Nja. Vid närmare studium handlar det om en enda präst, en viss fader Ratigan . En datatekniker hade upptäckt fotografier på hans dator. Det handlade dock inte om "barnporr" såsom skrivs i tidningarna, utan bilder som han själv tagit på företrädesvis unga flickor i kyrkans aktiviteter, såsom fotboll och annat. En del bilder verkade fixerade på vissa kroppsdelar mer än andra. Men inga nakenbilder. En av bilderna ansågs särskilt komprometterande, så den skickades till biskopsämbetet. Där var det endast någon tjänsteman som såg dem, generalvikarien hörde talas om bilden, och förmedlade detta muntligt till biskopen. Men han hade inte sett bilden. Biskop Finn kallade då in prästen ifråga och meddelade att han skulle förflyttas från all församlingsverksamhet och bida sin tid i ett kloster. Fader Ratigan lär dock ha trotsat biskopens order, och utan hans vetskap fortsatt ha ungdomskontakter.
Efter att ha funnit hundratals bilder på flickor i prästens dator, påklädda men med fokus på vissa kroppsdelar, så polisanmälde generalvikarien honom. Biskop Finn var då utomlands. Fader Ratigan blev åtalad och dömd för barnpornografibrott, eller som det står i domen, att ha försökt framställa barnpornografiska bilder. Underlaget för själva domen var endast fem bilder på minderåriga flickor, som han tagit själv. Bilderna har han använt själv, ej spritt till andra. Det fanns inga sexakter eller våldtäkter, inte ens nakenbilder. Det närmaste naket man fann var bilden på en tvåårig flicka i blöja.
Att denne präst varit psykiskt störd och grovt missbrukat sin ställning råder det dock ingen tvekan om. En annan präst i stiftet ifrågasatte om Ratigan överhuvudtaget haft ett genuint prästkall.
Straffet blev femtio års fängelse - i praktiken livstid alltså. I vårt land får polismördare kortare straff. Fader Ratigans enda kommentar var att femton år vore ett rättmätigt straff -. men femtio? Han trodde sig dock ha frid med Gud, efter att ha övervägt självmord till en början. Dessutom utdömdes skadestånd på nätta 1,8 miljoner dollar till två familjer. Stiftet betalade.Totalt har denne ende präst kostat stiftet 3,75 miljoner dollar, eller 34 miljoner kronor.
Även biskop Finn blev åtalad 2012. Brottet var att han dröjt fem månader med att anmäla prästen för bilderna - de som han inte sett själv, men endast hört talas om. Han hade missat ett brev från en skolledare. Straffet: Två års villkorlig dom.
Biskop Finn kom i vissa tongivande katolska mediers onåd, sedan han kritiserat några reformivrande artiklar. Framförallt handlade det då om den publicism som bedrivs av National Catholic Reporter (NCR). Denna tidskrift, med en upplaga på 35 000 exemplar, är ofta ett medium för dem som vill förändra kyrkan även läromässigt. År 2013 skrev biskop Finn en artikel i stiftstidningen att NCR
vägrar att underkasta sig till bona fide såsom ett katolskt medium i samstämmighet med vad man förväntar sig av Kyrkans lag.
Efter detta han tidskriften bedrivit en formlig kampanj emot biskop Finn, som anklagats för allt från att förskjuta lekmän till att tillåta pedofilpräster. Biskop Finn har dock varit mycket populär bland andra, han svarade på påve Benedikts generositet att tillåta den äldre mässformen genom att ta in präster från Kristus Konungens prästbrödraskap, och med hans anknytning till Opus Deis prästbrödraskap kände sig en del trygga med sin biskops renlärighet, medan andra använde just detta medlemskap som komprometterande.
Även klostren i hans stift var mycket glada för biskop Finns ankomst till
ett stift i heterodoxi och avfall från tron,
som en kommunitet beskrev det. Kallelser kom både till prästämbetet och ordenslivet:
Jag är ännu förbluffad och inspirerad av hans ödmjukhet, välvilja och tålmodiga fördragsamhet inför alla attackerna,
säger moder Cecilia vid Benedictines of Mary-klostret. Detta kloster - grundat så sent som 1995 - tog biskop Finn själv in i stiftet, och kallelserna lät inte vänta på sig.
Till största delen har skriverierna om biskop Finn handlat om hans förmenta "konservatism". Denna har så kopplats ihop med övergreppsinsinuationer, som har gått så långt att det framställts som om biskopen själv skulle vara en fara för barn. Några av påvens närstående rådgivare - som den för verkliga övergrepp drabbade Marie Collins - har krävt biskopens omedelbara avgång.
Samtidigt nås oss rapporter om starka protester på grund av andra biskopsutnämningar. Biskopar med betydligt mera allvarligt i bagaget än biskop Finn tillsätts. Detta gäller framförallt en utnämning av en viss Juan Barros till biskop i Osorno, Chile. Denne man sägs har skyddat en präst, fader Karadima, som verkligen begått rena övergrepp mot män i de övre tonåren. Barros ska till och med ha sett det hela och haft en homosexuell relation till Karadima. Redan 1984 började rapporterna inkomma till dåvarande biskopen om fader Karadimas beteenden. Dessa hade pågått under hans församlingsledning i nästan sextio år, framförallt under 1980-talet. Många har vittnat. Men den kyrkliga ledningen har sopat under mattan, såsom ofta skett. Karadima blev anmäld för fyra fall av homosexuella övergrepp mot unga män. Men åtalet avskrevs på grund av att brotten var preskriberade. Fader Kardima är nu 85 år, placerad i kloster utan rätt att träffa ens sin familj. Han har nekat till allt. Utnämningen av biskop Barros har kritiserats hårt, inte bara i Chile utan även i Rom. Vatikanens presstjänst har dock försvarat beslutet.
Dessa två fall belyser faran med att ideologi blandar sig in i mänskliga avgöranden. Präster som avfaller är alltid tragiskt. Det kan till och med innebära fara. Det finns de kyrkliga löftena, det sunda andliga livet, som är starkt kopplat till bönen. Det finns också de civila lagarna. Och det finns vanligt sunt förnuft. Exemplen ovan visar på brott mot allt detta, fast på olika sätt. Det väcker frågor. Hur kan en präst vara fixerad vid barnkroppar? Hur klarar han läsa heliga Mässan? Har han ingen regelbunden själavård? Hur kan brottet att försöka - och inte ens lyckas - framställa barnpornografisk material i smyg, jämställas med beräknat massmord? Hur kan en biskop straffas och sedan avskedas för att ha dröjt fem månader att anmäla saken, fast prästen omplacerades omedelbart? Finns andra skäl som väger tyngre? Hur kan en präst bli utnämnd till biskop, fast han bevisligen har - eller har haft - stora problem med sin sexualitet, och detta till och med är bevittnat av många? Finns även här andra skäl? Vilka då?
Allvarligt talat - har vi troende inte rätt få veta dem?
Inlägg
2 kommentarer:
Den skriande skillnaden mellan hur Barro upphöjts och biskop Finn förnedrats är väl bara ytterligare ett tecken på hur homosexualitet inom Kyrkan på alltför många håll har förtigits och uppmuntrats. Homosexuella verkar redan vara kollektivt helgonförklarade, främst i sekulära medier och bland politiker och kändisar. Alltför många i Kyrkan nickar bifall eller tiger. Men när man läser att c:a 82 % av alla övergrepp skedde mot mot tonårspojkar så behöver man inte vara matematiker för att begripa hur omfattande homosexualitet var på seminarier och bland präster från mitten av 60-talet till mitten av 80-talet.
Försöker man ta upp detta med en präst möts man i allmänhet av undanglidande, tystnad, eller en hård och tillrättavisande blick.
Och de talrika uttalandena från alla möjliga håll inom Kyrkan har på kort tid fått hundratusentals katoliker att nu tro att det är frítt fram att vara sambo, skilja sig, leva i homo relationer etc.
Jag vet att jag inte är ensam om att känna ett starkt obehag inför denna utveckling och kan bara helhjärtat instämma i den retoriska frågan om inte de troende har rätt att få veta sanningen om vad som pågår.
Man kan väl knappast tolka Barros utnämning till biskop som något annat än vad det uppenbarligen är, om uppgifterna om en påstådd homosexuell relation stämmer.
"Det finns en gay lobby i kurian" sade påve Franciskus i en intervju för rätt länge sedan.
Är det denna "lobby" som varit aktiv igen?
Skicka en kommentar