Nya råsopar från samma håll

Nyhetsbyrån AP har uppenbarligen bestämt sig. Påven ska sättas dit. Knappt har man hunnit ur fallen Murphy och Teta, som båda visade sig ogrundade, så har man nu hittat "det mest graverande" av alla - nämligen ett brev från kardinal Ratzinger. Det nya fallet omfattar många brev och turer, som några tidningsrubriker knappast kan göra rättvisa.

Bakom detta "avslöjande" liksom de flesta rubrikerna finns ett och samma namn: Jeff Andersson. Han förestår en stor advokatbyrå som själva presenterar sig som "high-powered and aggressive law firm". Man har specialiserat sig på skadeståndsmål mot katolska stift för övergrepp mot barn och ungdomar som utförts av katolska präster. Redan 2002 hade Anderson dragit in 60 miljoner dollar i förlikningar med kyrkan, och förklarade att "jag ska stämma sk_ten ur dem".

Advokat Anderson är mycket inriktad på att komma åt högdjur i den katolska hierarkin och i synnerhet då påven. Detta ger större publicitet än fall som annars möjligen skulle nå lokalpressen. Så fort han får händerna på interna och känsliga brev och andra handlingar så går de vidare till AP. Advokat Andersson arbetar med dominikanpatern Thomas Doyle, som utan att vara laiserad lever som lekman och sedan 20 år oförtröttligt sökt efter offer för övergrepp och dragit fallen till domstol där han själv agerar som målsägarens advokat.

I många fall dras man med i indignationen. Personer framträder efter decennier och berättar om förfärliga övergrepp som de inte vågat eller velat avslöja tidigare. De flesta gärningsmän har avslöjats ganska omgående, ändå finns de kvar under många år i kyrkans lönelista.

Vid närmare kontroll av de fall som givit de stora rubrikerna visar det sig dock förvånande nog att anmälningarna snabbt givit resultat - gärningsmännen är tagna ur tjänsten och i många fall även polisanmälda och dömda. Men sedan återstår den kyrkliga tribunalen som är den enda instans som kan frigöra kyrkan från olämpliga präster. Och det är denna process som advokat Andersson skapar rubriker med.

Man har inte förstått att kyrkan inte är en arbetsgivare för sina präster. De har ju lämnat allt för kyrkan; sitt privatliv, en karriär, inkomster, möjligheten att bilda familj, friheten att bestämma var man vill leva och arbeta...Att då bara kasta ut dem, det görs inte så lätt. Kyrkans ansvar är större och helt annorlunda än en arbetsgivares. I Ratzingers brev nämns detta också mycket riktigt, kort och enkelt. Man måste ta varje fall under noga övervägande. Eller som biskop Cumming sade: Det ska inte vara för lätt att gå in i prästämbetet och inte för lätt att lämna det.

Men naturligtvis måste lagbrott polisanmälas, ogärningsmän stoppas och inte bara skickas runt . Det goda med advokat Andersons verksamhet är att sådana "lösningar" knappast kommer att övervägas längre. Men kan man inte också ställa frågan om kyrkan verkligen måste ta på sig ansvaret också för de brott dess präster gör, och även stå som motpart i civildomstolarna, som om prästerna inte var myndiga personer. Och betala ut skadestånden - i detta fall mellan ofattbara 7 och 10 miljoner kronor för varje offer.

Sådana aspekter lär vi inte få läsa i dagens skandalartiklar. Där gäller bara en sak - påven skall ställas i så dålig dager som möjligt. Inte då Johannes Paulus II, som var ansvarig mellan 1978 och 2005, utan Benedikt XVI.