Barbro Westerholm - det sluttande planets mästare

Vi läser att riksdagsman Barbro Westerholm (fp) fått ännu en utmärkelse. Denna gång handlar det om  Sokratespriset för "sina insatser i hbtq-frågor och för att hon är en av vår tids största folkbildare". Det finns åtskilliga intervjuer med henne, till exempel detta långa samtal under rubriken "Min sanning". Den välrenommerade ämbetsmannen och politikern visar ingen osäkerhet precis, när det gäller sina  ställningstaganden och åtgärder i det officiella. Det har hon aldrig gjort. Det som borde förvåna många är hennes genom åren ständiga vidhållande att preventivmedel - främst då P-piller - är läkemedel. Hon var mycket aktiv i att introducera denna biokemiska metod att avbryta naturliga livsprocesser hos kvinnan. Läkemedel används väl dock mot sjukdomar, och graviditet är motsatsen till sjukdom; i själva verket är det den mest centrala livsprocess som vi kan finna hos vårt släkte.

Men för folkbildaren, med.dr. medicinalrådet och forskaren, Barbro Westerholm handlade det om att införa ett nytt "läkemedel". Vi förknippar väl knappast användningen av anabola steroider inom idrottsvärlden som medicinering mot någon sjukdom.

Att P-pillret banade vägen för de rekordhöga aborttalen - 100 om dagen idag mot 20 om dagen  år 1965 (illegala utgjorde ett fåtal fler, inte trettiotusen...)  - råder det ingen tvekan om. Angående biverkningar är de numera välkända och om det var osäkra evidenser på 1970-talet är de desto mera kartlagda idag. Men detta har aldrig bekymrat det f.d. medicinalrådet.

På samma sätt är Barbro Westerholm en av de första att beskriva abort som en vårdinsats, en laglig rättighet. Men graviditet är ingen sjukdom som kan "vårdas" bort och följaktligen tar sjukvårdslagen inte upp abort. Abortlagen anger inte heller den några rättigheter eller skyldigheter. Vår abortverksamhet är en icke straffbelagd praxis, det finns inget lagrum att bestraffa den som utför aborter inom sjukvården, men heller inte den som vägrar utföra aborter.

Överhuvudtaget har hon väldigt kategoriskt avslagit all kritik från etiskt och kyrkligt håll. När kritik kommer, så svarar hon inte, eller också menar hon att det är religionerna som ska ändra sig så att "människorna kan leva sina liv som de själva vill." Det finns väl inga katoliker som hindras i detta, utom då möjligen barnmorskor.

Det sluttande planet - alltså att en relativt oskyldig regeländring kan snabbt leda till flera som har djupa konsekvenser - tycks inte vara något som Barbro Westerholm har bekymrats av. Snarare har hon sett det som en möjlighet; man börjar i smått och fortsätter i stort.

Barbro Westerholm genomdrev också att fosterdiagnostik skulle genomföras utan misstankar om missbildningar, endast på föräldrarnas önskan. Att två procent av testerna ledde till missfall var inget som störde henne. Man offrade alltså under decennier två friska foster av hundra för att ta reda på om de var friska. Denna upplysning framfördes aldrig på MVC i samband med de obligatoriska erbjudandena om fosterdiagostik, när kvinnan var över 33 år gammal. Även om missfallsrisken har minskat så kvarstår den än idag. Och ingen kan hindra en kvinna att begära abort på grund av fel kön på fostret.

Barbro Westerholm var även den mest drivande - jämte numera katoliken Andreas Carlgren -  att bana vägen för  - som hon själv uttrycker det

partnerskapslagen 1994 som sedan omvandlades till könsneutralt äktenskap. 

Lagförslaget mötte först motstånd från samtliga utom Miljöpartiet. De första invändningarna  stödde sig på att hela äktenskapsbalken bygger på äktenskapet mellan man och kvinna. Men till slut fick Barbro Westerholm som hon ville - ett antal relativt oansenliga motioner om partnerskap ledde till att äktenskapet omdefinierades.

Därmed kan man tillåta och förorda surrogatmödrar, assisterad befruktning och allas rätt till både äktenskap och barn - om än det är andra som genererar och föder barnen. Detta är ett brott mot den lagstiftning vi haft sedan de första landskapslagarnas skydd emot godtyckliga avtal angående giftermål och barn. (Att man inte kan förbjuda kärlek är ju också ett märklig devis. Det finns ju mycken kärlek som är förbjuden, inte minst om den skulle innebära sexuell förening; till minderåriga, till redan upptagna, inom familjer, i yrkesroller, betalad... )

Inte ens Svenska kyrkan vågade protestera - man avvaktade att säga något förrän riksdagen avgjort vad ett äktenskap är - ett avtal mellan två personer.  Den evangelisk-lutherska kyrkan lät riksdag och regering definiera äktenskapet - vilket således inte är ett sakrament i detta samfund.

Här kan man tydligt se vilken betydelse en enda politiker kan ha när det gäller att introducera argumentationskedjor, som med hjälp av  felbenämningar  - avsiktliga eller ej - kan få långtgående konsekvenser.

Låt oss vara på vår vakt.

Rättmätig indignation - eller censur?

En nyhet når redaktionen, att en av de mest pålitliga "vaticanistas" - det vill säga informatörer om händelserna i kyrkans nav - förlorat sin för verksamheten livsviktiga ackreditering. Det handlar om Sandro Magister, som började som en rapp och ofta kyrkokritisk skribent för den liberala tidningen L´ Espresso, men under åren blev alltmer defensiv gentemot attackerna mot kyrkan och heliga tron, både utifrån och inifrån. Han inmutade dock sin lilla hörna av den extremliberala, vänsterpolitiska publikationen, där han kunde tjäna läsarna med informationer från Rom, men även världens alla hörn. I en intervju med KATOLSK OBSERVATÖR .beskriver han sin yrkesmässiga roll mycket tydligt:

Tidskriften Espresso lyder under en redaktionsgrupp som även ger ut tidningen Repubblica, som är den största vänstertidningen i Italien. Denna redaktionsgrupp har intresse även att täcka ämnen som är intressanta för en mycket stor och mycket varierad läsarkrets. Mitt arbete innebar alltså att vända sig till en speciell grupp bland läsarna. Min webb-site, för mitt viktigaste arbete gör jag i en webb-site, har en publik i hela världen som Espresso inte skulle nå annars. Och denna redaktionsgrupp berömmer sig av att täcka in många register och finnas till för många olika grupper av läsare och det är där som jag passar in. Det är lite av förklaringen till mitt arbete för denna tidningsgrupp. Men på grund av att jag inte är direkt underställd dem utan arbetar självständigt, har de upprättat ett samarbetskontrakt med mig. Men jag arbetar autonomt, står inte under någon som  helst kontroll av dem.

Han har alltså nu förlorat sin ackreditering, och på ett sätt förklarats vara en persona non grata att sprida information om händelserna runt påven och kurian. Detta handlar till ytan endast om att han länkade till en redan spridd utgivning av encyklikan Laudato Si, som enligt påvens informationstjänst handlade om ett "utkast" och inte den definitiva versionen, som annonserats utges den 18 juni. Bara detta är kontroversiellt - aldrig har man väl hört encyklikor utges i utkastform.  

Vi har ännu inte kunnat finna någon skillnad mellan detta "utkast" som alltså läckt ut i flera dagar, och originalitet, som utkom på torsdagen. Gällande brottet mot publiceringsförbudet, som går under namnet "embargo" så  var det var inte Sandro Magister som publicerade - utan L´Espresso.Sandro Magister undrar själv hur det kom ut: "

Jag har inte den blekaste aning...varför texten förmedlades till förläggaren av L´Espresso. Jag tror det var en slump. Det är ju dussintals kopior av encyklikan som har flutit runt under de senaste dagarna. Detta var ju oundvikligt att det hände (att den publicerades).

Känns det igen? Ingen av dessa förläggare och publicister bröt emellertid mot embargot. Det var någon av biskoparna som fått förtroende från Helige Fadern - och bröt det. Ingen påve skickar väl ut ofärdiga encyklikor "för påseende". I så fall är misstaget inte pressens. Att frånta Sandro Magister - denne vingårdsarbetare i den kyrkliga, inofficiella, informationens tjänst - ackrediteringen, verkar för en utomstående långt från den barmhärtighet man borde visa de som med sina talenter försöker bidra till kyrkan. 

Förvisso kan man kritisera varje oförsiktig publikation av rykten och inofficiella texter. Och man kan förvånas att en såpass garvad vatikanist gjorde dena tavla, att lägga ut en encyklika innan dess officiella publicering. Det är onekligen ett flagrant misstag i jobbet som begåtts. 

Men i första hand är det alltid läckorna som ska identifieras och straffas, inte de som gör sitt jobb som förmedlare och budbärare. Förtroendet gavs inte dem, utan andra, och det borde alltid vara de som bryter ett förtroende och löfte som i första hand måste ställas  inför skampålen. 

Frågan är alltså: Var detta en enskild handling, eller handlar det om en sorts "censur" av en rapportör, som inte alltid kanske varit positiv till allt som utgår från påvens informationskanaler? Han anklagas ibland att vara alltför tillbakablickande mot påve Benedikts mera tydliga pontifikat, och därmed till och med stämplad som "traditionalist". För oss som har följt denne eminente publicist så är detta dock en ur många aspekter märklig anklagelsepunkt. Det är bara att läsa alla hans krönikor och rapporter, så ser man att sanningslidelse faktakunskap och objektivitet är hans kännetecken. Att sedan personliga markeringar görs ibland - ja så måste varje tänkande människa göra, annars kan man ersätta skribenten med en maskin. Vem skulle då vilja läsa dessa krönikor?

Vi kan inte undvika att här se att det kanske inte främst är de fria rapportörerna, som Sandro Magister, som ska rannsaka sin verksamhet, utan de verkliga manipulatörerna, det vill säga vissa av påvens  förtrogna som alla avgivit löften, precis som varje biskop, och varje präst under biskopen. Och som uppenbarligen sviker. Till och med i samband med  konklaven svek man. Det ger inte kyrkan en bra image, om den nu försöker rätta till sina inre problem, genom att slå mot den omgivning, som försöker läsa avsikterna  och sprida de ord som på ett eller annat sätt kommer påverka oss troende.

Oklart kön - oklar "information"

P1 har sina fasta program. Det känns tryggt och ofta är det förstklassig journalistik av erfarna reportrar och producenter. All lyssna på radio tillåter dessutom andra aktiviteter samtidigt - köra bil, städa, diska, laga mat! Radion är därvid helt oöverträffad - den slår ut både TV, dator och smartphones!

Programmet Kropp och själ sändes i veckan, handlade om att "få barn med oklart kön". Programmet inleddes med ett reportage där en mamma berättade om sina upplevelser är det upptäcktes att hennes flickebarn inte var "normalt". Det handlade framförallt om att könsorganet inte såg ut som vanligt. Sedan fick man en ganska utförlig information om dessa avvikelser. För att inte säga v ä l d i g t  utförlig, detta med tanke på att det handlar om ytterst ovanliga fall.

Den dominerande orsaken i dessa fall är ett syndrom som kallas "congenital adrenal hyperplasia", CAH. Den drabbar ett barn på 10 000, vilket är 8-10 fall per år eller 0,1 promilles risk. Tillkommer kromosom-avvikelser och andra störningar, men ändå  kan det handla om ett tjugotal barn om året som har otydliga könsegenskaper när de föds. Man kan till exempel jämföra med blödarsjuka, som drabbar 1 på 5000, vilket medför det idag finns c.a 900 personer i hela landet med blödarsjuka.

Sveriges Radio satsar alltså relativt stor programtid, på en väldigt sällsynt sjukdom. Kanske några hundra kommer i kontakt med problemet som föräldrar.

Efter tjugo minuter ställs frågan till en psykolog vad det är som avgör vilket kön man känner sig tillhöra. Här görs alltså plötsligt en perspektivförskjutning, från medfödd intersexualitet av olika grad, till en rent psykologisk aspekt på hur ungdomar och vuxna "upplever" sin könstillhörighet. Resten av programmet handlar sedan om könsidentitet utöver könskromosomer. Det sägs det finns så många olika faktorer som kan påverka. Man intervjuar sedan en tysk läkare och möjligheten att välja ett "tredje kön" så man senare kan bestämma vad man vill vara. Man ska alltså kunna ändra kön efter vad man upplever sig ha för kön. Detta beskrivs som en "internationell trend", som borde studeras även i Sverige.

Men detta är alltså något helt annat än CAH och medfödda hormonrubbningar. Man måste ställa sig frågan, om detta markerades tydligt nog i programmet. Eller var det en medveten otydlighet här?

Idag talas nämligen mycket om  sk könsbyten, som det undervisas om numera som om det vore möjligt. Man borde särskilja mellan dessa otroligt ovanliga fallen av medfödd intersexualitet (CAH)  och de psykosociala experimenten med att förändra de sekundära könsegenskaperna, som endast handlar om yttre förändringar, med hormonbehandlingar, smärre operationer, klädsel, beteende etc. Detta är ju något helt annat än genetiska avvikelser och störningar hos bildningen av könskörtlarna.

Inom däggdjursvärlden existerar inte könsbyten. Hos andra djurgrupper förekommer tvåkönade former, s.k. protandiska hermafroditer.  Men det finns bland däggdjur inte trekönade, eller sju kön, som hos vissa protozoer. Att djur föds med ett kön och sedan byter till ett annat - förekommer inte. Det finns de som skiftar könsegenskaper, men då har de två kön redan från början.

Till förvillelsen hörde även ett uttalande, att alla är vi likadana från början. Könet bestäms under den första tredjedelen av fosterutvecklingen, och då kan det gå lite hur som helst, sägs det i programmet. Förvisso liknar alla äggceller varandra. Men allt finns ju redan bestämt genom den genkombination som det befruktade ägget har. I själva verket så är hälften av kromosomerna hos varje individ utvalda redan innan mammans födelse, i bildandet av äggcellerna.

I 9 999 fall av 10 000 så är det uppenbart vilken kön en människa har vid födseln. Den process som lett till ett kön kan inte köras om, vare sig med hjälp av hormoner, operationsinstrument,  terapisamtal eller byte av personnummer.

Risken att inte skilja mellan primära och sekundära könsegenskaper är att det resulterar i en form av desinformation. Gonader, könskörtlarna som producerar nya könsceller,  och den genetiska kombinationen i varje cell kan man inte "korrigera",  lika lite som verklig ålder. Man kan uppleva sig yngre och äldre än man är. Man kan tycka man hamnat i fel åldersgrupp. Det kan handla om barn i skolåldern och det kan handla om nyblivna pensionärer. Det finns olika sätt att gå det problemet till mötes. Men hittills har det inte kommit fram förslag att man också ska få bestämma sin egen ålder, alltså införa en "juridisk ålder", särskild från den faktiska. 

Intressant också att överläkare och barnendokrinolog Kjell Asplund, säger om resultaten av sk könsbyten:

"Vi har inte kunnat dra några säkra slutsatser om detta." 

Så - låt oss då heller inte fokusera på saken, framförallt inte presentera "könsbyte" i skolan som en vetenskaplig sanning och  faktisk möjlighet.

Vik hädan - frihet!

På lördagseftermiddagen, då mången stökar i köket eller njuter av stugvärmen, så sänds programmet Människor och Tro i radions program 1. Denna lördag handlade programmet om "Satan som symbol"; finns han, eller är det en metafor för allt som går oss emot?

För den kristne torde svaret vara enkelt. Hela vårt andliga liv handlar ju om kampen mellan gott och ont, himmel och helvete, Gud och Satan.

Eller är det inte så? I programmet intervjuades Madeleine Fredell, som presenterades som katolsk teolog och dominikansyster. Svaret förvånade till och med intervjuaren:

(Sr Fredell) - När man säger "satan, djävulen", så associerar ju det till nån slags varelse, ande, vad man nu vill...och som sådan så finns inte vederbörande för mig. Skulle det finnas en sådan makt då vore ju det en konkurrens till Gud och om Gud är Skaparen med stort S och allgod osv, då kan det ju inte finnas någon annan makt som skulle vara i konkurrens med Gud,. däremot så säger jag inte att det inte finns ondska för det gör det ju men det är andra skäl till det, det är inte drivet av någon makt utifrån.

Satan finns inte som skapad varelse - allt som vi uppfattar som ondska kommer bara från oss själva och våra fria val alltså. Detta är knappast vad vår katekes lär oss och våra barn och ungdomar. Där omnämns Satan i minst tio kapitel. Uttryckligen sägs att

2851   --- det onda (år) inte något abstrakt, utan betecknar en person, Satan, den Onde, ängeln som gör uppror mot Gud. ”Djävulen” (dia-bolos) är den som ”motsätter sig” Guds plan och hans ”frälsningsverk”, som fullgjorts i Kristus. [391]

Katekesen talar om förföraren och lägger till och med hela världen i den Ondes händer:

2852     ”Han har varit en mördare från första början... ty han är en lögnare och lögnens fader” (Joh 8:44), ”Satan, han som förför hela världen” (Upp 12:9) – genom honom har synden och döden kommit in i världen och det är genom hans slutliga nederlag som hela skapelsen skall ”befrias från synd och död”.[89] – ”Vi vet att de som är födda av Gud inte syndar. Han som föddes av Gud bevarar dem, och den Onde kan inte röra dem. Vi vet att vi är från Gud, och att hela världen ligger i den Ondes våld” (1 Joh 5:18-19):

Men hur kan man då säga att det bara handlar om "andra skäl"? Intervjuaren ville gärna få en förklaring till ondskan, om den nu bara är en frånvaro av Guds ingripande:

(Intervjuaren) - Men om det inte finns någon djävul, sanktionerar Gud ondskan?
(Sr Fredell) - Nej, Gud sanktionerar inte ondskan men Gud har skapat oss fria. Så vi väljer ju hur vi kan handla. Då får vi naturligtvis ett annat problem. därför att är då Gud allsmäktig? Jag föredrar tala om Gud som barmhärtig. Och människan är ju representant för Gud på jorden, vi är skapade till Guds avbild och likhet, och ska alltså på något sätt leva upp till den här barmhärtigheten. Det klarar vi inte av. men vi har en fri vilja, vi kan välja.Och den respekterar Gud, annars vore Gud inte barmhärtig. Men sedan är det barmhärtigheten som måste segra, ta överhanden, och det är även barmhärtigheten som vi borde mima från Gud själv, att ja - förlåta  Det går inte heller. Den grövsta ondskan har vi egentligen ingen möjlighet kanske att förlåta, vi kan upprätta förövare i den mån den erkänner vad de har gjort.

Tja just detta finns det ju svar på i vår katekes:

95        Men Satans makt är inte obegränsad. Han är bara en skapad varelse, visserligen mäktig därför att han är ren ande, men han är ändå en skapad varelse. Han kan inte hindra uppbyggandet av Guds rike. Vad än Satan gör av hat mot Gud och hans rike i Jesus Kristus, och vilka svåra skador hans agerande än förorsakar – av andlig art och även indirekt av fysisk art – för varje människa och för samhället, så är det ändå Guds försyn som låter detta ske och som med kraft och mildhet styr människans och världens historia. Att Gud låter djävulen verka är ett stort mysterium, men ”vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda” (Rom 8:28). [309; 1673; 412;

Om man endast vill beskriva ondskan som en följd av den frihet Gud givit oss, måste man påpeka att Gud ju gav samma frihet till änglarna. Och en av dem utnyttjade denna genom att gå emot Gud. Om man nu vill avskaffa Satan som skapad, måste man med samma resonemang förneka även änglarna såsom skapade varelser, eller åtminstone deras frihet. Och om änglarna inte skapades fria, så är inte heller människan skapad fri.

Men man kan inte avskaffa den Onde, inte heller helvetets realitet. Man kan besegra honom eller duka under för honom. Förutom att vi ju genom Guds uppenbarelse fått tillräcklig "information" om dessa saker så leder en sådan syn märkligt nog till en ofri mänsklighet. Ty om vi endast kan förklara ondskan med vår frihet och svaghet, hur kan vi då bekämpa den? Genom att begränsa friheten. Det är ju då friheten som vi måste ta avstånd ifrån, inte Satan. Även den andliga friheten. Därigenom förlorar också all andlig strävan sin djupaste mening. Gud är ju alltid barmhärtig och respekterar våra val, och Satan finns inte, så vi kan lugnt förverkliga oss såsom vi finner bäst. Med denna vantro blir vi ovillkorligen fångade i det egenmäktiga träsket.

Hur kan det komma sig att en ordenssyster och teologiutbildad - som dessutom finns i stiftets teologiska råd - så uppenbart talar emot vad allas vår katekes undervisar? Handlar det om personliga tankar endast, privata reflektioner? Vi vet ju inte det.

 

Professor Herbert Haag

Men saken är inte ny. År 1969 höll en tysk  teolog, Herbert Haag, ett anförande  kallat "Avsked till Djävulen". Detta utbyggdes senare till en bok med samma namn som utkom 1972. I boken förklarar Haag för det första att arvsynden inte existerar - ingen människa kan tänkas födas ond. I linje med detta så kan ondskan endast tillskrivas människan själv genom  hennes handlingar. Djävulen är ett arv från medeltida bildspråk. Något bibliskt stöd finns inte för vare sig arvsynd eller en ond makt, enligt Herbert Haag.

Boken väckte diskussioner. Professor Haag undervisade vid katolska lärosäten i Lucern och Tübingen. Kunde man ha en teologi som förklarade Satan vara en uppfinning, en mänsklig ursäkt för våra brister och tillkortakommanden?

Under denna tid  leddes Troskongregationen av den dynamiske och nitiske kroatiske kardinalen Franjo Seper. Han ville borra i frågan och skrev flera gånger till Haag, men fick aldrig något svar ens. Man kan inte lära en sak här och en annan där, det har alltid varit kyrkans övertygelse att den fått av Kristus nåden att inte motsäga sig själv, precis som Gud aldrig kan motsäga sig själv, då Gud är Sanningen. Men teologen Haag vände Rom ryggen

 

Kardinal Franjo Seper, prefekt i Troskongregationen 1968-1981

Haag fick dock behålla sin lärostol, fram till pensioneringen. Han var ofta i konflikt med biskopskonferensen och särskilt Basels dåvarande biskop Kurt Koch tog starkt avstånd från honom.  Detta i sin tur ledde till en febril aktivitet hos denne teolog, som utgav en rad skrifter och uttalanden, som syftade att ifrågasätta det mesta; inte bara helvetet, utan även den apostoliska successionen, prästämbetet, celibatet, sakramenten, heliga mässoffret, påvedömet, ja även själva kyrkan som sådan. Han grundade 1985 en stiftelse som premierar de som på något sätt kommit i konflikt med kyrkan, framförallt då gällande ämbetsfrågan, men även andra lärokonflikter. Först i raden var befrielseteologen Leonardo Boff. År 1997 utkom han med en skrift som beskyllde kyrkan för att ha inrättat ett klassystem, där prästerna är överklassen och lekmännen tjänstefolket. Mycket av Herbert Haags tankegods har tagits in i proteströrelser som det sk Kyrkoherdeinitiativet i Österrike och Wir Sind Kirche.

Så sipprade det också  ut en liten rännil av detta tysk-österrikisk-schweiziska fenomen  i svenska lördagsradion.

Nyheter som väcker frågor

En sk katolsk nyhet når oss att en biskop Robert William Finn i Kansas City  i USA har begärt och fått omedelbart avsked av påven. Inga skäl anges från Rom. Men en konsultation av medierna ger en hel del. Den enkla versionen är att det handlar om en biskop som varit senfärdig att anmäla pedofilfall.Avskedet handlar då om påve Franciskus - och för den del även påve Benedikts - deklarerade nolltolerans gentemot övergrepp. Så - alles in ordnung?

Nja. Vid närmare studium handlar det om en enda präst, en viss fader Ratigan . En datatekniker hade upptäckt fotografier på hans dator. Det handlade dock inte om "barnporr" såsom skrivs i tidningarna, utan bilder som han själv tagit på företrädesvis unga flickor i kyrkans aktiviteter, såsom fotboll och annat. En del bilder verkade fixerade på vissa kroppsdelar mer än andra. Men inga nakenbilder. En av bilderna ansågs särskilt komprometterande, så den skickades till biskopsämbetet. Där var det endast någon tjänsteman som såg dem, generalvikarien hörde talas om bilden, och förmedlade detta muntligt till biskopen. Men han hade inte sett bilden. Biskop Finn kallade då in prästen ifråga och meddelade att han skulle förflyttas från all församlingsverksamhet och bida sin tid i ett kloster. Fader Ratigan lär dock ha trotsat biskopens order, och utan hans vetskap fortsatt ha ungdomskontakter.

Efter att ha funnit hundratals bilder på flickor i prästens dator, påklädda men med fokus på vissa kroppsdelar, så polisanmälde generalvikarien honom. Biskop Finn var då utomlands. Fader  Ratigan blev åtalad och dömd för barnpornografibrott, eller som det står i domen, att ha försökt framställa barnpornografiska bilder. Underlaget för själva domen var endast fem bilder på minderåriga flickor, som han tagit själv. Bilderna har han använt själv, ej spritt till andra. Det fanns inga sexakter eller våldtäkter, inte ens nakenbilder. Det närmaste naket man fann var bilden på en tvåårig flicka i blöja.

Att denne präst varit psykiskt störd och grovt missbrukat sin ställning råder det dock ingen tvekan om. En annan präst i stiftet ifrågasatte om Ratigan överhuvudtaget haft ett genuint prästkall.

Straffet blev femtio års fängelse - i praktiken livstid alltså. I vårt land får polismördare kortare straff. Fader Ratigans enda kommentar var att femton år vore ett rättmätigt straff -. men femtio? Han trodde sig dock ha frid med Gud, efter att ha övervägt självmord till en början. Dessutom utdömdes skadestånd på nätta 1,8 miljoner dollar till två familjer. Stiftet betalade.Totalt har denne ende präst kostat stiftet 3,75 miljoner dollar, eller 34 miljoner kronor.

Även biskop Finn blev åtalad 2012. Brottet var att han dröjt fem månader med att anmäla prästen för bilderna - de som han inte sett själv, men endast hört talas om. Han hade missat ett brev från en skolledare. Straffet: Två års villkorlig dom.

Biskop Finn kom i vissa tongivande katolska mediers onåd, sedan han kritiserat några reformivrande artiklar. Framförallt handlade det då om den publicism som bedrivs av National Catholic Reporter (NCR). Denna tidskrift, med en upplaga på 35 000 exemplar, är ofta ett medium för dem som vill förändra kyrkan även läromässigt. År 2013 skrev biskop Finn en artikel i stiftstidningen att NCR

vägrar att underkasta sig till bona fide såsom ett katolskt medium i  samstämmighet med vad man förväntar sig av Kyrkans lag.

Efter detta han tidskriften bedrivit en formlig kampanj emot biskop Finn, som anklagats för allt från att förskjuta lekmän till att tillåta pedofilpräster. Biskop Finn har dock varit mycket populär bland andra, han svarade på påve Benedikts generositet att tillåta den äldre mässformen genom att ta in präster från Kristus Konungens prästbrödraskap, och med hans anknytning till Opus Deis prästbrödraskap kände sig en del trygga med sin biskops renlärighet, medan andra använde just detta medlemskap som komprometterande.

Även klostren i hans stift var mycket glada för biskop Finns ankomst till

ett stift i heterodoxi och avfall från tron,

som en kommunitet beskrev det. Kallelser kom både till prästämbetet och ordenslivet:

Jag är ännu förbluffad och inspirerad av hans ödmjukhet, välvilja och tålmodiga fördragsamhet inför alla attackerna, 

säger moder Cecilia vid Benedictines of Mary-klostret. Detta kloster -  grundat så sent som 1995 -  tog biskop Finn själv in i stiftet, och kallelserna lät inte vänta på sig.

Till största delen har skriverierna om biskop Finn handlat om hans förmenta "konservatism". Denna har så kopplats ihop med övergreppsinsinuationer, som har gått så långt att det framställts som om biskopen själv skulle vara en fara för barn. Några av påvens närstående rådgivare - som den för verkliga övergrepp drabbade Marie Collins  - har krävt biskopens omedelbara avgång.

Samtidigt nås oss rapporter om starka protester på grund av andra biskopsutnämningar. Biskopar med betydligt mera allvarligt i bagaget än biskop Finn tillsätts. Detta gäller framförallt en utnämning av en viss Juan Barros till biskop i Osorno, Chile. Denne man sägs har skyddat en präst, fader Karadima,  som verkligen begått rena övergrepp mot män i de övre tonåren. Barros ska till och med ha sett det hela och haft en homosexuell relation till Karadima. Redan 1984 började rapporterna inkomma till dåvarande biskopen om fader Karadimas beteenden. Dessa hade pågått under hans församlingsledning i nästan sextio år, framförallt under 1980-talet. Många har vittnat. Men den kyrkliga ledningen har sopat under mattan, såsom ofta skett. Karadima blev anmäld för fyra fall av homosexuella övergrepp mot unga män. Men åtalet avskrevs på grund av att brotten var preskriberade.  Fader Kardima är nu 85 år, placerad i kloster utan rätt att träffa ens sin familj. Han har nekat till allt. Utnämningen av biskop Barros har kritiserats hårt, inte bara i Chile utan även i Rom. Vatikanens presstjänst har dock försvarat beslutet.

Dessa två fall belyser faran med att ideologi blandar sig in i mänskliga avgöranden. Präster som avfaller är alltid tragiskt. Det kan till och med innebära fara. Det finns de kyrkliga löftena, det sunda andliga livet, som är starkt kopplat till bönen. Det finns också de civila lagarna. Och det finns vanligt sunt förnuft. Exemplen ovan visar på brott mot allt detta, fast på olika sätt. Det väcker frågor. Hur kan en präst vara fixerad vid barnkroppar? Hur klarar han läsa heliga Mässan? Har han ingen regelbunden själavård? Hur kan brottet att försöka - och inte ens lyckas - framställa barnpornografisk material i smyg, jämställas med beräknat massmord? Hur kan en biskop straffas och sedan avskedas för att ha dröjt fem månader att anmäla saken, fast prästen omplacerades omedelbart? Finns andra skäl som väger tyngre? Hur kan en präst bli utnämnd till biskop, fast han bevisligen har - eller har haft - stora problem med sin sexualitet, och detta till och med är bevittnat av många? Finns även här andra skäl? Vilka då?

Allvarligt talat - har vi troende  inte rätt få veta dem?

Landet Godhet tar semester

Nyheten når oss nu att det saknas så många sjuksköterskor under semestern, att man tvingas muta dem med upp till 14 000 kr/i lönetillägg, eller obegripliga 56 000 kr/månaden. Vi befinner oss alltså nu långt från de ideal, som ända in i sextiotalet beskrev sjuksköterskans yrke som ett kall.

Man kan inte idag begära att någon människa arbeta för oskäligt låga löner - än mindre gratis. Men låt oss ändå reflektera lite över utvecklingen. Vår sjukvård har sin historiska grund i den kristna barmhärtighetstanken, såsom Jesu etik beskrivits i evangeliet, inte bara i händelsen med den barmhärtiga samariten. Han botade mången sjuka, och aldrig begärde han någon ersättning för detta.

Det första sjukhuset i Sverige var på Helgeandsholmen. Det sköttes av en katolsk orden. Än idag finns detta verk kvar, såsom Stiftelsen Danvikshem. Grundplåten var de donationer som adeln gav klostret där nuvarande riksdagen ligger. I Europa står det än mer tydligt hur viktig barnmhärtighetstanken varit för hela sjukhusväsendets framväxt och värdegrund.

Men idag handlar det således bara om ett jobb som vilket annat. Ska människor få vård får de hoppas på att det finns några som får tillräckligt betalt - i synnerhet under juli månad. Så var det med landet, som vill visa för alla hur godhet stavas - fast då gällde det ta hand om flyktingar.

Indignation i toleransens högborg

Smålandsposten och Aftonbladet rapporterar idag med viss upprörd sensationslystnad att en katolsk präst lär konfirmanderna att

En form av homosexualitet är obotlig. En annan handlar om "psykologisk oordning" i människan och kan botas.

vidare att

de som är homosexuella, eller personer som lider av impotens eller andra hälsoproblem, bör inte ta på sig familjelivets ansvar.

Bakom denna undervisning står kyrkoherden i Växjö katolska församling, fader Ingvar Fogelqvist, före detta rektor för det katolska prästseminariet. Undervisningen är helt i linje med vad katolska kyrkans katekes lär. den torde knappast överraska någon katolik. Men i Sverige, som av  Bi Puranen på Institutet för Framtidsstudier klassats som ett extremt land, i det avseendet att det  är extremt bra, extremt demokratiskt,  i alla avseenden mera öppet och tolerant jämfört med alla andra länder i världen, så får man inte undervisa att det inte går an att gifta sig om man i själva verket har dragning åt en helt annan livsstil.

Att det här handlar om katolsk undervisning för katolskt kristna borde kanske få media att lugna sig lite. Eller menar man att undervisningen skall tvingas att anpassas till den icke-kristna omgivningens värdeskala - såsom varit brukligt i Tyskland under mellankrigstiden och senare i alla öststaterna?