Intryck från Rom (2): Musik på museum

Besöker man kyrkan som i Rom kallas bara "San Giovanni", men annars i guideböckerna går under namnet Lateranbasilikan, så rekommenderas en runda i basilikans klostergård. För 2 Euro kan man beskåda, förutom den konstfärdiga pelargången, en rad intressanta tidiga kristna gravstenar och inskriptioner och i ett litet museum finns mässhakar och manuskript. Där finns också några blad av Pierluigi da Palestrinas (1525-94) hand, välskrivna vackra notmanuskript.


Det är sorgligt bara att inte bara manuskripten, utan nu även musiken håller på att hamna på museum, det vill säga den framförs nästan bara i konsertsammanhang och aldrig där den hör hemma - i heliga mässan. Inte ens hos de för sin kärlek till kyrkomusiken berömda oratorianerna hörs Palestrina, utan mera modern, konsertbetonad musik från förra seklet. Palestrina skrev musik direkt för oratorianerna. Men både gregorianiken och den tidiga polyfona musiken får kämpa i skuggan av 1800-talsmästare, för att inte tala om de enkla barnsångerna i Taizéanda som fått banalisera det kyrkliga musikrummet i decennier. Det går liksom inte ihop med hymnernas himlastormande texter: Drypen I himlar därovan...

Intryck från Rom (1): Nya piazzor

Redaktören har varit på blixtbesök i Rom - staden där Västerlandets kulturhistoria sammanfattas. Folklivet är svårt att definiera - med det alltid påtagliga internationella inslaget undrar man om det egentligen finns romare i Rom. Var är de?

Kön till Peterskyrkan ringlar sig ner till slutet av Berninis kolonnader och till Vatikanmuséerna får man köa i upp till tre timmar. Sedan väntar ett litet äventyr värdigt vilken flygplats som helst, varefter folkmassorna rusar genom salarna med de utsökta antika skulpturerna, de etruskiska salarna, skatterna från egyptiska gravar, och sist de förfärliga konsthallarna med "modern" konst där ingen ens kommer på tanken att stjäla sig till ett förbjudet blixtfoto. Vart är alla på väg? Till Sixtinska "kapellet". Där stoppar rusningen upp, ty nu är man framme vid målet; guideböckernas femstjärniga "måste". Vakter skriker att man skall vara tyst, att inga foton får tas. Men det skriks och foton tas till ackomanjemang av ett bullrande högtalarbudskap att här råder tystnad och video-fotoförbud. Vilket resulterar i än högre tonlägen. Det är dråpligt. Man får associationer till någon film av Jaques Tati.

Det är alltså här Allegris Miserere sjöngs en gång per år, Skärtorsdags natt, i totalmörker, för påven. Det är här våra påvar utsetts sedan århundraden. Och det är här Michelangelos berömda målningar berättar för oss om skapelsen - och den Guds dom över mänskligheten vi alla borde frukta. Men fruktan tycks inte vara det som behärskar dagens turistindustri. Platsen skall bockas av i boken helt enkelt.

Tänk om, kära Vatikanstat. Gör inte Peterskyrkan till ett Piazza Navona, en galleria. Stäng Sixtinska! Vi kan se på bilder istället. Bevara heligheten.

Medan drevet ändå går...

Det var inte bara biskop Mixa som fick avsked utan utredning. Den 23 april - alltså innan de falska anklagelserna om sexövergrepp presenterats - så fick även Augsburgstiftets pressekreterare Dr. Dirk Hermann Voss avsked. Voss är ett känt namn i Sydtyskland, han är chef för ett stort katolskt bokförlag, Sankt Ulrich Verlag, och rådgivare i påvens mediaråd. Varför blev nu denne duglige publicist också avpolletterad? År 2006 retade han gallfeber på gayrörelsen och andra efter att kritiserat en artikel i en tidskrift utgiven av Augsburgs katolska högskola, där homosexuell samlevnad bejakades. Voss påminde om att man inte under några omständigheter kan förena homosexuell samlevnad med katolsk tro, detta ur objektiv moralisk synpunkt. Voss har också försvarat sin biskop och angripit pressen för den kampanj som förts mot honom, som gått ut på att hitta anklagelsepunkter snarare än att rapportera konstaterade fakta.

Mot biskop Mixa fanns det alltså två anmärkningar. Han hade som ung präst använt aga mot barn och han hade som kyrkoherde köpt en kopparetsning för stiftelsepengar för att pryda församlingshemmet.

Men alla vet ju vad det egentligen handlade om. Hans "åsikter" och vänskap med påven. Organisationen Wir Sind Kirche gläder sig att den lyckats med sin kampanj och säger och biskopar ska inte ha någon bonus på brott. Men uppenbarligen tycker man att media ska ha bonus på bevisbördan. Om det är så man tänkt att demokratiseringen i kyrkan skall fungera så är det nog inte bara kyrkans läroämbetet som har stora tvivel.

Efter detta så påtagliga justitiemord undrar man hur det egentligen var med de mystiska händelser som fällde biskop Krenn i Österrike, som aldrig kunde beläggas. Och med den tigande kardinal Groer som enligt en enda källa, skandaljournalisten Hubertus Czernin, under 40 år skulle ha våldfört sig på 2000 pojkar och män . En ny erövring varje vecka alltså - i fyrtio år. Första anmälningen kom 1995. En jämförelse: Bland de absolut värsta fallen som gått till domstol är fader Lawrence Murphy i USA, som bodde på en internatskola för döva. Under hans tjugofem år på skolan tros han har antastat upp till 200 pojkar.

Mixa, Krenn, Groer: Det finns naturligtvis sanning i alla dessa fall. Frågan är bara; vem äger den?

Fallet Mixa avslutat

Med en minimal notis i Augsburger Allgemeine meddelas att åklagaren inte tänker upp någon förundersökning mot biskop Walter Mixa. Man har inte funnit någon substans i anklagelserna helt enkelt. Mixa är avskedad genom direkta ingripanden från sin egen överordnade, ärkebiskop Zolltisch och för honom återstår bara att leva återstoden av sin tid med ett vanhedrat rykte, smälek och hån. Som kyrkoherde i sin församling fick han inte mindre än tretton prästkallelser och han tvekade aldrig att försvara den lära han var utsedd till att sprida. Vi får nog förgäves vänta på en förmedling av denna notis från Reuters eller TT, där det ju hette att han avskedats på grund av sexövergrepp. Sådan är den grymma verkligheten.

Någon jämförde dagens mediahets med inkvisitionen. Men ingen jämförelse kan vara mera missvisande. Ty inkvisitionen innebar just det ordet betyder - en grundlig undersökning av fallen, inte en dom grundad på enbart rykten och anonyma brev.

Om övergrepp - och övergrepp

Tidningarnas Telegrambyrå rapporterar nu genom Lissabons Reuterreporter att Augsburgs biskop Mixa avskedats "efter anklagelser om sexövergrepp". Men sakta i backarna - handlade detta inte först om att han hade utdelat några örfilar på ett skolhem? Och sedan plötsligt att det fanns finansiella oegentligheter (inköp av möbler för stiftelsemedel)? Det räckte uppenbarligen inte - vad som fattades var - just det - sexuella övergrepp.

Jo, visst var det så. De första värjstötarna var futila och skulle inte få någon biskop i världen avskedad. Men när den formliga klappjakten på en biskop satts igång så finns det inga gränser. Det är hans egna kollegor med biskopskonferensens ordförande ärkebiskop Zolltisch i spetsen, som bestämt sig och då skys inga medel. Biskopen ansågs nämligen "konservativ".

Att åklagaren sedan inte lyckades hitta en enda detalj om den som sexövergreppen sades ha skett mot - inte ens hans namn - är en parentes, och när man sedan hittat det påstådda "offret" så förnekar denne bestämt att biskopen skulle gjort något mot honom:

Jag har aldrig blivit antastad av biskop Mixa. Jag står till hans förfogande som ministrant i domkyrkan, det gäller än idag.

Vem anmälde då det hela? Tydligen några anställda på biskopens kontor. Det utpekade "offret" anser hans namn utnyttjats i en maktkamp och han är "chockad", även hans fästmö. Biskopen själv förnekar också bestämt denna senaste i raden av anklagelser mot honom. Han har varit en mycket omtyckt seminarieledare, som fått unga män att söka sig till prästämbetet i uppseendeväckande stort antal, och kallelserna har varit stabila. Flera av hans forna ministranter har uttalat sig. En säger det hela är absurt: "Biskopen har aldrig uttryckt sin sexualitet".

Biskop Mixa är idag en bruten man. Han befinner sig på ett sjukhus i Schweiz - "för behandling av sitt alkoholmissbruk" heter det i en del tidningar. Sanningen? En sedan länge emotsedd knäoperation!

Hela historien om biskop Mixa är skrämmande, tragisk och tänkvärd. Den handlar inte om sexuella övergrepp, inte heller om bedrägerier utan om krass maktpolitik inom kyrkans egna led. En annan form av övergrepp alltså, som det talas mera tyst om.

För de som kan läsa tyska finns här en bra översikt.

Läroämbetet Svenska kyrkan

Vi brukar inte lägga oss i andra samfunds inre problem. Men när nu Kyrkans Tidning tar upp stridsyxan så är det uppenbart att man vill provocera fram reaktioner. Den 22 april skriver Britta Häll på ledarplats att Svenska kyrkan kräver att katolska kyrkan

"går till botten med den egna kyrkosynen"

och att det blir

"allt svårare för Svenska kyrkan att vara tyst i denna fråga."

"Påvens uttalanden övertygar fortfarande inte", heter det. Kondomförbudet ska upphävas - vad nu detta har med saken att göra - och celibatet förstås också.

I artikeln ondgör sig författaren över att det finns katoliker som i detta läge försvarar kyrkan:

"alla försök att flytta fokus från de övergrepp som gjorts är osmakliga."

Men nu undrar vi stilla hur detta går ihop. Det vill säga; vad kyrkans syn på preventivmedel och prästämbete har med övergrepp mot barn att göra. Är det i själva verket inte ett magnifikt flyttande av fokus - där personliga tragedier används som förevändning för att kräva ändringar av katolska kyrkan och dess "syn på sexualiteten"? Är det inte istället den moderna människans "syn på sexualiteten" som egocentrerat njutningsmedel som fokus borde ställas in på?

Vi kan dock hålla med om några punkter. Biskopar borde gå. De som sysslat med missriktad kollegialitet till priset av andras lidande borde gå självmant. Det ställs större krav på katolska kyrkan än andra. Detta är också ett riktigt påpekande. Men att därför katoliker inte skulle ha rätt att försvara sin heliga tro och sin kyrka mot lögner med risk att detta skulle betraktas som att skylla ifrån sig - det är ju befängt. Såsom Paulus försvarade sig och sin apostlaskara när han kallades för "smitthärd", så måste också vi kunna försvara oss mot fullständigt orättfärdiga anklagelser.

Till slut: Den Svenska kyrkan vill alltså att den katolska kyrkan går till botten med sin kyrkosyn. Hur det är ställt med Svenska kyrkans syn på vad kyrka är vet vi ju alltför väl: Ett människoverk med omvärldens värderingar som norm. Botten är så att säga redan nådd.

Olösligt problem

Som på beställning trillade det idag in ett par vittnesmål om prästförseelser även i vårt stift. Vi avstår kommentera detta, inte heller de boulevardskvallerhistorier som fyller norska medier just nu. Igår intervjuades biskop Anders Arborelius i radion, och tillfrågades om påven inte borde avgå med tanke på vad pressen menar han gjort eller rättare sagt inte gjort som kardinal - nämligen löst präster från sina löften så fort de själva velat.

Alltid brukar det vara några som kräver påvens avgång. När en med kyrkans morallära obekväm tysk biskop menade Johannes Paulus II skulle avgå av hälsoskäl så hittade han blixtsnabbt ett svar, med glimten i ögat: - Och till vem skulle jag lämna min avskedsansökan?