Om historiens glömska

Alltså, vi har följande sceneri: Vi utgår från land A. Ett hastigt och oväntat regeringsskifte i ett grannland, B,  leder till inbördeskrig. En övärld med egen administration,  C,  av strategisk betydelse är plötsligt hotad att kontrolleras inte av nationen ifråga, utan av fientlig makt. Omedelbart inser land A man måste göra något. Man ber lokalmyndigheterna på C utlysa folkomröstning; vill man fortsätta tillhöra B, eller övergå till A? Så sker. I folkomröstningen svarar 96%:  Vi vill höra till A, vi har samma språk och historiskt sett är det naturligare för oss. Varpå land B protesterar och säger; denna omröstning bryter mot internationell rätt!

Land A skickar då trupp till provins C, och krigsfartyg. Man ber trupp från land B avlägsna sig, och avväpnar alla lokala förband. Man upptäcker dessutom främmande trupp på ön, just det man befarade. Situationen är nu mycket spänd.

Visst handlar det om Ryssland, Ukraina och Krim 2014? Nej. Ty land A är Sverige, land B är Finland och provinsen C är Åland. Året är 1918. Den fientliga makten är inte NATO, utan den nybildade Sovjetstaten. Det är den så kallade Ålandsfrågan det handlar om, och den militära interventionen, som Sverige stod för, kallas Ålandsexpeditionen. Under hela första världskriget fruktade Tyskland att Åland skulle bli en bestående rysk militärbas, som skulle ge kontroll över Östersjön. Man meddelade Sverige att om vi inte gjorde något åt saken, skulle tyskarna annektera Åland. Istället försökte alltså Sverige, med en illegal folkomröstning i ryggen, lägga hand på Åland. (De ryska trupperna som fanns på ön överraskade svenskarna, de visste inte vad de skulle göra med dem, så de överlämnades till tyskarna, som sände dem i fångläger. )

Ryska trupper i Jomala, Åland, 1918.

Slutet blev dock gott - genom en modell för hur diplomati ska gå till. Finland erbjöd Åland autonomi och Nationernas Förbund fastslog 1921 att Åland skulle förbli Finskt territorium, men med långtgående autonomi. Man kan till exempel stifta egna lagar, man har eget post- och polisväsende, egen flagga. Och det administrativa språket är - svenska.

Det är inte bara Ryssland och Sverige som använts sig av taktiken med folkomröstningar. Norge bröt sig ur unionen med Sverige på samma sätt, under livliga protester från kung Oscar. Strid om konstitution och flagga. Känns det igen?

Sedan 1993 har det skett 25 folkomröstningar om självständighet, som lett till faktiskt självständighet. En majoritet av dessa förklarades icke-konstitutionella och illegala. Detta gäller även folkomröstningarna om Estlands, Lettlands och Litauens självständighet, som samtliga skedde mot den lag som gällde, alltså innan  Sovjetstaten med dess konstitution upplöstes - också detta efter en folkomröstning. Ledande person i de protester som ledde fram till de baltiska ländernas frigörelse och anslutning till NATO var - Carl Bildt. Han stödde starkt skuggregeringen i Estland och många initiativ att undergräva gällande lagar, som var sovjetiska.  (Det finns dock en skillnad här gentemot Krim, den att dessa länder mot sin vilja ockuperades under kriget och såldes till Sovjetunionen i Jaltauppgörelsen).

Ytterligare 13 folkomröstningar har skett under denna tid utan att de lett till självständighet. Närmast på tur står Skottland och Katalonien 2014, Nya Kaledonien och Bougainville 2015.

Det kan även hända att legala folkomröstningar ignoreras. Folkomröstningarna i tyska Oberschlesien och Ostpreussen, Posen och Westpreussen efter 1:a världskriget var lagliga, de ingick i Versaillefreden. Men de blev inte respekterade. Detta ledde till ännu ett världskrig. 

Vi tar inte ställning i denna politiska fråga. Konflikter kommer alltid att finnas och de avlöser varandra. Sällan finns en god och en enbart ond sida. Men vi konstaterar bara att sk "internationell rätt" tydligen kan åberopas i vissa fall, men kan åsidosättas helt i andra, av samma nationer. Vår egen inkluderad.

De absolut mest medlande krafterna i Ukraina och på Krim är den Romersk-katolska kyrkan, som trots sin utsatta minoritetsställning inte upphör att vädja till människornas gemensamma livsvillkor, oberoende av språk och religion, och oförtröttligt mana till att fred måste vara det som prioriteras före prestige, makt  och pengar.

Journalisten Nils Horner mördad i Kabul

Just nu meddelas att journalisten Nils Horner mördats i Kabul genom ett nackskott, ett vad det som verkar, beställningsmord.  Redaktionen för katobs.se hade flera kontakter med Nils Horner i samband med den ostasiatiska rapportering. Han inte bara svarade på epost, utan han tog även hänsyn till kritik och önskemål. Efter en ganska utvecklad kritik av SR:s bristfälliga bevakning av den dramatiska utvecklingen  i Filippinerna så begav han sig dit och rapporterade om just de händelser som vi upplyst om. Han förstod att det inte bara var en åsikt, utan det fanns ett verkligt behov att tillgodose. Detta är unikt i journalistvärlden. Vi sörjer denne modige reporter som hade ett omänskligt stort område att bevaka.

Mario Palmaro R.I.P.

Nyheten når oss att en av kyrkans mest hängivna lekmän, Mario Palmaro avlidit blott 45 år gammal. Mario Palmaro har uppmärksammats i KATOLSK OBSERVATÖR för sina ifrågasättande artiklar han skrev tillsammans med Alessandro Gnocchi, båda anställda på Radio Maria, gentemot nuvarande pontifikat och de signaler som det utsänder. För detta fick han avsked från Radio Maria. Påven kontaktade honom emellertid omedelbart då hans svåra sjukdom blev känd och de hade en respektfull kontakt. Om detta har vi rapporterat i en rad artiklar, se nedan.
 
 I en intervju med en tidning nyligen sade han efter påvens uppmuntran under sin sjukdom:
 

"Man ser på korset och förstår att detta är hjärtat av tron: utan offret finns ingen katolsk tro. Du kan alltså  tacka Gud för att han har gjort dig till katolik,  en syndare förvisso, men som i kyrkan har en omtänksam mamma.

Sjukdomen är alltså en tid av nåd, men ofta dyker det upp fåfängligheter och meningslösheter som har följt oss under en hel livstid, eller ännu värre saker. Jag menar den våndan du borde ha haft för själens öde, för din egen frälsning som ingen kan vara säker på.

Å andra sidan, vad jag kan lära från sjukdomen är att känna ett stort antal människor som vill mig väl,  och som ber för mig, familjer som ber rosenkransen på natten med barnen för mitt tillfrisknande, och jag saknar ord för att beskriva skönheten i denna erfarenhet. Det är en förhandsvisning av Guds kärlek i evighet. Den största smärtan jag känner, är tanken på att behöva lämna den här världen, som är så stor, så tragisk, men samtidigt så vacker, att lämna så många vänner, mina släktingar, men mest av allt min fru och mina barn, som fortfarande är barn, att de lämnas bakom mig. Ibland kan jag tänka på mitt hem, mina studier och livet -  kommer något att finnas kvar även om jag inte kommer att finnas? Det är en smärtsam, men mycket realistisk tanke. Det får mig att förstå att jag var en enkel tjänare, och är det än,  och att alla de böcker jag skrivit, alla föredrag jag höll och de artiklar som jag har skrivit, är i slutändan bara halm.
 
Men jag hoppas på en barmhärtig Herre och att andra kan ta del av mitt arbete, mina ambitioner och min kamp, för att fortsätta den eviga duellen.

Mario Palmaro, R.I.P.

Se:
http://katobs.se/art_ilfoglio_critical.html, http://katobs.se/int_criticsagainstpopefrans.html
http://katobs.se/art_palmaro_story.html
http://katobs.se/ledare_pavekritik.html

Herrens vägar...

När nu pastor emeritus Ulf Ekman under en predikan i den evangelikala församling och rörelse  han själv grundat tillkännagivit att han går över till den katolska kyrkan, så är det inte utan att många häpnar. Ulf Ekman började som präst i Svenska kyrkan. Under en vistelse i USA kom han i kontakt med Word of Faith, eller det som i Sverige kallas Trosrörelsen,  och byggde sedan från 1983 med stor effektivitet upp den karismatiska frikyrka som idag kallas Livets Ord. Man har skolor, förlag, mediakanaler, kursgård, företag, och det finns även filialer i en rad länder i utlandet. Rörelsen har kritiserats hårt för dess framgångsteologi och hårda toppstyrning, men den har också förändrats mycket under decennierna. Det är en imponerande organisationsförmåga som visas i detta samfund, något som vi katoliker förvisso har en hel del att lära av.

Under en vistelse i Israel fick Ulf Ekman upp ögonen för den kristna kyrkans historia. Han fick personliga kontakter som var positiva, och han började med sin fru att studera katekesen, och socialläran.

För många kommer steget inte övverraskande. Ulf Ekman har setts i flera katolska sammanhang, han har besökt katolska domkyrkan, och där tagit emot välsignelsen. Han har även varit mycket aktiv i projektet Enhetens kyrka på Östanbäcks kloster, och där lärt känna bland andra vår biskop Anders Arborelius.

Detta intresse för katolska kyrkan har väckt en hel del agg inom evangelikala kretsar. Främst är det bloggen aletheia.se som systematiskt försökt "avslöja" den gemena kryptokatolicismen hos familjen Ekman. Det anses vara att överge det rena evangeliet oförfalskat som det står i Skriften, och dra in bilder, "mariadyrkan" och helgontro, något som anses vara sentida belastningar. Ja, traditionen från apostlarna överhuvudtaget anses inte behövas i dessa kretsar, endast Bibelns ord räcker och församlingsgemenskapen. 

Inte desto mindre är det hos pingstkyrkan, Svenska Evangeliska Alliansen och Livets Ord som man idag kan finna stöd för kampen för de oföddas liv, för äktenskapet och föräldrarnas rätt att fostra sina barn. På det naturrättsliga planet är det inte svårt att samarbeta över konfessionsgränserna och finna många gemensamma intressen, något som i stort sett är omöjligt med framträdande företrädare för den Svenska kyrkan, som i allt tycks följa dagspolitikens vindar.

Ulf Ekmans konversion är ett bevis på, hur märkligt och helt oförutsebart  livet kan utvecklas. Man kan döma handlingar, uppfattningar och idéer. Men aldrig människor. Ty det finns alltid en smal väg åt var och en. Den siste av oss som upptäcker sanningens strålglans kan vara den förste som möter Herren i himmelriket, detta har vi flera Jesusord på, inte minst han löfte till rånmördaren på korset.

Ulf Ekmans historiska predikan kan höras i sin helhet. 

Miljöpartiet: Kvinnan tillägnas en helig dag - och bara en?

Sverige har från och med 2005 två sekulära helgdagar, första maj respektive Sveriges nationaldag. Övriga helgdagar, däribland alla söndagar, är kristna kyrkliga helgdagar. Nu föreslår Miljöpartiet att vi ska lägga till ännu en sekulär helgdag, nämligen Internationella Kvinnodagen. Man skriver:

Den 8 mars tjänar som påminnelse över var vårt samhälle står i jämställdhetsarbetet, vart vi kommit och vad vi har kvar att göra. Detta innebär sannolikt att någon av de ­befintliga helgdagarna får bli en arbetsdag. Våra nationella helgdagar manifesterar de traditioner som bygger Sverige. Det kristna arvet och den kristna värdegrunden har varit en av de traditioner som byggt Sverige. Till det läggs det moderna Sverige som också byggs på värderingen om jämställda och jämlika villkor mellan alla människor.

Förslaget är inte nytt; redan 2008 motionerade Aron Ludvigsson (s) om saken i riksdagen, utan framgång.

Vad innebär då en helgdag? Det hörs redan på namnet; en helgad dag, en dag ägnad åt Gud. Nu vill Miljöpartiet vi ska ha en dag helt ägnad åt kvinnan och jämställdheten. Man vill alltså, helt i linje med franska revolutionen, upphöja en världslig strävan till något heligt, väl medveten att någon av våra kristna helgdagar då får stryka på foten. Man kan kanske även invända, att om denna enda dag är kvinnans och jämställdhetens dag, är då ingen männens? Låter inte så jämlikt. Eller alla de andra? I båda fallen blir det lite motsägelsefulla budskap.

Är detta då inte mer än rätt, när nu sekulariseringen gått så långt? Skall inte helgdagarna spegla folkets tro? Med denna princip lär det bli problem att motivera våra hävdvunna väl invanda helgdagar, jul, påsk och själva söndagarna. En lärare på en kommunal skola fick en förfrågan från en muslim om han kunde få ledigt på grund av en muslimsk högtid. Det fick han inte. Då han protesterade visade läraren sin katolska kalender, full av röda dagar. Inte heller läraren hade ledigt på sina religiösa högtider. Och den muslimske eleven förstod...

Se även: Lag om allmänna helgdagar

Världssamvetet Sverige låter barn svälta

Nu har det hänt igen Sverige drar in allt bistånd till ett fattigt land därför att man inte uppför sig som den svenska regeringen vill. Till Uganda dras bistånd in på grund av de sk homolagarna, som förbjuder homosexuella förbindelser och pålägger livstids fängelse  för de som är HIV-poistiva  och sprider smittan i homosexuella akter. Man kan naturligtvis ha synpunkter på andra länders lagar. Men biståndet kommer väl knappast lagstiftare och parlamentariker till del - får man hoppas - utan det är ju till för att hjälpa fattiga. Att straffa dessa för att man inte gillar de välbesuttnas ideologi kan aldrig rättfärdigas. Och på vilket sätt skulle denna åtgärd hjälpa de homosexuella? Det tyder på att biståndet i själva verket är ett verktyg för att påtvinga andra stater en ideologi. Det är ett cyniskt och smutsigt spel våra folkvalda sysslar med. Det ligger så långt från den kristna barmhärtighetsidealet man kan komma - att villkorslöst hjälpa. Jesus sade:

Jag var hung­rig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dric­ka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var na­ken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fäng­el­se och ni besökte mig.

Se även Allt vad I viljen och Katastrofen i Filippinerna.

Tillägg: SIDA uppger nu att det är alla bidrag till den ugandiska staten som dras in, främst till reformer av rättssektorn i landet, men också till att förstärka den finansiella styrningen. Däremot planerar SIDA "stödja ett samarbete mellan en lokal ugandisk HBTQ-organisation och svenska RFSL. Den exakta storleken på stödet är ännu inte bestämt." Men - med tanke på den drakoniska lagen, med oproportionerliga straff för harmlösa handlingar, är det inte just reformer av rättssektorn som behövs?