2010-07-30

Pride - manifestation av ett misslyckande

I veckan har en festival ägt rum i Stockholm som kallas Pride. SL, en del av länets skattebetalda infrastruktur, pryder sina bussar med regnbågsflaggan. (Tänk om det skulle stå "Jesus" på SL-bussarna under Jesusmanifestationen! Men SL älskar bara nästan "alla"...) Festivalen har föranlett en mängd artiklar i tidningarna med anknytning till "HBT", alltså det högst diffusa samlingsbegreppet för så skilda fenomen som homosexualitet, bisexualitet och transsexuella (de som vill byta kön), transvestiter (män som vill uppträda som kvinnor) och alla varianter däremellan (queer mm). En krönikör trumpetar stolt ut att "Pride är att böga" ("böga" betyder att ha könsumgänge med andra män). Ett par andra skryter med sin manliga prostitutionsverksamhet. Politikerna tävlar att vara toleranta och komma med förslag, det mest spektakulära var väl socialdemokraterna Carin Jämtin och Dag Larsson, som i en riktig rötmånadsartikel föreslår att "könsneutrala toaletter" ska införas, samt särskilt "hbt-boende för äldre" - vad nu detta skulle medföra för anpassningar framgår inte. Vidare att Stockholms förskolor och skolor ska ha ett "medvetet genus-, köns- och hbt-tänkande". Jo , det är sant; enligt dessa kommunalpolitiker ska femåringar på dagis få en dos av medvetande att mamma-pappa-barn är en förfärlig maktdemonstration ty

Heteronormativitet handlar om makt. Den som tillhör den heterosexuella normen har privilegiet att vara något mer än sin sexuella läggning och har även makten att bedöma vad som är annorlunda och icke önskvärt.

De biologiska grundkunskaperna lyser med sin frånvaro. Sexualitet bygger nämligen på könets olikhet, inte på likhet. Att tala om hetero- och homosexualitet är alltså en paradox i sig. Det är heller inte möjligt att byta kön. Man kan manipulera med de sekundära könsegenskaperna, precis som man kan bygga muskler eller träna rösten. Man kan ändra könets uttryck; utstrålning, utseende, till och med genitalierna. Men inte själva könet. Det handlar mera om en psykologisk charad. Visserligen kan man förknippa sexualitet med även psykosociala funktioner, såsom personlig identifikation etc. Men i botten ruvar den biologiska sanningen; i varje cell av kroppen finns den stämpel som konstituerar vår primära könsbestämmelse, och därmed också urgrunden för den otroliga variation som återfinns till och med mellan syskon. Sexualitet, manlighet och kvinnlighet är inget lustspel som Gud låter oss roa oss med, utan en outgrundlig del av skapelsens mysterium, biologiskt sett en fantastisk lösning på frågan hur man kan skapa något absolut unikt utifrån något redan befintligt.

Sexualitet och kärlek är inte självklart förenade med varandra. Man kan älska en person utan sexuell åtrå och man kan känna åtrå utan kärlek. Vår civilisations fortbestånd bygger på att åtrå och kärlek förenas i äktenskapet mellan man och kvinna, det som också är hängivet, uppoffrande och öppet för att barn kommer. Om det däremot inte är förbehållslöst (inte ett livslångt åtagande, inte barn, inte om åtrån upphör, kort sagt, kärlek bara så länge det inte kostar på, i enlighet med en av sommarens hitlåtar; "I want your everything, as long as it is free") om det dessutom krävs tekniska hjälpmedel (sexleksaker, kondomer, insemination, hormonbehandlingar, operationer...) för att kärleken till livet och till en annan människa ska fullkomnas, då är det frågan om vilken "kärlek" det egentligen handlar om. Den utåtriktade, givande, eller den självuppfyllande, egocentrerade.

Prideveckan uppvisar ingen respekt för skapelseordningen. Den hånar den istället. Detta är inget att vara stolt över.

5 kommentarer:

Joachim sa...

Barn med två pappor/mammor tenderar att bli utstötta just för att de avviker från heteronormen.
Ingen kommer lära barn att det är en skam att ha heterosexuella föräldrar, bara att man ska vara tolerant mot de som avviker från heteronormen.

Det förstår till och med jag, som 13-åring.

Anonym sa...

Det finns många andra minorioteter i så fall som också skulle skyddas. Det finns ju betydligt fler ensamstående mödrar än homoföräldrar t.ex. Men det är inte lika pk att kampanja för.

Steve sa...

I gamla tider, från 1920-talet och så, var det ju "Kärleken" med stort K man kämpade för. Man ville bli "frigjord" från alla gamla hämmande normer och älska varandra utan att behöva blanda in vare sig fiskaler eller pastorer.
- Men sedan, framåt 1980, lyckades Fibban och Lektyr ändra språkbruket: "att älska" blev nu liktydigt med "copulare". Och Idag används väl ordet 'älska' ytterligt sällan? I sin gamla mening, alltså. Begreppet behövs liksom inte längre…
- Idag är det likströmmare som får mest stöd och beundran från DN och våra andra mediala åsiktsstyrare. De här människorna alltså, som fyllt gator och bladsidor i Stockholm denna vecka. Och där passar ju ordet "älska", i sin gamla betydelse, inte alls in.

Det är inte så lätt att vara gudlös, faktiskt. Filosofen Peter Singer (han med boken Animal Liberation) ser detta klart: "Om vi kunde se våra liv objektivt, skulle vi se att detta inte är något vi bör utsätta andra för …
"Så varför inte låta oss bli den sista generationen på jorden? Om vi alla kom överens om att sterilisera oss skulle inga uppoffringar behövas -- vi kunde festa hela vägen till förintelsen !"
- Som i Stockholm nu, alltså.

Joachim sa...

Min mamma är ensamstående och jag kunde stundom bli behandlad annorlunda, men jag blev aldrig utsött. Hade jag däremot haft två mammor hade jag antagligen blivit retad för det.

jajamens BLOGG sa...

Argumentet att barn till homosexuella par skulle bli mobbade är sant, men spelar homopropagandan i händerna eftersom man då påpekar vikten av att normalisera homosex. I ett samhälle där homosex och homosexuella familjer anses normalt blir inte barn till homopar betraktade som avvikande, menar man.

Det jag oroas över är att en normaliserad och öppen homosexualitet kommer att locka till sig ungdomar som är under utveckling och osäkra i sin identitet. Att folk föds med förutbestämd sexualitet, att det är opåverkbart av omständigheter och omgivning måste vara fel, eftersom alla andra karaktärsdrag utvecklas i en miljö. Faktum är att man numera anser att det medfödda arvet är mindre betydelsefullt än miljön för personlighetsutvecklingen.

Tre saker tyder på att något inte står rätt till – den eniga forskningen, bristen på kritik mot Pridefestivalen från samtliga stora media samt bristen på konsekvensanalys, dvs ingen ställer sig frågan vad normaliseringen av homosex kommer att innebära för samhället. Jag tror att den eniga forskningen kring homosexualitetens natur och effekter på samhället samt bristen på kritiska analyser är politiskt och ideologiskt styrda. Sådant brukar sällan sluta bra.