Den existentiella ångesten delar vi alla

Erkännanden av allas vår existentiella ångest är kanske inte det som massmedia kastar sig över. Istället fylls radio och TV av skildringar av ångesten över dåliga hantverkare, fellagad mat, totalhavererad privatekonomi, opassande kroppsvikt,  för att inte tala om kärleksbekymmer. Men ibland kan frågan om varifrån och varthän komma fram, och då inte bara i samtal med radiopsykologen, eller något nattligt specialistprogram för filosofi-intresserade.

I några inslag i P1 igår kom saken dock fram. Först Midsommarversionen av Allvarligt talat, där Horace Engdahl bekände sin barndomsupplevelse av en gudlös värld, som något fasansfullt. Och den kloka författaren Lena Andersson som menade att om vi nu kastat av oss religionen, måste vi åtminstone ta tillbaka filosofin för att behandla de existentiella frågorna. I ett program kallat OBS behandlar Ulrika Knutson  Lars Gyllenstens tveksamma ateism med följande ord:

– Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten.
Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande".
Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik – och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor.

Detta är ju åtminstone ett trevande efter banden tillbaka - religion. Re-ligio betyder just detta: att återknyta. Det är trevande och lite försagt, och så skall det vara. Ty vi sitter ju alla i samma båt, i samma exisentiella gåta, med samma frågor, om än svaren skiljer oss.

Fast en sak kan vi vara säkra på: Om det händer att döden närmar sig hastigt och vi ser den, så inte ropar vi på vetenskapens svar, eller ens filosofins. Pubertalt eller ej - men alla ropar vi efter  - Gud.