Är ett av Guds bud orsak till övergrepp på kvinnor?

Rubriken verkar kanske förryckt Men detta är just vad som insinueras i en artikel i katolska magasinet Signum med rubriken Nionde budet och #metoo. Författaren, Minna Salminen Karlsson,  docent i sociologi samt "jämställdhetsspecialist" vid Uppsala universitet,   pekar på ett systemfel som redan alltså i ett av de bud som Gud gav Moses:

För det första exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru”, och avsaknaden av ett motsvarande ”du skall inte ha begär till din nästas make”, det som både kvinnorna och männen fortfarande på olika sätt får lära sig: att männens sexualitet är starkare och mer okontrollerbar, att det är svårare för männen att behärska sig och att följa de normer kring sexualitet som olika religioner och samhällsstrukturer har byggt upp.

Exemplifieringen är således ett uttryck för att buden knappast kan komma från Gud, utan från människor, närmare bestämt; män.

Författaren nöjer inte med detta angrepp på det bud som enligt Moseboken "Gud skrev med sitt finger".  Hon spårar även ett sorts ägande i budet.

För det andra exemplifierar ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru” en djupt rotad uppfattning om män som de som agerar och äger – och kvinnorna som något som kan ägas.

Hon avslutar med att konstatera att budorden inte räcker för oss människor. Men här antyder hon inte bara detta, utan att vi faktiskt inte kan acceptera budorden som de är. Det är kampanjer i våra medier som visar evangeliet mera än Guds ord, tycks hon mena: 

#metoo-kampanjen visar på ett hittills skymt område som vi behöver ta itu med, som individer i våra dagliga sammanhang såväl som på samhällsnivå.

Men för en kristen har övergrepp på kvinnor knappast varit ett ideal, eller betraktats som en följd av deras natur, aldrig någonsin. Inte heller har tron att en man kan äga sin hustru, som en slav, funnits. Inte hos apostlarna och inte hos våra kyrkofäder och heliga. Är det inte aposteln Petrus själv, den förste påven, som skriver att män och kvinnor är jämlika arvingar till livets nåd (1 Pet 3:7)? Alla troende - oavsett kön - är Guds barn, Guds arvingar och Kristi medarvingar (Rom 8:15-17). Det var med de kristna landskapslagarna som tvångsgiftermål förbjöds och kvinnan fick arvsrätt. Har dessutom författaren helt missat Jesu tal till kvinnan vid Sykars brunn, om hennes män och att hon måste sluta synda? Hon ägdes inte av någon.

Skall nu ideologismen tillåtas angripa och förvrida innebörden i till och med de tio budorden Gud skrev själv "med sitt finger"?