Strid under dubbla fanor

När sakargumenten tryter går man på personerna. Det är välkänt. Vi ska inte falla i samma grop. Men ändå - vilka är de som nu ivrigast angriper inte bara bevisligen passiva biskopar, utan hela hierarkin, sist men inte minst påven?

Ett namn som tidigt förekommer är Rev. Thomas Doyle OP. Med ett nästan maniskt patos har han spårat upp offer för präster och ordensfolk, uppmuntrat dem att anmäla och avslöja. Han har drivit biskoparna att ta itu med fallen, skrivit böcker, varit med att ge ut en manual för hur man ska agera. I mångt och mycket har han varit en blåslampa för att få igång processer och få biskoparna i USA att inse att deras pussel med pinsamheterna inte kan döljas. Gott så!

Thomas Doyle är doktor i kanonisk rätt. Han arbetar som advokat och uppträder ibland som vittne i civila domstolar. Fader Doyle är dominikan. Han var till 2004 kaplan vid en amerikansk flygbas i Tyskland, det var under denna tid han var som mest aktiv att ta kontakt med offer för sexuella övergrepp och spåra gärningsmännen, både män och kvinnor, präster och ordensmedlemmar. Han har varit en flitig föredragshållare och artikelförfattare. Men 2004 avskedades han från flygbasen efter att ärkebiskopen för de väpnade trupperna anklagat honom för apostasi, avfall från tron. Denna allvarliga anklagelse kom efter att fader Doyle vägrat läsa mässan dagligen med motiveringen att detta inte var en laglig rättighet för de troende. Idag är hans status "oklar".

Vidare har fader Doyle uttryckt sitt tvivel på att Eukaristin är något annat än en symbol. Senare har han starkt angripit hela det kyrkliga organisationen och menar att biskoparna inte är kyrkan, inte har apostlarnas nåd , inte heller påven har någon särskild utvaldhet och hans roll är inte beskriven i skriften. Även sexualmoralen har angripts av Doyle, som menar att 60- och 70-talens sexuella "frigörelse" lärt människan känna henne som hon verkligen är. Celibatet är i ljuset av dessa upptäckter onaturligt, och Doyle tillbakavisar således helt att övergrepp skulle ha något med emancipationen att göra. De har alltid funnits och dolts, menar Doyle, och de emanerar enligt honom ur kyrkans egen "traditionella sexualfilosofi".

Huruvida drivkraften för hans advokatnit är medkänsla för offren eller hat gentemot ordningen i den kyrka han själv säger sig tjäna kan vi inte avgöra - kanske det är både-och. Men helt klart har han dragit andra slutsatser än en annan kritiker av biskopar och påve - heliga Birgitta.