Den från båda läger smutsiga presidentkampanjen i USA har förändrat medieklimatet radikalt. Termen "fake news" brukar tillskrivas president Trump. Men det var Hillary Clinton som först använde ordet, då om falska rykten om en "pedofilring" inom det demokratiska partiet. Man har även hänvisat till president Trumps administration för uttrycket "alternate facts", vilket oftast idag betyder en självpåtagen rätt att ljuga. Men från början handlade det om olika uppgifter, som båda var sanna. Det sades i Vita Husets första presskonferens under president Trump att hans installation var den mest välbesökta i historien. Detta motsades med foton från Obamas installation, då folkmassorna fyllde Capitol Hill, medan man visade tomma ytor vid Trumps installation. Det vara bara det att dessa foton var tagna tre timmar innan akten skulle börja, och vakterna hade just börjat släppa in folk. CNN presenterade senare högupplösta bilder från när presidenten anlänt, och där kan man se att platsen var välfylld, även kanterna. Dessutom hade presstalesmannen Sean Pencer tydligt förklarat, att han grundade sitt uttalande på uppgifter från TV-kabelbolag. Tillkom alla som sett akten streaming över sina telefoner. Det handlade då om 50 miljoner som bevittnat installationen, flera än någonsin. Det missvisande fotot från Trumps installation och uppgifterna som Pencer uttalande byggde på var verkligen alternativa beskrivningar. Men det spelar ingen roll - om en desinformation redan rotat sig är det mycket svårt att utplåna den.
Idag har det blivit mer sofistikerat som sagt. En blogg eller tidning kan presentera en mängd uppgifter som ser relevanta ut och tilltalar ´vissa grupperingar, som sprider uppgifterna. Sedan kommer plötsligt något riktigt komprometterande i samma medium. Och man kan belasta anhängarna med just dessa saker, vilket minskar sympatierna för dem. Det som i själva verket tycktes vara en fantastisk källa var i själva verket en fälla. Det är en välkänd taktik, det användes i de forna öststaterna. Den har använts i flera presidentkampanjer, inte minst den senaste, av båda sidor.
Dessvärre har metoden nu kommit in även i vår kyrka. Ingen vill se en delad kyrka, och påven borde vara den enande faktorn, som alla kan samlas under, stödja och försvara, då vi vet att han är satt att förvalta vår heliga tro, att så att säga vara värd för den. Men istället bevittnar vi ett propagandakrig, där desinformationen flödar. Några exempel: Diskussionen kring Amor laetitia skulle väl kunna föras som en fråga om lära och pastorala tillämpningar av densamma. Istället har den urartat till ett ställningskrig, där man talar om saken som å ena sidan ett paradigmskifte, som - anfört av påven själv - hotar hela kyrkans lära, dess tro på sakramenten, och att det öppnar för relativism i allt. Å andra sidan talas om att påven i egenskap av sin auktoritet, bestämmer allt, och måste åtlydas utan diskussion. Andra ståndpunkter betraktas som utslag av rigiditet (sic) och behöver ej beaktas då de kommer från "påvens fiender", som framställs så osympatiskt det bara går. Man känner igen mönstret från till exempel den sk Williamsonaffären, fast det då var omvända roller så att säga.
I desinformationen kan utdelandet av en påvlig orden anföras som ett tecken på en ny trend, denna gång delades Gregoriusorden slarvigt ut till en kvinnlig abortförespråkare. Trots att påven aldrig ens haft del i saken, tolkades detta som att påven planerar en total vindkantring i denna fråga. Men inga sådana farhågor hördes när samma orden delades ut under Johannes Paulus II:s pontifikat till Bob Hope, Rupert Murdoch, Barron Hilton och Ray Disney, knappast några förebilder för katolska tron. Men inom desinformationen kan allt användas, inte minst personuppgifter, vare sig de är falska eller ej, för att skapa en viss bild av verkligheten.
Desinformationen kommer idag dessvärre även från Vatikanen. Tidigare litade man ju till l´Osservatore Romano. Idag är detta dock en tidskrift, som sällan citeras. Sedan kunde man man för lärofrågor vända sig till Troskongregationens dokument och utlåtanden, allt från utredningar till brevsvar till enskilda, som publicerades för att reda ut missförstånd och spekulationer. Men idag kommer inte mycket från Troskongregationen. Istället får man gissa sig till vad som gäller, ofta via kanaler som det enligt rykten bara ska vara "påvens röst". Det kan handla om någon viss kardinal eller till och med en ateistisk redaktör, som La Repubblicas grundare Eugen Scalfarro, som påven haft samtal med, överraskande för till och med hans informationstjänst. Idag nämns Vatican Insider som är en del av La Stampa, som en sådan kanal.
Just där finner vi en längre artikel om hur påven själv ser på journalistiken. Han avslutar med:
där det finns tveksamhet, låt oss bringa klarhet...där det är sensationalism, låt oss använda nykterhet...där det finns fientlighet, låt oss skapa respekt; där det finns falskhet, låt oss ta fram sanning.
Visst, just så! Men dessvärre blir det inte så väl mottaget ens från kyrkligt håll när man verkligen uppriktigt söker klarhet. Vi har i några olika fall fått erfara detta. Aldrig har det varit så svårt att bevaka Vatikanen. Ofta kommer uttalanden som man inte vet är sanna, de officiella texterna stämmer inte med vad som sägs, eller det kan handla om andra- tredjehandsuppgifter, ja, rykten, som plötsligt upphöjs till att vara Läroämbetets röst. Många olika tolkningar börjar cirkulera, och det blir ytterst svårt att avgöra vad som är i görningen.
För varje publicerad artikel riskerar man betraktas som dissident, i synnerhet om det handlar om att förmedla röster som visar oro just för splittringen inom kyrkan. Då avstår man hellre att publicera.
Två exempel: Nyligen kom nyheten om att påven ringt en spansk teolog och före detta jesuit, José-Maria Castillo, och tackat för hans stöd, i artiklar som denna, allt förmedlat av Religión Digital, Spaniens stora katolska nyhetsplattform, som står biskopskonferensen mycket nära och har tillstånd från påven själv att förmedla hans ord. När man sedan läser om vad denne teolog skriver idag, så blir man förvirrad. Ty han vill avskaffa prästerskapet helt, detta för att släppa in kvinnorna i kyrkan, tillåta vem som helst ta emot eukaristin, han avfärdar helgonförklaringar som "affärsidéer", och menar att ingen -allraminst kyrkan alltså - kan tala om för någon annan vad som är rätt och fel. Bara Gud själv. Han anser katolska kyrkan inte vara evangelisk och ger påven S. Johannes Paulus II skulden för detta. Och han vill avskaffa själva påvedömet också. Vi vet ju inte om påven verkligen ringt. Det kan vara en information - eller en desinformation. Det är lika illa båda.
Och vad kan man tro om "nyheten" att påven ad hoc vigde ett pilotpar på ett flygplan mellan Chile och Peru, bara på grundval av deras muntliga historia? Kardinalernas nedklottrade vittnesmål uppvisas på ett rivet pappersark. Men snart framgår att saken var planerad sedan i december. Varför inte i en kyrka, vid ett altare - i sådana fall?
Sannerligen, det är inte lätt vara publicist i dessa tider av desinformation.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar