Vilka formar vår bild av Egypten? Del 2

Radions P1: Lördagsprogrammet Konflikt sändes från Kairo. Utrikeskorrarna sammanfattade under en hel timme de senaste händelserna i Egypten. Man intervjuade folk på gatan och en människorättsaktivist.

Men man lyckades med bedriften att inte med ett enda ord nämna de massiva attackerna mot kristna kyrkor, skolor, institutioner och hem som utfördes under två dygn, i hela landet, direkt efter president Mursi tvingats avgå då han vägrade förhandla med någon part. Korrespondenterna behandlade endast ytligt händelserna och man var förvånad över det lugn som nu råder. Det antyddes att man nu är tillbaka på ruta ett, militären har makten och Mubarak är fri igen. Och ingen inföll då att Mubarak inte har någon som helst makt, han är en sjuk gammal man i husarrest. Inte heller nämndes en inte helt oväsentlig skillnad - nämligen att nyval ska hållas inom sex månader. Att rapporteringen i de utländska medierna varit missvisande antyddes endast mycket vagt.

Man missade ju helt också att på något sätt beröra varför Muslimska Brödraskapet dragit på sig ett sådant massivt missnöje i de breda folklagren. Folkrörelsen Tamarod framställdes som något suspekt.  Men ingen organisation i världen kan få ut 23 miljoner invånare på gator och torg och samla 20 miljoner namnunderskrifter, om det inte fanns ett verkligt missnöje.

Man blandade slarvigt ihop "armén" med "säkerhetsstyrkor" och "polis" - det påtagliga övervåldet, noga redovisat av "Human Rights Watch, stod inte armén för, utan den ökända och relativt självständiga kravallpolisen.

I programmet lät det också som om Egypten nu är en militärdiktatur. Men det finns ju en välmeriterad interimsregering bestående av 33 ministrar.bland andra Nabil Fahmy, före USA-ambassadören, Ahmed Galal, Världsbankens före ordförande, nobelpristagaren Mohamed ElBaradei och Ines Abdel Dayem, operachefen blir kulturminister. Hon sparkades av president Mursi som inte ville ha kvinnor i några ledande ställningar. I denna interrimsregering ingår tre kvinnor  och tre kristna. Och ett fd fotbollsproffs. Allt otänkbart under president Morsis ledning.

Den egyptiska människorättsaktivisten chefen för Human Rights Watch i Egypten, Heba Morayef, påpekade det komplexa i situationen och det faktum att det inte enbart var en reaktion mot "terrorister" som orsakade kuppen, utan att presidenten uppmuntrat till lynchningar av shiamuslimer, till inskränkt pressfrihet och religionsfrihet.

Och som sagt: nyval i januari. Borde kanske tillagts i programmet.

Vilka formar vår bild av Egypten?

Mellanöstern är en krutdurk - kanske mer idag än någonsin. Läget är extremt komplext, med fraktioner som strider mot varandra, och med avsikter som ofta har kommit bort i stridens hetta. Det verkar ibland som om konfrontationen själv är målet. Det är förståeligt att det blir svårt för oss som lever så långt från konflikterna att kunna bilda oss en uppfattning. Våra medier har inte så många korrespondenter., och de arbetar hårt med sina rapporter.

Ändå tycker man att gränsen mellan rapport och analyser och ställningstaganden suddas ut betänkligt. Under den sk arabiska våren var korrespondenterna stundtals så tagna av upplevelsen att stå på torgen med folket, att de tappade helt distansen till händelserna. När det Muslimska Brödraskapet kom till makten talades det om Egyptens första demokratiskt valda president, och man framställde den nya regimen som en modern muslimsk demokrati. Att det inkommit 260 000 protestbrev emot valprocessen fick man inhämta i andra medier.

Men vad som saknades helt i rapporterna var en beskrivning av vad  Brödraskapet står för, dess historia och grundläggande ideologi. I ett inslag som är typiskt i SVT: morgonnyheter, så intervjuas SVT:s egen korrespondent, Samir Abu Eid, han skiftar plötsligt roll från rapportör till analytiker. Men inte ens då lyckas man komma in en enda gång på den helt avgörande frågan: Vilken politik har Brödraskapet? Vad vill de? Vilket stöd har de? I programmet sägs å ena sidan miljontals, å andra några tiotusen. Det sägs att det är Brödraskapet mot resten, att Egypten är tudelat. Frilansjournalisten Erik O. Tortsensson skriver på SVT:s debattsida direkt efter Mursis tillträde att egyptierna nu kunde

tillåta sig att dra en liten suck av lättnad. Märkta av den kraft med vilken protesterna på Tahrir-torget gjorde slut på Mubaraks oinskränkta välde kommer framtida ledare att gå mer försiktigt till väga och vara mer uppmärksamma på folkets politiska sympatier. 

Men Mursi började med att utse nya guvernörer från de egna leden och snickrade sedan ihop en konstitution som inte många ens begrep, men innebar sjumilasteg mot sharia. De kristna som skulle vara med i utformningen fann att de inte respekterades på en enda punkt.  Missnöjet med hur Mursi förhöll sig likgiltig till den ekonomiska krisen, medan han prioriterade Brödraskapets medlemmar och politik, och fördelade utländska biståndsmedel mellan dem,  blev till till slut så stort, att folket krävde hans avgång. Fyra ministrar avgick och regeringen kollapsade. Utanför demonstrerade tre miljoner egyptier. Inte en affär plundrades, inte en ruta krossades ens. Men Morsi sade bara: "Jag eller kaos." Och hans anhängare lovade bränna ner Egypten om han skulle röras.

När 16 poliser sköts till döds av krypskyttar från Mursianhängarna så svarade polisen med kraftigt våld. Det faktum att 60 poliser dödades visar att det fanns gott om vapen bland demonstranterna. Hur många av Mursianhängarna som sköts är oklart. Talet 300 gäller hela Egypten under dessa dagar.

Bilden från bahari.blog.se

Sammanfattningsvis är det alltså en komplex situation. Att i det läget låta journalister och frilansskribenter sköta analyserna är våghalsigt. Till detta krävs åtskilliga historiska studier och även att man förstår den religiösa verkligheten i dessa länder. Men även rapporteringen kunde vara mindre selektiv. Det väljs bland demonstrationerna, vilka som ska rapporteras med eufori och vilka som ska förtigas. (Om den landsomfattande och ojämförliga kyrkbränningen - 100 kyrkor på två dagar - som utfördes av Morsis anhängare, rapporterades knappast ens). Man får en starkt förenklad bild.

Att vår utrikesminister kanske har de mest kategoriska uttalandena av alla -  och de kommer väldigt snabbt - är inget som lugnar. Visst - militärt övertagande kan inte accepteras i vårt samhällsskick. Vi kan avsätta en regering genom att våra folkvalda förklarar misstroende i riksdagen. Men i Egypten, hade i praktiken regeringen kollapsat av inre splittringar och ett kompakt misstroende bland en luttrad befolkning. Inte heller i Sverige hade nog någon regering kunnat sitta kvar, om tre miljoner stått utanför och protesterat. Och hur många statsledningar som Sverige erkänner har egentligen tillkommit på demokratisk väg?

Höjdhoppare på lågnivå

Alla sportintresserade kan idag via sportredaktionerna ta del av något som inte har det minsta med sport att göra. Två höjdhoppsstjärnor har gjort små uttalanden gentemot Ryssland utifrån en sorts vanföreställning att man i detta land lagstiftat emot kärlek mellan människor av samma kön. Kärlek alltså! Känslor, åtaganden, löften!

I själva verket handlar det om en lag mot manipulering av minderårigas sexualitet. Denna åtskillnad är tydligen väldigt svår att göra - men desto viktigare i dessa sammanhang. Det känns som om våra höjdshoppstjärnor inte ens förstått vad det hela handlar om, detta trots att den ena. Kajsa Bergqvist, lever med en annan kvinna. Hon om någon borde väl vara påläst i frågan. Kanske de bara utnyttjas dock i en offentlighetens till synes självklara ställningstagande, där åsikter väger mera än fakta och logik.

Vad skulle du göra om din minderårige son eller dotter kom hem och berättade att någon kommit fram och berättat detaljer om hur man umgås sexuellt med en av samma kön och delat ut explicit bildmaterial och dessutom berättat var man kan träffa homosexuella? Rycka på axlarna och vara glad att barnet blev informerat? Eller gå till  polisen?

Det är detta som lagen i Ryssland förbjuder. I Sverige kunde den personen vara ditt barns lärare, och du har inte rätt att ens ta barnet ut ur undervisningen.

Vi håller med den ryska stavhopperskan, den karismatiska världsmästarinnan Jelena Isinbajeva.  Hon säger:

– Vi är ryssar, kanske är vi annorlunda än folk från andra länder, men vi har våra lagar som alla måste respektera. När vi kommer till ett annat land försöker vi följa deras regler. Vi försöker inte sätta våra regler över deras.

Hon har reagerat emot den svenska, fullständigt okänsliga kulturimperialismen. Synd att inte flera gör det i vårt eget land, inte minst sportreaktionen på Sveriges Radio och kvällspressen, som tror att ryskans uttalande är skandalöst och ett tecken på skrämmande otidsenlighet. I själva verket borde väl alla sträva efter att skydda sina barn  från sexuell påverkan utifrån, och alla borde väl kunna skilja kärlek från sexuella prioriteringar. Existerar inte längre vänskapens kärlek?  Skolorna och RFSU verkar ha en hel del att jobba med framöver. För att inte tala om våra politiker. (Måste vi tillägga att mobbning och misshandel av homosexuella skall behandlas som de brott de är -  vilka detta än drabbas av?)  De som har synpunkter på Rysslands lag emot (homo)sexuell propaganda riktad mot minderåriga borde dessutom studera FN.s barnkonvention, särskilt då punkterna 3 och 5.

Jelena Isinbajeva gjorde ett tydligt och modigt uttalande.Vem skulle våga något liknande för att försvara våra egna lagar, om de skulle angripas av idrottsmän från andra länder? Men - risken är mycket liten att detta händer.

Än gäller latin som kyrkans språk - ibland

Uppmärksamma vänner av romersk liturgi har upptäckt att det generella tillståndet att använda påve Johannes XXIII:s missale från 1962, påve Benedikts Motu Proprio "Summorum pontificum" nu fått officiell översättning till sju språk utöver orginaltexten på latin. Texten publicerades den 7 juli 2007, så det tog sex år att få ut den på engelska, tyska och franska till exempel. Det har endast funnits en enda officiell översättning tidigare - till ungerska. Å andra sidan tog det 18 år innan den för förståelsen av Läroämbetets funktion i vår tid centrala encyklikan Veritatis splendor utkom på svenska, och 40 år innan Humanae Vitae översattes - en av de mest omnämnda encyklikorna i modern tid. Kan man därför utgå från att kyrkan litar på att dess präster och biskopar är förtrogna med latin? Eller finns det kanske andra skäl att inte översätta?

På redaktionen för KATOLSK OBSERVATÖR ser vi det som en huvuduppgift att omsätta texter till svenska, så att de blir tillgängliga för så många som möjligt i vårt språkområde - inte minst icke-katoliker. Vi har medverkat till att både Summorum och Humanae vitae översattes, och från påve Benedikt XVI har vi översatt  - inofficiellt och med små resurser - ett dryga hundratal tal och predikningar m.m. efter bästa förmåga.
Motu Proprio Summorum Pontificum [Latin official text]
[Deutsch, English, Español, Français, Italiano, Magyar, Português]

Vikten av att bära habit

År 1965 gav påve Paul VI ut ett dekret riktat till de religiösa ordnarna. Här fanns det bud om att man måste  "uppdatera" sig gentemot tidsandan och ledorden som kommer igen på flera ställen var "anpassning och förnyelse". I många svepande formuleringar öppnades det för reformer. Ordnar under påven skulle bli

anpassade till tidens och platsens villkor

och

obsoleta vanor

skulle

undertryckas

Man tänker här kanske i första hand på att späka sig till ohälsosamma nivåer, gisslingar, stänga in sig i ensliga rum, bära tagelskjorta etc. Men eftersom inget sådant konkret nämndes så tolkades dekretet som att man nu inte ens behövde bära ordensdräkt. Många ordnar började därför avlägga dräkten och istället klädde man sig helt civilt. Argumentationen bakom detta var att vi nu inte är i medeltiden, utan det apostoliska arbetet måste ske ute  i samhället, och med de redskap som tiderna erbjuder.

En händelse igår visar dock hur dräkten kan vara i högsta grad ett apostolisk verktyg i tiden. Redaktören cyklade med en broder av Communauté Saint Jean, en Johannesbroder, eller gråbroder, som de också kallas. Han är på besök tillfälligt i Sverige. Vi tog oss fram på små skogsvägar i Nackareservatet. Plötsligt ropar en ung man åt oss. Vi börjar samtala. Han är mycket intresserad av broder Symeon och frågar rakt på sak: Är du munk? Hur blir man det? Hur blev du det? Är det jobbigt? Hur mycket ber du? Har du ångrat dig? Och många fler frågor. Det visar sig att ynglingen är katolik, familjen kommer från Mosul i norra Irak, han brinner av iver att få veta mera om sin tro, om kallelser och allt möjligt. Hade detta möte skett om inte broder Symon haft sin grå munkdräkt? Samma sak hände flera gånger under dagen - till exempel kom en hemlös f.d. drogmissbrukare fram och berättade innerligt om upplevelserna under en vecka i Taizé, han var mycket öppenhjärtig och vänlig. (Att vi även kom in gratis i Svenska kyrkans domkyrka, Storkyrkan i Stockholm, numera museum, var även detta ett bonus.)




Man kan inte annat än sörja att dekretet från Paul VI var så löst formulerat och att det tolkades så radikalt, att många av de religiösa ordnarna skulle hänga upp sina dräkter för gott.

Franciskaner i onödigt blåsväder

Det har nu framkommit att den apostoliska visitationen hos Congregazione dei Frati Francescani dell'Immacolata (FFI)  och de restriktioner som lett till så många upprörda känslor, inte har föranletts av någon allmän order från grundaren att övergå till den extraordinära mässordningen. Ordensledningen själva har tvingats dementera en rad felaktiga rykten och rena spekulationer, som går ut på att man berövas möjligheten till den äldre mässordningen. Ömsom påstås skälet vara därför att den blev för populär, ömsom det motsatta, att den tvingades på medlemmarna.

Som vi redan från början varnade för, så kan man utifrån inte se in i ordnarnas inre liv. Resultatet av allt detta kan vara att orden har skadats -  av dess egna vänner och gynnare. Man har blivit beskriven på ett sätt som inte stämmer överens med den lugna marianska spiritualitet som man eftersträvar.

Att nu ledningen tillfälligt tas över av en apostolisk kommissarie kan i själva verket innebära att man fortsätter precis som tidigare - den latinska mässans båda former kommer att förekomma, bara med skillnaden att det finns en förstärkt och ovedersäglig jurisdiktion.
Officiell hemsida på engelska