TT, SR, SVT - desinformationscentralerna till allas tjänst

Vi får få rapporter från den historiska påveresan i våra inhemska medier. De allra flesta är undertecknade med de ödesdigra bokstäverna TT. När man studerar dessa "nyheter" undrar man om vi lever i ett statsstyrt mediaklimat. Låt oss ge några exempel:

När påvens "klimatencyklika"  - Laudate si -   utkom så kommenterades den till exempel av TT med en "kritik" att han borde ta med befolkningsökningen istället för att peka på konsumismen.

Det spelar mindre roll vilken ekonomisk politik som förs, om den inte kombineras med åtgärder mot befolkningsökningen, hävdar forskarna.

får vi bland annat veta. Vilka dessa forskare är framgår inte tydligt, inte heller vilka motiv de har att ifrågasätta påvens uppmaning att vi måste konsumera mindre.  TT-kommuniken avslutas med ett rent propagandanummer:

Han bör följa sina egna ord på den punkten och gå i bräschen för familjeplanering och kvinnors rättigheter. Annars går inte miljö- och klimatproblemen att lösa.

Alltså: preventivmedel och abort ska lösa klimatfrågan! Så blev det således påvens och religionens skuld att jorden föröds av penninghungrig skogsskövling och kortsiktig industrialism. Man utförde inte helt meningen dock. Ty det säger sig självt att man menar att preventivmedel och abort är främst för de folkgrupper och de underutvecklade länderna där nativiteten är som högst; svarta och latinamerikaner  i USA, befolkningarna i Afrika, Indien, Filippinerna...Vi här i väst kan ju alltid skaffa barn när och om vi vill  genom att inseminera.

Påvens tal till kongressen var långt. I både radio och TV sade man att han mest uppehållit sig vid klimatfrågan, men även att han fördömt dödsstraffet och uppmanat till att se flyktingarna som människor.

Talet bestod av exakt 3402 ord, och denna gång höll sig påven till det skrivna talet, bokstav för bokstav. Men av de  3402 orden så handlade endast 327 ord om miljön och klimatfrågan 327 av  3402 betyder 9,6 % av texten.

Märkligt nog missade man att påven med hjälp av den gyllene regeln påpekade att livet måste försvaras i varje stadium i dess utveckling, alltså från konceptionen till vid graven.

The yardstick we use for others will be the yardstick which time will use for us. The Golden Rule also reminds us of our responsibility to protect and defend human life at every stage of its development.

Påven nämnde i nästa stycke dödsstraffet som ett brott mot samma princip. Att påven vill avskaffa dödstraffet också för samhällets och det allmänna bästas skull och inte bara brottslingens var lite för avancerat att rapportera:

I am convinced that this way is the best, since every life is sacred, every human person is endowed with an inalienable dignity, and society can only benefit from the rehabilitation of those convicted of crimes.

Påven band skickligt samman flyktingfrågan med abortproblematiken, på ett närmast "ratzingerianskt" sätt. Men detta undgick även det våra medier. Det passar inte in i den svenska modellen att peka på motsägelsen att öppna våra hjärtan för flyktingarna men förvisa de ofödda till det eviga mörkret redan innan de sett ljuset.

Påvens Kubabesök väckte hopp - och en del frågor

Påvens besök i Kuba innebar på många sätt att öppningar skapades för detta av ogudaktig ideologi så plågade samhälle. Mot ett mera framtidstillvänt samhälle. Mot större humanitet. Påven talade flera gånger spontant med både ordensfolk och ungdomar, och budskapet handlade om hopp och om medmänsklighet, mera än om den heliga tron, kanske med tanke på att många som stod framför honom inte har någon som helst erfarenhet av kyrkan.

Johannes Paulus II sade inför sitt besök i Kuba 1998:

Må Kuba öppna sig mot världen och må världen öppna sig mot Kuba.

Liknande formuleringar har påve Franciskus gjort. Han upprepade dessutom dessa ord inför presidenten Raul Castro. Han uppmanade flera gånger ungdomarna att öppna sig för varandra, tala med varandra om sina tankar och problem om drömmar och framtidsplaner. Heliga Mässan sändes också för första gången i den nationella TV:n, och kommentatorerna hade fullt upp att förklara vad eukaristin är och allt som sker vid altaret.

Men till mångas besvikelse berörde påven aldrig explicit de mänskliga rättigheterna och hur regimen alltjämt systematiskt straffar de som kritiserar den.

Fidel Castro exkommunicerades av påven Johannes XXIII 1962, detta efter att han låtit stänga alla kloster och katolska institutioner. Castro har sedan undan för undan lättat på restriktionerna och visat visst intresse för katolska kyrkan. År 2000 mötte han birgitterordens moder Tekla, som till CIA:s stora förskräckelse utverkade att ett birgittinkloster kunde öppnas i Havana, detta med direkt stöd från Fidel Castro, som hon utvecklad en informell vänskap med. Presidenten var med vid invigningen, som sändes i TV. Frånvarande var dock Kubas egen kardinal Jaime Ortega. Han ansåg han blivit förbisedd av Vatikanen i hela frågan, och störd av att man lät Castro använda kyrkan som instrument för ett av sina många propagandanummer.

Denna gång lyckades Fidel igen. Ty påve Franciskus besökte personligen Fidels hem, uppenbarligen på eget initiativ. Det utbyttes böcker och tankar om miljöproblemen under knappa timmen.

Påven har fått kritik från kristna grupper av regimkritiker, att de knappast omnämndes i hans många, ofta helt spontana, tal. Kanske detta var ett led i det försiktiga brobyggandet, som påven ofta talar om. Men många röster - inte bara exilkubanerna -  hade väntat sig en mera tydlig markering gentemot en ideologi som inte erkänner människans sanna natur och rätten att utöva sin tro.

2009 skrev Fidel Castro i sin självbiografi:

Om folk kallar mig kristen, inte utifrån min religiösa övertygelse, utan från min ståndpunkt när det gäller sociala visioner, då kan jag också deklarera att jag är kristen.

 Och det var just sociala visioner som påve Franciskus ständigt återkom till under Kubabesöket. Om detta var en klok taktik får framtiden utvisa. 

En lovsång till världen utan Gud

Under kvällen sände man i Kunskapskanalen ett program om "Vetenskapens stjärnor - Richard Dawkins och Lawrence Krauss ". Det visade sig vara ett sorts idolporträtt av tvenne populärvetenskapliga författare som ägnar sin tid att förklara krig mot all religion och hylla vetenskapen som det enda vi behöver. Religion är ondska fick vi veta bland annat. Båda dessa personligheter vekar älska attt framträda i stora sammanhang. Det som var oroande var att de slirade betänkligt i sina egna ämnen, fast de hela tiden bedyrade sitt överlägsna vetande gentemot motståndarna, bland annat kardinal Pell. Hans skämt tog Dawkins på allvar, vilket ju var ganska dråpligt, när skämten användes som inteckning på att Pell inte hade en susning om evolution. I själva verket hade Dawkins strax innan avslöjat han inte hade en susning om katolska kyrkans syn på evolutionen. Han var osäker om han skulle möta en "fundamentalist". 

Dawkins är en profet för den sk neodarwinismen, som håller sig strikt till Darwins teori om små förändringar under lång tid och det naturliga urvalet som skapande kraft. "Ingen föds av föräldrar som tillhör en annan art" sades det till exempel, och Dawkins menade att små omärkliga förändringar under långa tidsepoker gör att vi i verkligheten egentligen aldrig kan uppfatta evolutionen. Den kan bara studeras med hjälp av fossiler.Men detta är inte riktigt vad dagens evolutionsforskare är överens om, långt därifrån . Visst kan nya livsformer och arter uppstå över en enda generation. Överhuvudtaget är synen på biodiversifiering, alltså hur biologisk mångfald uppstår, mycket komplex. Nya data rasar in, modeller tvingas skrotas och nya hypoteser kommer ständigt. För en del innebär detta bara något normalt, men dessvärre finns det de som v prestigeskäl vill hålla sig kvar vid etablerade synsätt. Naturligtvis är det svårt ändra uppfattning om man byggt en hel karriär på att en vetenskaplig hypotes håller måttet..

Herrarna Dawkins/Krauss missade inte ett enda tillfälle att håna framförallt den kristna läran, ja, även utövande muslimer pekades det finger åt. Dawkins är upprörd att Fadern offrar Sonen blodigt för att rätta till vad Adam "som ju inte funnits", ställt till med. Här visar Dawkins sin oförmåga att överhuvudtaget ta till sig filosofisk och teologisk kunskap. Adams fall var ju inte resultatet av en mutation, utan en andlig verklighet, precis som korsoffret. Visst fanns Adam, visst levde, dog och uppstod Jesus. Att kräva naturvetenskapliga belägg för detta är dock som att avkräva sina föräldrar bevis för vad de säger vara rätt och fel. 

Krauss menar att något kan uppstå ur intet och sannolikheten för detta är 100 % - om man räknar med ett oändligt antal universa visserligen. Så var även den existentiella frågan löst med vetenskapens hjälp. Krauss hävdade även att homosexualitet är något naturligt som evolutionen har tagit fram, ty det finns hos många djurarter. Religionen hade fel även här alltså. Men här begår han ett klassiskt misstag; djur och människor skiljer sig åt -  djurens beteende styrs av helt andra impulser än de som får människan att göra sina val.

På fullt allvar hävdar båda dessa vetenskapens hallelujapredikanter -  att religionen är ett hinder i människans utveckling och kunskapsinhämtande. De har uppenbarligen inte studerat idéhistoria, ty båda lever i föreställningen att kristendom och islam utplånat grekisk filosofi. Tydligen har de missat den epok då naturvetenskapen växte fram tack vare den kristna filosofin och tron på sanningen,  nämligen på 1200-talet, samma tid då påven grundade universiteten utan vilka varken Dawkins eller Krauss skulle ha  någon professorstitel. Att en bedövande majoritet av banbrytarna inom biologi och fysik också varit övertygade kristna tycks inte vara en fråga ens hos dessa fanatiker. Vetenskapen kan enligt dem endast ses som sanningen med stort S, och religion är mänsklighetens desperata lögner för att minska sin dödsångest. "Jag hatar Gud" sade bl.a. Krauss.

Till eftertexten fick ett antal personer "vittna" om sin övertygelse att det inte finns någon Gud, en kvinna var chockad över texten In God  we Trust i en domstolslokal. Texter berättar om dessa stjärnor som hjältar som visar att man kan leva utan tro, och ändå hoppas.

Aldrig har väl ett så suspekt fenomen i samhällsdebatten propagerats för så oblygt. Scientism kallas det, och dess nuvarande form växte fram under vetenskapsideologer som Ernst Haeckel, ännu citerad evolutionsbiolog och grundare av Monistiska sällskapet. Han ville tvätta vetenskapen ren från allt samröre  med dualistisk kristendom, metafysik och "irrationaliitet" (som han kallade grundläggande filosofi))  och förklara evolutionsteorin som Teorin om Allt (TOE). Att denna emancipation tjänade väl såväl nationalsocialisterna som kommunisterna är ingen hemlighet precis. Likväl får monismen breda ut sig i läroböcker och populärvetenskapliga medier. Dessa program distribueras till våra skolor av UR. Man kunde kräva någon form av kritik eller åtminstone en förklaring.  Eller ska skolan vara en plattform för ren ideologism? 

Se även:
Svar på den nya ateismen (förord)
Inbjudan till en betydande abortpropagandist
Dawkins trasslar till begreppen 

Pride: Enfärgad regnbåge

Så var det dags igen med den sk prideveckan . Årets tema är "Gör slut" . Vi ska göra slut på det "heteronormativa samhället" nämligen. Normen Vi överöses med regnbågsflaggor och i TV sänder man timsvis med dokumentärer om olika fenomen, som bara har det gemensamma att de sorteras in under den märkliga kategorin HBTQ. TV-programmen kan handla om så så vitt skilda saker som ett homosexuellt rugbylag, en ung flicka som helst ville vara "maskulin", ett kvinnligt vänpar som fick barn genom insemination, en man som tyckte om att klä sig i kvinnokläder. Tre män som jämförde sitt tal, vilket som var mest "fjolligt". Det var svårt se någon röd tråd, och personerna i programmet vittnade själva om en sorts förvirring. De gav alla ett sympatiskt intryck, men mycket handlade om yta, om ett sorts famlande efter bekräftelse på något, som man själva inte kunde definiera. Här och där snuddades det vid någon form av existentiellt djuplodande. Men framförallt var det attribut, form, uttryck, utseende, tycke och smak, som diskuterades.

Låt oss se lite på själva kategorin HBTQ. H står alltså för homosexuella av båda kön. Men de har väl knappast mer att göra med varandra än vilka som helst man möter på gatan, eller i jobbet. Homosexuella män: här finns ju de som vill vara "gay" alltså utstråla en viss livsstil. Så finns det vänner, som älskar varandra, men inte avviker i något annat avseende när det gäller livsstil. Lesbiska kvinnor har inte mycket gemensamt med homosexuella män. B står för Bisexuell, alltså man kan tänka sig ha kärleksrelationer med personer av både motsatta och samma kön. Samma här, måste detta etiketteras på utsidan? Slår man ihop det med en av motsatt kön så avviker man förstås från H-normen. T står för Trans, alltså att man upplever sig ha fått fel kön från födseln. Man vantrivs med sin kropp och könsidentitet. Detta skiljer sig ju helt från de andra. Transvestiter däremot leker med de sekundära könsegenskaperna tillfälligt så att säga, utan att det är knutet till någon särskild sexuell läggning. Ett slags lustfyllda charader. Q står för queer, Ett svårdefinierat begrepp, men ofta signalerar det att man öht inte accepterar könsnormer och könet anses som en social konstruktion. En ideologi alltså. Här får man omedelbart problem med H och B, som ju definierar sig just utifrån sin upplevda biologi, som man till och med  med emfas fastslår höra till konstitutionen; de sexuella preferenserna och könsidentiteten är medfödda. Till detta kommer den ytterst lilla gruppen (några hundratal) intersexuella. Dessa har inget alls med något av allt detta att göra, det handlar om genverkan och medfödda störningar i fosterutvecklingen av oftast de sekundära könsegenskaperna. Syndrom. 

Så - att få HBTQ till en grupp i samhället är ett akrobatnummer i sig.

Budskapet är att man skall få vara som man vill, och särskilt då när det gäller sexualitet. Men få förknippar nog regnbågsflaggan med kärnfamilj, evig trohet och sexuell förening  som en självutgivelse med förpliktelser inom äktenskapet. Regnbågsflaggan omfattar ju knappast heller ett liv i försakelse av all utövad sexualitet. Många lever så. Är deras liv ofullkomligt? Varför finns de inte i regnbågsekvationen? 

Det sägs att andelen personer med homosexuella preferenser uppgår till 2 - 5 % av befolkningen. Alltså betydligt färre än till exempel aktiva kristna i Sverige. Men även de kristna utgör en föga respekterad minoritet. Vi katoliker är kanske en procent. Och ändå: Det är framförallt denna minoritet som pride-ideologerna vänder sig emot. De få som vill se det oupplösliga äktenskapet som en trygg norm för familjebildning. Men är det inte lite väl mycket manifesterande emot en fiende, som inte har någon möjlighet till vare sig förtryck eller påverkan, och knappast finns ens på pappret? Åtminstone inte i vårt land.

Man brukar hävda att Pride är en kamp för "lika rättigheter för alla", Men den nämns sällan vilka rättigheter som skulle förmenas denna heterogena grupp. Kristna av olika samfund samlar sig till en "Jesusmanifestation" en gång om året. Men den leder inte till flaggor på SL-bussarna, TV-dokumentärer om hur kristna upplever det att till exempel inte kunna bli barnmorskor, eller hur de tvingas fly från orter på grund av mobbning, och hur de förbjuds låta barnen få fostran och utbildning i enlighet med sin tro. Om hur skolan förolämpar den etik och de ideal som de kristna har, och ohejdat exponerar sexuella praktiker i ord och bild, som barn inte ens kan fantisera om. 

Vi ska vara glada för det. Ty det kunde lätt väcka upp den latenta "kristofobin" i många kretsar. Redan den enkla reklamen bekostad av Evangeliska alliansen, för äktenskap mellan man och kvinna. som lades ut på tunnelbanan för några år sedan, blev anledning till hatiska utfall mot allt kristet. RFSL kallade det "osmakligt och stötande" och man tillägger: Det är den normen som "leder till våld och förtryck mot homo- och bisexuella personer." Den kristna synen på äktenskap och familj alltså. Man kritiserade SL för att driva "ideologiska projekt". Vi visste inte att just RFSL gjort sig särskilt kända för god smak. Och vad är regnbågsflaggan, om inte en symbol för ett ideologiskt tänkande - en ideologism?

Den enda färgen i regnbågen är i själva verket den som står för "Gör slut!". Slut på äktenskapet, på alla normer, utom de vi själva bestämmer! 

Äktenskapet är dock konstituerat av man och kvinna och sexuell förening måste ses  i ett sammanhang för hela mänskligheten, inte bara ett självförverkligande. Äktenskap, familj och föräldraskap kommer alltid handla om uppdrag, om självförsakelse och osjälvisk kärlek. Det finns utrymme i vår värld även för vänskap och kärlek som inte innebär denna speciella förening mellan man och kvinna. Och det finns utrymme för olika personligheter; vi behöver inte kategorisera människan efter samhällsklass, läggningar, preferenser, utseende, hudfärg, ras och dylikt. Detta leder bara till konstlade motsättningar. 

För övrigt håller vi med vad en ung kvinna sade i ett av TV-programmen: 

Varför måste jag bli kallad något, höra till någon "grupp"?  Jag är kvinna, det vill jag inte ändra på. Men jag vill också vara en maskulin människa.

Se även: 
Avskaffa begreppet sexuell läggning
Var den helige Augustinus sexualfientlig?
Pride - manifestation av ett misslyckande 
Är kyrkan humanofob?

Sommar med egon

Sommaren lider mot sitt ovillkorliga slut och de regniga dagarna har man kanske ägnat åt att pyssla hemma och lyssna på radio. Programmet "Sommar" är en klassiker. Här kan en enda person under inte mindre än 90 minuter få prata om i stort sett vad som helst, med avbrott för egenvald (?) musik.

Vilket gyllene tillfälle ta upp saker av allmänintresse! Men vi tvingas konstatera att förr de allra flesta kanske 90 %, så har de funnit berättelsen om sina egna liv som det mest intressanta, i synnerhet då barndom, uppväxt och karriär. Det verkar som man lever helt i sin egen bubbla, och det är den som är det mest intressanta att delge omvärlden.

Men om nu läsaren av detta tror att denna not ska utmynna i ett i ett trött "det var bättre förr" så tar ni fel. Ty låt oss reflektera ett snäpp till, vilka insikter  dessa vittnesmål egentligen kan ge oss Uppenbarligen finns det hos varje människa en berättelse att berätta, med många detaljer och minnen som påverkat emotionellt och format denna personlighet. Visst, man kan ha tagit fel, man kanske lägger till och framförallt drar man ifrån. Men ändock; här finns en historia att berätta, en unik historia. S. Thomas ab Aquino använde Boethius definitioner och beskrev människan utifrån att varje individ utgör en värld i sig, ett mikrokosmos eller en "minor mundus". Han går så långt som att säga att människan är en avbild av hela universum, då hela skapelsen syftar till Guds avbild:  Den fria, självmedvetna varelsen - människan.

Så på ett sätt vittnar dessa ogenerade beskrivningar av upplevd barndom om människans sanna väsen. Var och en har en historia som är unik, som åtminstone delvis kan återberättas. Detta ska vi förundras över, om än historien i sig själv kanske inte har så stort allmänintresse eller befrämjar det allmännas väl, och kanske inte ens har underhållningsvärde. Alltid finns det saker och ting att förundras över.

Men visst saknar man en Lars Ulvenstam eller Per Gunnar Evander, som alltid hade tänkvärdheter som låg utanför den privata upplevelsens bubbla av navelskådande.

Barbro Westerholm - det sluttande planets mästare

Vi läser att riksdagsman Barbro Westerholm (fp) fått ännu en utmärkelse. Denna gång handlar det om  Sokratespriset för "sina insatser i hbtq-frågor och för att hon är en av vår tids största folkbildare". Det finns åtskilliga intervjuer med henne, till exempel detta långa samtal under rubriken "Min sanning". Den välrenommerade ämbetsmannen och politikern visar ingen osäkerhet precis, när det gäller sina  ställningstaganden och åtgärder i det officiella. Det har hon aldrig gjort. Det som borde förvåna många är hennes genom åren ständiga vidhållande att preventivmedel - främst då P-piller - är läkemedel. Hon var mycket aktiv i att introducera denna biokemiska metod att avbryta naturliga livsprocesser hos kvinnan. Läkemedel används väl dock mot sjukdomar, och graviditet är motsatsen till sjukdom; i själva verket är det den mest centrala livsprocess som vi kan finna hos vårt släkte.

Men för folkbildaren, med.dr. medicinalrådet och forskaren, Barbro Westerholm handlade det om att införa ett nytt "läkemedel". Vi förknippar väl knappast användningen av anabola steroider inom idrottsvärlden som medicinering mot någon sjukdom.

Att P-pillret banade vägen för de rekordhöga aborttalen - 100 om dagen idag mot 20 om dagen  år 1965 (illegala utgjorde ett fåtal fler, inte trettiotusen...)  - råder det ingen tvekan om. Angående biverkningar är de numera välkända och om det var osäkra evidenser på 1970-talet är de desto mera kartlagda idag. Men detta har aldrig bekymrat det f.d. medicinalrådet.

På samma sätt är Barbro Westerholm en av de första att beskriva abort som en vårdinsats, en laglig rättighet. Men graviditet är ingen sjukdom som kan "vårdas" bort och följaktligen tar sjukvårdslagen inte upp abort. Abortlagen anger inte heller den några rättigheter eller skyldigheter. Vår abortverksamhet är en icke straffbelagd praxis, det finns inget lagrum att bestraffa den som utför aborter inom sjukvården, men heller inte den som vägrar utföra aborter.

Överhuvudtaget har hon väldigt kategoriskt avslagit all kritik från etiskt och kyrkligt håll. När kritik kommer, så svarar hon inte, eller också menar hon att det är religionerna som ska ändra sig så att "människorna kan leva sina liv som de själva vill." Det finns väl inga katoliker som hindras i detta, utom då möjligen barnmorskor.

Det sluttande planet - alltså att en relativt oskyldig regeländring kan snabbt leda till flera som har djupa konsekvenser - tycks inte vara något som Barbro Westerholm har bekymrats av. Snarare har hon sett det som en möjlighet; man börjar i smått och fortsätter i stort.

Barbro Westerholm genomdrev också att fosterdiagnostik skulle genomföras utan misstankar om missbildningar, endast på föräldrarnas önskan. Att två procent av testerna ledde till missfall var inget som störde henne. Man offrade alltså under decennier två friska foster av hundra för att ta reda på om de var friska. Denna upplysning framfördes aldrig på MVC i samband med de obligatoriska erbjudandena om fosterdiagostik, när kvinnan var över 33 år gammal. Även om missfallsrisken har minskat så kvarstår den än idag. Och ingen kan hindra en kvinna att begära abort på grund av fel kön på fostret.

Barbro Westerholm var även den mest drivande - jämte numera katoliken Andreas Carlgren -  att bana vägen för  - som hon själv uttrycker det

partnerskapslagen 1994 som sedan omvandlades till könsneutralt äktenskap. 

Lagförslaget mötte först motstånd från samtliga utom Miljöpartiet. De första invändningarna  stödde sig på att hela äktenskapsbalken bygger på äktenskapet mellan man och kvinna. Men till slut fick Barbro Westerholm som hon ville - ett antal relativt oansenliga motioner om partnerskap ledde till att äktenskapet omdefinierades.

Därmed kan man tillåta och förorda surrogatmödrar, assisterad befruktning och allas rätt till både äktenskap och barn - om än det är andra som genererar och föder barnen. Detta är ett brott mot den lagstiftning vi haft sedan de första landskapslagarnas skydd emot godtyckliga avtal angående giftermål och barn. (Att man inte kan förbjuda kärlek är ju också ett märklig devis. Det finns ju mycken kärlek som är förbjuden, inte minst om den skulle innebära sexuell förening; till minderåriga, till redan upptagna, inom familjer, i yrkesroller, betalad... )

Inte ens Svenska kyrkan vågade protestera - man avvaktade att säga något förrän riksdagen avgjort vad ett äktenskap är - ett avtal mellan två personer.  Den evangelisk-lutherska kyrkan lät riksdag och regering definiera äktenskapet - vilket således inte är ett sakrament i detta samfund.

Här kan man tydligt se vilken betydelse en enda politiker kan ha när det gäller att introducera argumentationskedjor, som med hjälp av  felbenämningar  - avsiktliga eller ej - kan få långtgående konsekvenser.

Låt oss vara på vår vakt.

Rättmätig indignation - eller censur?

En nyhet når redaktionen, att en av de mest pålitliga "vaticanistas" - det vill säga informatörer om händelserna i kyrkans nav - förlorat sin för verksamheten livsviktiga ackreditering. Det handlar om Sandro Magister, som började som en rapp och ofta kyrkokritisk skribent för den liberala tidningen L´ Espresso, men under åren blev alltmer defensiv gentemot attackerna mot kyrkan och heliga tron, både utifrån och inifrån. Han inmutade dock sin lilla hörna av den extremliberala, vänsterpolitiska publikationen, där han kunde tjäna läsarna med informationer från Rom, men även världens alla hörn. I en intervju med KATOLSK OBSERVATÖR .beskriver han sin yrkesmässiga roll mycket tydligt:

Tidskriften Espresso lyder under en redaktionsgrupp som även ger ut tidningen Repubblica, som är den största vänstertidningen i Italien. Denna redaktionsgrupp har intresse även att täcka ämnen som är intressanta för en mycket stor och mycket varierad läsarkrets. Mitt arbete innebar alltså att vända sig till en speciell grupp bland läsarna. Min webb-site, för mitt viktigaste arbete gör jag i en webb-site, har en publik i hela världen som Espresso inte skulle nå annars. Och denna redaktionsgrupp berömmer sig av att täcka in många register och finnas till för många olika grupper av läsare och det är där som jag passar in. Det är lite av förklaringen till mitt arbete för denna tidningsgrupp. Men på grund av att jag inte är direkt underställd dem utan arbetar självständigt, har de upprättat ett samarbetskontrakt med mig. Men jag arbetar autonomt, står inte under någon som  helst kontroll av dem.

Han har alltså nu förlorat sin ackreditering, och på ett sätt förklarats vara en persona non grata att sprida information om händelserna runt påven och kurian. Detta handlar till ytan endast om att han länkade till en redan spridd utgivning av encyklikan Laudato Si, som enligt påvens informationstjänst handlade om ett "utkast" och inte den definitiva versionen, som annonserats utges den 18 juni. Bara detta är kontroversiellt - aldrig har man väl hört encyklikor utges i utkastform.  

Vi har ännu inte kunnat finna någon skillnad mellan detta "utkast" som alltså läckt ut i flera dagar, och originalitet, som utkom på torsdagen. Gällande brottet mot publiceringsförbudet, som går under namnet "embargo" så  var det var inte Sandro Magister som publicerade - utan L´Espresso.Sandro Magister undrar själv hur det kom ut: "

Jag har inte den blekaste aning...varför texten förmedlades till förläggaren av L´Espresso. Jag tror det var en slump. Det är ju dussintals kopior av encyklikan som har flutit runt under de senaste dagarna. Detta var ju oundvikligt att det hände (att den publicerades).

Känns det igen? Ingen av dessa förläggare och publicister bröt emellertid mot embargot. Det var någon av biskoparna som fått förtroende från Helige Fadern - och bröt det. Ingen påve skickar väl ut ofärdiga encyklikor "för påseende". I så fall är misstaget inte pressens. Att frånta Sandro Magister - denne vingårdsarbetare i den kyrkliga, inofficiella, informationens tjänst - ackrediteringen, verkar för en utomstående långt från den barmhärtighet man borde visa de som med sina talenter försöker bidra till kyrkan. 

Förvisso kan man kritisera varje oförsiktig publikation av rykten och inofficiella texter. Och man kan förvånas att en såpass garvad vatikanist gjorde dena tavla, att lägga ut en encyklika innan dess officiella publicering. Det är onekligen ett flagrant misstag i jobbet som begåtts. 

Men i första hand är det alltid läckorna som ska identifieras och straffas, inte de som gör sitt jobb som förmedlare och budbärare. Förtroendet gavs inte dem, utan andra, och det borde alltid vara de som bryter ett förtroende och löfte som i första hand måste ställas  inför skampålen. 

Frågan är alltså: Var detta en enskild handling, eller handlar det om en sorts "censur" av en rapportör, som inte alltid kanske varit positiv till allt som utgår från påvens informationskanaler? Han anklagas ibland att vara alltför tillbakablickande mot påve Benedikts mera tydliga pontifikat, och därmed till och med stämplad som "traditionalist". För oss som har följt denne eminente publicist så är detta dock en ur många aspekter märklig anklagelsepunkt. Det är bara att läsa alla hans krönikor och rapporter, så ser man att sanningslidelse faktakunskap och objektivitet är hans kännetecken. Att sedan personliga markeringar görs ibland - ja så måste varje tänkande människa göra, annars kan man ersätta skribenten med en maskin. Vem skulle då vilja läsa dessa krönikor?

Vi kan inte undvika att här se att det kanske inte främst är de fria rapportörerna, som Sandro Magister, som ska rannsaka sin verksamhet, utan de verkliga manipulatörerna, det vill säga vissa av påvens  förtrogna som alla avgivit löften, precis som varje biskop, och varje präst under biskopen. Och som uppenbarligen sviker. Till och med i samband med  konklaven svek man. Det ger inte kyrkan en bra image, om den nu försöker rätta till sina inre problem, genom att slå mot den omgivning, som försöker läsa avsikterna  och sprida de ord som på ett eller annat sätt kommer påverka oss troende.