Vem kontrollerar den antireligiösa indoktrineringen?

I Dn har ett antal namnkunniga personer ur Förbundet Humanisterna skrivit en artikel om det sekulära samhällets förträfflighet, och religionens förfärliga inverkan på utvecklingen. Religionen skall tas från planen, menar man. Sedan kan var och en ansluta i privat diskretion, ungefär som man väljer fotbollslag eller politiskt parti. Men till skillnad från fotbollen och politiken så skall religionen inte få framträda offentlig, och definitivt inte i undervisningen:

I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.

Vad är då religiös indoktrinering? Kan det vara en beskrivning av den kristna synen på skapelsen? Kors på väggen? Eller att studera Bibeln eller Koranen på lektionstid? Lära ut Tio Guds bud? Be bordsbön? Skolavslutning i kyrkan? Eller kanske att läraren i förskolan säger till barnen att hon tror på Gud?

Problemet här är att den kommunala skolan är genomsyrad av indoktrinering - av påtvingande läror. Medan läroplanen förkunnar högtidligt att

Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.

så beställer politikerna genom Skolverket vad de tycker ska läras ut. När det gäller etik, religion och historia så är det inte ovanligt att de katolska idealen presenteras som fenomen tillhörande "nationella minoriteter" och som sådana alltså knappast värda att ta på allvar. Den svenska modellen däremot skall vara normerande, inte minst när det gäller synen på sex och samlevnad, jämlikhet, familj och internationella frågor. Att utifrån den kompakta sekulära och starkt individualistiska propaganda som skolan idag ohämmat förkunnar, själv "välja livsåskådning" är lättare sagt än gjort. Vi vet ju att det är just detta som idag är den svagaste punkten hos ungdomar - deras bristande självtillit och verklighetsuppfattning. Skolan ger inga eller motsägelsefulla besked. Den är helt enkelt mycket dålig på att ge ungdomarna de redskap de behöver för själva livet.

Föräldrar som sätter sina barn i en konfessionell skola gör detta av olika skäl. Det vanligaste brukar vara att de tror skolan erbjuder bra undervisning och fostran. Men undervisningen får enligt skollagen inte vara konfessionell. Skolan måste dock kunna erbjuda något som den kommunala skolan saknar för att motivera sin existens. Många föräldrar vill vara förvissade att skolan inte undervisar i strid mot barnens tro - mot deras religion. Detta är de inte när det gäller den kommunala skolan.

Alla måste ha rätt till en undervisning som bygger på våra samlade kunskaper och erfarenheter, fri från antireligiös indoktrinering. Denna rätt är inskriven i skollagen, men detta faktum verkar inte bekomma Humanisternas ideologer, när de efterlyser det religionslösa samhällsklimatet.

Stiftets nya hemsida äntligen sjösatt

Efter en lång väntan - i över en månad - då bland annat påven varit i Heliga Landet och vi firat både Kristi himmelsfärd och Pingst, så är Stockholms katolska stift åter ute på nätet. Hemsidan har legat nere i väntan på ny. Vad som orsakat detta brott i kommunikationen är inte känt. Vi kan dock konstatera att en ny hemsida nu finns uppe, med möjlighet att hitta till församlingar och stiftsorgan mm.

Det finns en hel del att glädjas åt. Förutom att hela katekesen finns lätt åtkomlig så har man åstadkommit en väldigt enkel minikatekes, alldeles lagom för den helt ovetande att snabbt informera sig om våra sakrament. Att dagens helgon också presenteras i en liten text är lovvärt, även om det känns lite svårt att hitta dit. Sidan med Eukaristisk tillbedjan och välsignelse är ett mycket gott initiativ. En inledning förklarar vad det hela handlar om. Sedan kan man se direkt var sakramentet finns utställt för tillbedjan, och mellan vilka tider. En stor hjälp för den resande katoliken.

Men det går inte att komma ifrån att detta är en ansats, där man förväntar sig att det under rubrikerna skall komma lite fylligare information än vad som idag finns. Vi kan bara se hur det danska och norska stiften lyckats med det nya mediet genom ett målmedvetet arbete. Här finns åtskilligt att hämta, från ordböcker till hagiografier. Det tar tid och kraft att bygga upp sådana informationsbaser, vilket ofta underskattas. Vi ser fram emot att Stockholms katolska stift får en plattform där alla intresserade kan hitta adekvata svar på sina frågor, allt från skolungdom till journalister.

Rent spontant så saknar vi länkar till just de källor som man ofta söker: Till kyrkofäder och lärare, koncilietexter och lärodokument från alla tider. Kanske borde länkarna också varudeklareras lite bättre. Till exempel leder en länk under rubriken "Portaler" till ”Kyrktorget”. Där finns adresser till en uppsjö församlingar; pingtsrörelsen, EFS, Livets ord, Svenska kyrkan, och slumpvis en och annan katolsk församling finns representerad där. Det ger för den oinvigde ett ganska förvirrat intryck.

Under rubriken Recensioner finns det tre böcker anmälda. Av de lakoniska texterna att döma är detta knappast fråga om recensioner, utan snarare annonstexter. Samtliga böcker är från Veritas förlag, som tillhör stiftet.

Här finns således mycket att utveckla. Det går inte att underskatta betydelsen av en stiftshemsida med fyllig information i dessa tider, med ett samhällsklimat där desinformationen ständigt hotar ta kommando över människornas förnuft.

Intresse för katekesen från oväntat håll

Det är många som har synpunkter på katolska kyrkans ställningstaganden. Nu senast har Barbro Westerholm - pensionerad fd generaldirektör för Socialstyrelsen och kandidat till Europaparlamentet - lyckats med bedriften att felcitera påven - det citat som vi lyckades få DN att ta tillbaka, men ändå spreds över stora delar av mediasverige. Pater Ulf Jonsson bad henne korrigera, utan att gå in på sakfrågan. Vilket resulterade i ännu en attack, denna gång på vår katekes. Hon tycker den motsäger uppmaningen att inte diskriminera homosexuella personer:

Jag skulle önska att Katolska kyrkan sa ett tydligt ja till homo-, bi- och transsexuella människors önskan att leva sina liv som de själva vill så länge ingen annan skadas. Med ett tydligt ja skulle den inte längre riskera att bli felciterad, misstolkad eller utsättas för negativa påhopp.

Men katekesen är en handledning för kristna, katolskt troende. Den riktar sig inte till alla - även om det finns mycket att hämta för alla och envar där. Att som Barbro Westerholm försöka få denna till en orsak att människor inte kan leva sina liv som de vill - även icke-katoliker? - det är ju en märklig slutsats. Visst kan alla leva sina liv som de vill. Det kan även katoliker. Men om kyrkan skulle godkänna alla livsstilar, bara de inte skadar andra, vore det detsamma som att vara likgiltig inför den sanning som uppenbarats av Gud själv. Och det är väl knappast så medmänskligt.

Existens på ytan

Sveriges TV har ett religionsprogram, Existens, som med rörlig handkamera och urbana miljöer skall locka ungdomliga tittare. Veckans program ställde frågan hur det är möjligt att katolska kyrkan kan få nya anhängare, trots dess otidsenliga budskap. Det blev ett skummande på ytan, som bara bröts av konvertiten Thomas Idergard, vars hänvisning till kunskap och sanning och längtan att bli en "lite bättre människa", var betydligt mera övertygande än de varningens och fördömandenas ord som inhämtades från ett par tongivande kritiker till kyrkan. Annika Borg, konsult, kunde inte förstå hur man försvarar en kyrka som utgör "ett hinder för kvinnors reproduktiva hälsa" och vars principer kostar liv. Och "avhopparen", den öppenhjärtiga Ia Modin, ansåg att det självständiga tänkandet och självkänslan minskar ju djupare man sänker sig i den katolska teologin. Kvar finns till slut bara en känsla av skam och skuld.

Här var det alltså personliga uttryck som fick göra sig gällande. Det är alltid intressant att höra olika synsätt och se personer förklara dem. Var och en kan jämföra med sin egen uppfattning och ta ställning själv.

Värre var att producenterna inte brytt sig om att kontrollera fakta. I dokumentärliknande inslag förkunnades flera gånger att kyrkan uteslutit ("bannlyst") en nioårig flicka för att hon genomgått abort efter en våldtäkt. Detta tragiska fall har vi rapporterat om i flera artiklar. Det är aldrig lätt att veta vad som hänt i enskilda fall. Men här lyckades man få det till att något hänt som är fullständigt omöjligt; att ett minderårigt barn, som kanske inte ens gjort sin första kommunion, utesluts ur kyrkan.

Vidare menade man att påven kan göra en dogm av en idé närhelst det passar honom, och allt han säger måste följas, ty han är ofelbar. Även detta är naturligtvis en omöjlighet. Påven är främst en tjänare, han kan bara bekräfta det som redan är uppenbarat i Skrift och Tradition. Allt annat kan ifrågasättas och diskuteras och vara utsatt för förändring.

Båda dessa uppgifter kan kontrolleras lätt. Man hade bara behövt fråga en präst, eller läst katekesen, som finns på svenska på nätet. Eller låtit någon kunnig katolik faktagranska hela programmet innan sändning. Istället låter man obekymrat fördomarna förstärkas.

I slutet av programmet svarade biskop Anders Arborelius på påståendet att kyrkan står för död och inte liv. På sitt stillsamma sätt påpekade han att kyrkan aldrig kan ställa sig bakom att ett liv underlättas genom att ett annat utsläcks och att det faktum att en tredjedel av alla barn inte får födas i Sverige knappast kan sägas vara tecken på en framgångsrik sekulär livets kultur.

Konsten att kunna glädjas

Påven framträdde i morse, pigg och leende, i Jesu födelsestad, Nasaret, inför en stor skara troende, som knappast kunde hejda sin entusiasm ens under själva heliga mässan.

Hittills har påvebesöket i Mellanöstern varit en stor succé, därom finns det många vittnesmål. Det började redan i det muslimska Jordanien, där han togs emot som en hjälte. Turistministeriet lade upp en hemsida som är en enda hyllning till påven. Detta i ett land med färre katoliker än i Sverige. Förvisso - här, i detta land som ofta berömmer sig självt för sin fredsvilja, är tongångarna inte alltid fullt så hjärtliga.

Man ska glädjas när man kan, även när man inte tycker sig kunna det. Men visst är det lite sorgligt att en del har så svårt med detta. I DN skriver den erfarna ledarskribenten Barbro Hedvall en tidig kommentar till resans utfall, som bara har surt och beskt i sig. Hon tror resans mål är att upprepa påve Johannes Paulus II:s uppmärksammade besök, och ser hela resan som ett på förhand misslyckat försök att skaffa politiska poänger. Men det är dödsdömt menar hon, och därför ska inte media ens bevaka. Ty det skulle ju bara handla om en "automatisk efterreaktion".

Ty i Barbro Hedvalls ögon kan katolska kyrkan bara bli intressant om den lämnar sina grundvalar och ansluter till liberalismens credo. Dessutom: Påven Benedikt

saknar sin företrädares politiska kapital, och alldeles uppenbart också hans talang. Medan Johannes Paulus förstod att läsa sin tid och handla har Benedictus hittills misslyckats på ett uppseendeväckande klumpigt sätt.

Man kan undra vilken talang hon menar. Om det är att fomulera tankar klart och tydligt så kan nog ingen frånta Benedikt den gåvan. När det gäller påvens "misslyckanden" kan man ju också se det hela som pressens misslyckanden att lyssna till hans verkliga budskap. Regensburgstalet visade sig öppna för en sällan skådad dialog med muslimska tänkare om sanningens väsen. Upphävningen av exkommuniceringen av de s.k. lefebvrebiskoparna ingav nytt hopp för hundratusentals troende, som inte längre känner sig obegripligt utfrysta av snävt kyrkopolitiska skäl. Och Afrikaresan slutligen, visade ett fullständigt bedövande stöd för hans linje från dem som lever med aidsproblemen dagligen.

Men allt detta har gått Barbro Hedvall förbi. Även det faktum att han kommer som en pilgrim och herde som besöker sin flock, och inte som en politisk fredsmäklare. Hon ser påven som en gammal kraftlös man som inte förstår mycket, och vars makt bara är en diffus titel. Här finns plötsligt inget kvar av den liberala tolerans till tankar, religion och ålder (sic!) som man kanske borde ikläda sig som representant för de som

tror på tolerans och fritt tänkande.

Låt oss istället glädjas åt påvens fantastiska odyssé på helig mark. Med allas blickar riktade mot sig har han på ett enastående sätt lyckats vinna förtroende i många läger och ingjutit hopp om fred, om samförstånd och om religiös samexistens på väldefinierade grunder.

Kors i taket!

För en gång skull skrivs något om katolsk kyrkan, som inte skramlar med skandalskallrorna. DN har varit i domkyrkan på påskdagen. Detta med anledning av att man konstaterat att katolska kyrkan växer, mest genom invandringen. Några katoliker får komma till tals, och de konstaterar att mediebilden av kyrkan är fördomsfull och negativ. En nybliven konvertit säger att

- Media lyfter mest fram negativa saker om katolska kyrkan. Men jag har inte märkt den attityden hos människor jag möter. De flesta är ödmjuka och intresserade.

Att den katolska tron och påven inte ges rättvisa är man också överens om:

- Det mesta är fördomar om hur vi ser på påven eller uttalanden som påven har gjort, som har tagits ur sitt sammanhang.

Påvens populäritet besvärar

I Dagens Nyheter kunde man läsa på påskdagen att påven är isolerad . Från en ingress på förstasidan leds man in till en artikel som förkunnar:

– Påven är i dag en ensam man i Vatikanen och kan bara kan räkna med en handfull helt lojala medarbetare, säger journalisten och Vatikanexperten Sandro Magister.

Våra trogna läsare känner säkert igen namnet Sandro Magister. Vi har ofta krönikor av honom. Och mycket riktigt, den 2 februari berättar Sandro Magister att det finns en viss tröghet i de påvliga utskotten. Man levererar inte till pressekreteraren. Statssekretariatet utgör en bromskloss, även om dess ledare kardinal Bertone är lojal, är han mest på resande fot och lämnar tjänstemännen åt sitt öde:

It is possible that some of them deliberately oppose this pontificate. It is certain that most of them simply do not understand it, do not measure up to it.

Men den 27 mars skildrar Sandro Magister i sin krönika påvens folkliga popularitet, som märks under hans resor och hans audienser.

So the facts outlined above already provide a glimpse of the substance of the question: that Benedict XVI's popularity has its source precisely in the way in which he carries out his mission as successor of Peter

Att han då skulle ha bara en handfull medarbetare med sig verkar otroligt. Vi har också i flera artiklar skildrat hur livligt flera av påvens medarbetare försvarar hans beslut och reagerar mot den oförstående pressen. Där finns bland annat den italienska biskopskonfensens ordförande, kardinal Bagnasco. Kardinal Ruini har utförligt sökt förklara påvens strategier, och kardinal Angelo Sodano, åldermannen i kardinalskollegiet, rusade till påvens försvar när Hans Küng attackerade honom:

"Fraternal criticism has always been possible in the church, from the times of Sts. Peter and Paul. Bitter criticism, on the other hand, especially when it's so broad, does not contribute to the unity of the church, for which Pope Benedict is working so hard"

I själva verket ansluter Dagens Nyheter bara till den mediabild som frammanats av bland annat Times, som citerar den liberale vatikankritikern Marco Politi, av en påve i blåsväder. Även SvD följer den utlagda linjen.

Alla pontifikat har sin prägel, och alla kritiseras. Det behöver inte vara något fel i det. Men det bekymmersamma i den kritik som framkommit det senaste halvåret, är att den bygger på missförstånd och ren desinformation och framförallt, ovilja att förstå, illvilja. Istället för att analysera fenomenet katolska kyrkan, vill man komma åt den; stämpla, såra. De "blunders" som påven sägs ha gjort har visat sig vara antingen påhittade av media eller utbasunerade för att man ogillat själva budskapet.

Även inom kyrkan har myten om påvens "klavertramp" och isolering odlats flitigt. Ingenstans har man velat erkänna sina misstag, när de väl uppdagats. Och nog är det anmärkningsvärt att endast en person offentligt har bett påven om förlåtelse för det han utsatts för, två gånger till och med: "Terroristen" Williamson.