Amor Laetitia: Fortsatt splittring bland biskoparna

Den påvliga exhortationen Amor laetitia (Glädjen att älska) skapar fortfarande splittring bland de katolska stiften i världen. Det handlar om helt olika tolkningar av något så centralt som två av  kyrkans heliga sakrament; äktenskapet och den heliga Eukaristin. Splittringen finns inte bara bland de troende, utan den har visat sig kanske främst bland biskoparna. Inte ens kardinalerna kan tydligt tala om hur man ska tolka några meningar om äktenskapets oupplöslighet i den påvliga skriften . Detta går inte att förtiga, när de troende själva kan se hur praxis kan vara olika från stift till stift, från församling till församling. Beroende på vilken sida man bor av en flod kan det finnas två helt olika synsätt i något så centralt som vad som menas med "i nådens tillstånd".

Inte ens bland de mest inflytelserika kardinalerna råder konsensus. Ett antal upprop har skapat rubriker, inte minst då fyra kardinaler som krävt klargöranden från påven själv. En del har tolkat detta som motstånd mot påven i största allmänhet, mot hans själva person. Med åtföljande personangrepp i sin tur på kardinalerna.  Andra menar det är en självklarhet att läran förkunnas så man kan förstå den i ljuset av skrift och tradition. Medelvägen representeras av de som menar att inget har förändrats i själva läran, vad det handlar om är ett nytt språk, som bättre lever upp till den verklighet som dagens generationer lever i, och som visar på en förståelse för att man inte alltid kan leva upp till idealen. Ingen skall känna sig utestängd på grund av sina misslyckanden, vilken man menar många gör idag genom den katekes och regler som upplevs som alltför hårt dömande. Därför kan man tänka sig i enskilda fall  ge heliga kommunionen även till de som lever i äktenskapsliknande förhållanden, fast de är bundna av ett giltigt äktenskap redan. Eller, som Amor laetitia uttrycker saken:

"Den kristna församlingens omsorg om sådana personer skall inte betraktas som en försvagning av dess tro och vittnesbörd om äktenskapets oupplöslighet; snarare är en sådan omsorg ett särskilt uttryck för dess kärlek".

Nu senast har tre biskopar i Kazakstan på förra årets sista dag skrivit ett sorts öppet brev till omvärlden. De ansluter här till de "dubier" som skickats till påven själv av fyra välrenommerade kardinaler, Meisner, Brandmüller, Burke och Cafarra, i september 2016.  Troskongregationens förre prefekt, kardinal Gerhard Müller, har uttryckt tanken att påven borde skapa ett råd som ser över saken.

Men från påven finns inga klarläggande ord om saken. Endast ett brev till de argentinska biskoparnas fråga, om de tolkat saken rätt. Påven säger att

Det finns inga andra tolkningar. Och jag är säker på att detta kommer göra mycket gott.

Den argentinska tolkningen lyder:
 

Om man kommer till slutsatsen att det i vissa fall finns begränsningar som förminskar  ansvaret och skyldigheterna (se Amor Laetitia 301-302), särskilt när en person bedömer att han skulle falla in i följdfel genom att skada barnen i den nya föreningen, så öppnar Amoris Laetitia möjligheten att få tillgång till Botens och Eukaristins sakrament (se fotnoter 336 och 351). Dessa i sin tur disponerar personen för att kunna fortsätta mogna och växa med hjälp av nåden. (Övers. red.)

Denna har publicerats i kyrkans officiella arkiv, “Acta Apostolicae Sedis”. Därmed borde väl saken vara klar: "Roma locuta; causa finita est".

Men biskoparna i Kazakstan menar att situationen i praktiken innebär att kyrkan ger upp sin lära om äktenskapets oupplöslighet, vilket inte ens påven har behörighet till att ändra:

Enligt kyrkans lära bildar det sakramentala äktenskapliga förbundet en "hemmets kyrka" (se Andra Vatikankonciliets encyklika Lumen gentium , 11). Tillträdet av de "omgifta skilda" troende till heliga kommunionen, som är det högsta uttrycket för Kristi enhet, Brudgummen med sin kyrka, innebär i praktiken en form av bekräftelse eller legitimitet av äktenskapsbrott och i den meningen en form av äktenskapsbrott inom kyrkan.

Med citat från Skriften, koncilietexter, påvliga dokument och med referens till några av våra helgon så argumenterar biskoparna för sin sak och avslutar:

När vi framlägger denna offentliga bekännelse inför vårt samvete och inför Gud som kommer att döma oss, så är vi uppriktigt övertygade om att vi har gjort en tjänst av kärlek i sanning för vår kyrka och för påven, efterträdaren till den helige Petrus och ställföreträdare för Kristus på jorden.

Till skrivelsen har redan flera andra biskopar anslutit sig, däribland ärkebiskopen Luigi Negri från Ferrara-Comacchio, förre apostoliske nuntien i USA Carlo Maria Viganò och Lettlands primas emeritus, kardinal Janis Pujats (Riga, Lettland). Andreas Laun, emeritushjälpbiskop i Salzburg, är den första tysktalande biskopen som undertecknar dokumentet.

Den Nordiska Biskopskonferensen avgav i april 2017 ett uttalande som inte tar ställning i frågan (som till exempel den polska biskopskonferensen gjorde).  Man använder dock där uttrycket "frånskilda omgifta", kanske med tanke på att det ska vara enkelt förstå vad saken handlar om. Men det är också lite vårdslöst, ty detta kan tolkas -  felaktigt - som att de Nordiska biskoparna ansluter till det sekulära samhällets definition av äktenskapet som en form av personlig relation, som kan ingås upprepat, snarare än en gudomlig förening. Även Kazakstanbiskoparna använder uttrycket, men då inom citationstecken.


Sammanfattning av Amor laetita på svenska