President Trump möter förtryckta - kristna, muslimer och andra

I floden av kritik och stundtals lynchning av USA:s president Donald Trump, försvinner nyheter som åtminstone för många religionsutövare är positiva. En president som ständigt gör personangrepp, yttrar sig om allt möjligt, ofta vårdslöst också, bli sällan tagen på allvar.

Men det finns också händelser och manifestationer, som borde lyftas fram för att de ger stöd till människor i utsatta lägen. Ingen president har som Trump reagerat över de höga aborttalen och de mycket sena aborterna, som i vissa stater tillåts utföras intill när en naturlig förlossning skulle kunna ske. Statsbidrag har dragits in villkorligt till Planned Parenthood,  en stor organisation med aborter som huvudverksamhet och största inkomstkälla. De säljer till och med delar av aborterade foster till läkemedelsindustrin.

Redan tidigt som president (alltså inte i valkampanjen) visade Trump - trots att han själv inte verkar särskilt religiöst engagerad - förståelse för friheten att kunna utöva sin religion och följa sitt samvete. Bland de första besöken han gjorde, utan publicitet, var på en liten katolsk skola, där eleverna kommer från mycket utsatta, "svarta" grupper. Där sade han att

 "skolor ska inte vara en plats där tro och religion fördrivs, utan de ska välkomna tro och religion med öppen, vacker famn."  

Den 17 juli tog presidenten emot ett antal representanter för olika minoriteter som alla är förtryckta fördrivna eller står rent ut sagt inför en förintelse. Det var ett  personligt möte, där var och en fick berätta om sina öden och sitt folk. Det fanns kristna från Mellanöstern, Eritrea, yazidier från Irak, muslimer från Burma och Kina, tibetanska buddhister, evangelikala från Kuba och många andra. Atmosfären var allvarlig, varm och hjärtlig. Här märktes ingen rasism. Inte minst vädjan från fredspristagarinnan, den  yazidiska kvinnan Nadia Murad Basée Taha, var gripande. ISIS eller ej, men hon och hennes folk har förlorat allt. Presidenten var inte uppdaterad på hennes historia, nu lyssnade han och ställde även frågor.

Mångkulturellt i Ovala rummet

Visst kunde man avfärda saken med att detta var ett PR-trick. Men det är svårt då att förklara varför det inte i så fall  lyfts fram av presidenten stab, eller förklara varför han inbjudit politiska vänner och även fiender till konferensen, som föregick detta möte. Och detta twittrades det inte om.

Men det kanske är så, att få medier vågar rapportera något om denne president, som kan tolkas som något positivt. Då riskeras utfrysning och politisk stämpling.

I konsekvensens namn borde presidenten nu också lyssna till de katolska organisationerna, som motsätter sig familjesplittringar och separation av barn från sina föräldrar. Detta skedde även under tidigare presidenter, under Obamas åtta år utvisades 3 miljoner papperslösa, med familjeseparationer, vilsenhet och kriminalitet som följd.

Yrkesförbud för kristna

Nu är det tydligt - kristna kan ej vara barnmorskor i Sverige. En kvinnoklinik i Landskrona meddelar, att man inte accepterar någons personal överhuvudtaget på kliniken, om man inte vill aktivt medverka vid aborter.

I praktiken har vi nu således infört yrkesförbud för personer vars samvete och tro hindrar dem att medverka till att avsluta mänskligt liv. För en katolik innebär varje deltagande i en abort att man utestänger sig från den fulla gemenskapen i  Gud; man blir exkommunicerad.

Saken är unik för "den svenska modellen". I inget annat nordiskt land finns samma tänkande. I Europa är det just nu bara Belgien som har samma princip.

Man måste också undra över varför saken inte kan lösas på annat sätt inom just detta område, när detta görs inom i stort sett alla yrken och på alla arbetsplatser. En polis kan välja mellan yttre och inre tjänst, inom försvaret finns det vapenfri tjänst. En judisk eller muslimsk kock behöver inte äta gris. Alla läkare tar inte emot patienter - de kan forska också. Och man kan utbilda sig till barnskötare, fast man vägrar visa sitt ansikte för lärare och föräldrar. Krav på avmaskering "strider mot diskrimineringslagen" enligt DO.

Man kan heller inte låta bli att tänka på hur eftervärlden har dömt dem som gått emot sina samveten, i lojalitet till sin arbetsgivare, eller till makten. Och de som höjs upp som hjältar när de följer samvetet.

Abortverksamheten borde inte ligga under den allmänna sjuk-och hälsovården. Det är en paradox.

Se även: En tragisk karikatyr av legalitet

Minska aborterna - med förgiftning?

I en artikel i Expressen med rubriken "Så kan vi minska aborterna i Sverige" så yttrar sig några välrenommerade forskare över de exceptionellt höga aborttalen i Sverige. Det skiljer sig från övriga nordiska länder, dubbelt så många som i Norge till exempel, relativt sett. Ändå har ju Sverige med den privata organisationen RFSU i spetsen varit känt för rådgivning i sexuella frågor långt ner i skolåldrarna. Men uppenbarligen så är det något fel när så många graviditeter slutar i abort, dessutom upprepas detta för samma personer.

Rubriken är ovanlig i svensk press. Man kunde kanske förvänta sig en rekommendation om ändrad syn på sexualitet som njutningsmedel och större ansvarstagande. Men nej. Artikelförfattarna menar bara att man bör upplysa bättre om långtidsverkande preventivmedel som spiral och P-stav.

Alla medicinska preventivmedel innebär en störning av det naturliga hormonsystemet. Det är komplext, könshormonerna reglerar även mycket annat i kroppen än fortplantningen. När det gäller kopparspiral så handlar det om en lokal förgiftning i livmodern och livmodershalsen, som får äggceller och spermier att förlora sin funktion att förenas. Koppar är en tungmetall som ingår i vår biokemi. Men i för höga halter så påverkar koppar en mängd funktioner negativt. Man rekommenderar ett hälsosamt intags av koppar på 0,9 mg/dag. En kopparspiral kan stå för en tredjedel av detta. Allt över 10 mg är toxiskt. Koppar får man annars  genom den föda man intar. Biverkningar finns, men tonas ner av spiraltillverkarna. Det svåra är långtidseffekter, som depressioner. Sambandet mellan höga kopparhalter och Alzheimers sjukdom är känd. Saken har tagits upp nyligen i Läkartidningen.

Koppar och även hormoner, påverkar även ekosystemen - de försvinner inte i avloppshanteringen, utan går rakt ut i vattendragen.

Rent generellt innebär alla preventivmedel, vare sig det är koppar eller andra ämnen, en störning. Målet ju att avbryta en naturlig process. På ett sätt induceras alltså en ohälsa. Men detta sorteras märkligt in under begreppet "reproduktiv hälsa".

Nationalhelgon och vallfärder - fönster till vår tro

I Norge firas i slutet av Juli de sk olsokdagarna. Ordet olsok är medeltida, det kommer från fornnordiskans ólafsvaka. Vad saken handlar om  är således en tradition för att ihågkomma Norges kristna kung Olav Haraldson som dog vid slaget i Stiklestad, och omedelbart fick helgonrykte. Hans kropp lär aldrig ha förruttnat, och det spreds en väldoft från den . På katolska kyrkans i Norge hemsida finns en utförlig biografi över helgonet.

Dessa dagar firas med välplanerade aktiviteter, som omfattar en dagstur till Åre gamla pilgrimskyrka och pontifkalhögmässa där, vandring till Stiklesta och mässa där, vesper och vigil i Trondheims katolska domkyrka, föredrag och sedan magnifik avslutning med pontifikalhögmässa i den historiska Nidarosdomen.

Sankt Eriksdagen 2019: Kardinal Arborelius välsignar alla i Uppsala domkyrka, efter hl Mässan. Foto: katobs.se

Man kan inte låta bli att jämföra med hur sparsmakat vi uppmärksammar helige Erik här. Detta år var det första gången någonsin sedan reformationen som pontifikalhögmässa firades av en katolsk biskop i den katedral som, liksom Nidarosdomen, byggdes enbart på grundval av kung Eriks martyrdöd på platsen. Det fanns en vandring från Gamla Uppsala. Men saken var helt oannonserad, och det fanns heller inte ett spår av händelsen i katolska medier efteråt. Ändå finns  - till skillnad från Nidaros  i Norge  - relikerna efter denne smorde martyrkonung, som dessutom styrker den detaljerade berättelsen om honom och hans död. Fast de är i Svenska kyrkans ägo.

I Norge genomför man även pilgrimsfärd  till ön Selja, där heliga Sunniva led skeppsbrott och där det funnits benediktinkloster och till och med biskopssäte tills reformationen, då klostret  revs och munkarna fördrevs..

Vallfärd på Selja.  Foto: Ragnhild Helena Aadland Høen

Det tycks som om pilgrimsvandringar och vallfärder engagera alltfler, i synnerhet ungdomen. Vid den årliga pilgrimsvandringen från Paris till Chartres, som är cirka tio mil lång, deltog i år ett fyrtiotal svenska ungdomar, och två präster.

Det förekommer ibland även lokala initiativ. I Stockholm finns den årliga vallfärden, med en tre kilometer lång vandring, till Marielund på Ekerö. Cirka 300 troende brukar delta. Det förekommer även vandringar till Vadstena.

Men dessa manifestationer blir sällan uppmärksammade i katolska sammanhang. Detta trots trenden med "sekulära" vandringar till heliga platser, som tenderar att öka. Santiago de Compostela, är idag ett betydligt mera välkänt vandringsmål än för bara några decennier sedan. I Sverige finns ett antal pilgrimsleder, men ofta är det Svenska kyrkan, vandringsföreningar o.dyl som organiserar och marknadsför dem trots att rötterna finns i den katolska traditionen och förståelsen för en vallfärd som en andlig övning knappast kan uppnås utan ett sammanhang av kristen, katolsk tro. Vallfärder förbjöds ju i och med den sk Reformationen, fast de gjordes i smyg.

Kanske det är dags för oss katoliker att visa vår tro mera öppet. Fördomarna frodas om en hycklande kyrka med dubbelmoral, och nyheter och artiklar är av i stort sett enbart negativ, skandalartad natur. Konsekvensen är att alla katoliker betraktas som lurade eller rentav mindre vetande - dumma. De ska inte tas hänsyn till i den allmänna debatten, i synnerhet inte i frågor om etik och moral.

Men det finns så mycket helighet, rikedomar, skönhet, sanning, vördnad och tro i vår kyrka, så det skulle räcka mer än väl som motvikt till alla dessa miserabla personfrågor och fördomar. Låt oss lyfta fram detta.

Den svenska modellen (3)

Kanske nedanstående kritik av "Den svenska modellen" kunde tolkas som att en nation överhuvudtaget inte ska några offentligt yttrade värderingar. Det är naturligtvis fel. Innan  nationalstater uppstod så fanns det folk och kulturområden, med starka värderingar, detta framgår ju inte minst i de gammaltestamentliga texterna.

De nordiska länderna ligger avsides, de har inte varit områden med folkvandringar som nere på kontinenten, där olika folk och makter har avlöst varandra, och ofta har man varit tvungen att anpassa sig för att överleva. Kulturer har blandats. I England har kelter från Irland, germanska anglosaxer och normander med rötter i Skandinavien levt sida vid sida. Följderna av detta kan avläsas i själva språket. Den iberiska halvön, idag Spanien, präglades av den muslimska invasionen, som tvingade andra att underkasta sig islams lagar, senare fördrevs judarna av de kristna. Men under hundratals år levde man praktiskt taget vägg vid vägg i den så kallade convivencian. Det krävde anpassningar, men också att man var medveten om och kunnig i sitt eget etos, där religionen spelade den största rollen. Utan denna identitet riskerar ett samhälle att upplösas och folk splittras.

Det är tydligt att de länder som upplevt flest invasioner, också är de som står för den starkaste patriotismen. Men från svensk håll finns ringa förståelse för detta; Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien möter knappast annat än förakt i den svenska debatten, för deras reserverade hållning till invandring och markering mot övernationella regleringar överhuvudtaget.Den historiska aspekten lyser helt med sin frånvaro i dessa fördömanden.

Vem bestämmer då vilka värderingar som ska vara grundläggande för en nation? Man kunde tro att det är politikerna, som i sin tur är valda av folket. Men här måste också finnas en historisk, kulturell medvetenhet, och till detta en individuellt förankrad värdegrund. När det gäller politikerna är det svårt att veta vilken människosyn som ligger till grund för deras överväganden. Abortfrågan har nämnts. Det finns många andra. 

Men hos folket finns det dock sammanhållande värden. Läser man sådana här rapporter så blir det tydligt - här reagerar grannskapet, om än motvilligt, mot något man ser som helt avvikande och oacceptabelt i vårt samhälle. Idag brukar detta kallas populism, vilket är ett invektiv hos den ideologiska eliten. Men det kanske är här man ska söka efter den verkliga "svenska modellen" - i den folkliga gemenskapen.

Den svenska modellen (2)

Under dagarna i Almedalen har abortfrågan kommit upp. Det hela började med att EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (KD) röstat emot "aborträtten" 22 gånger i EU-parlamentet. Vilket ledde till en offentlig reprimand från partiledaren Ebba Bush Thor och att Adaktusson avgick från partistyrelsen. KD:s partiledare har senast den sjätte juni bedyrat att partiet står bakom abortlagen och kvinnans "rätt till abort".

Vi ska inte gå in i de partipolitiska intrigerna. Men varje förnuftig människa måste reagera över att ämnet är så känsligt att det aldrig får beröras i form av fakta. Det spelar ingen roll vilka motiv som finns bakom ett ställningstagande, tycks det. Det är positioneringen i sig som är det viktiga, ja, det enda.

Å ena sidan finns åberopandet av "kvinnans rätt till sin egen kropp", å andra sidan att man kanske bör se över tidsgränserna, då lagen tillkom för nu snart 45 årsedan, och mycket har hänt inom förlossningsvården sedan dess. Sedan förekommer det  - men enbart i sociala medier - många  som tycker sig se ett brott mot mänskligheten att den allmänna sjukvården ska syssla med att hindra att redan givet liv får utvecklas och födas. Man kan helt enkelt inte se några vägande skäl för att en sådan praxis ska godkännas i lag, än mindre utföras.

Men ingenstans hittar man någon djupare etisk argumentation, eller ens hänvisning till vad vi idag vet om fosterutvecklingen. De som hävdar att man inte kan väga liv mot varandra, förstår inte att detta inte är ett gångbart argument; att kvinnor dör i barnsäng är oerhört ovanligt i Sverige - sex fall per år. En graviditet innebär inte slutet på livet. Men det gör en abort - det är ju själva syftet med saken - att utplåna liv. Ett liv, som aldrig någonsin är en del av kvinnans kropp, som hon själv fritt skulle  förfoga över, som en muskel eller annan vävnad.

När det gäller "rätten till abort" så handlar det inte om en lagstiftad rätt, utan ett lagrum för en praxis. Abort får utföras, om den utförs av legitimerad personal. Men detta är inte samma sak som att abort måste utföras. En läkare eller barnmorska kan mycket väl förvägra en kvinna abort, varvid en anmälan möjligen kan göras till Socialstyrelsen. Men det finns inget lagrum att åtala den som inte vill delta i en abort. Det finns mängder av exempel från andra yrken där det finns liknande frågeställningar.

Det finns mycket mer att tillägga i frågan. Men den svenska modellen innebär uppenbarligen att 1. det ska finnas ett politiskt konsensus om abortlagen och 2. ingen får ifrågasätta abortpraxis inom den allmänna sjukvården, allraminst personalen. 3. själva frågan är tabubelagd.

Den svenska modellen (1)

Under dagarna i Almedalen har flera partier åberopat "den svenska modellen". Socialdemokraterna s Magdalena Andersson nämnde den fyra gånger, då som ett villkor för jämställdhet,  välfärd, frihet och fri abort. Ulf Kristersson från Moderaterna nämnde den inte mindre än sju gånger, ja, titeln för hela talet var "Den nya svenska modellen".  Även Ebba Busch Thor har varit inne på samma sak.

Vad innebär då den svenska modellen? För många får man associationer till fred på arbetsmarknaden, parlamentarisk ordning, fria val, fri sjuk- och åldringsvård. Fungerande myndigheter. Och kostnadsfri utbildning. Gott så.

Men enligt dagens partiledare handlar det också om vilka värderingar man har - om könsroller, om homosexualitet och politik, om skolan, om andra länders lagstiftning, om deras ledare, om abort... Här efterlyser ledarna ett självklart, ja, pliktbetonat konsensus, trots att detta knappast handlar om hur vårt samhällsbygge ska ske rent praktiskt. Utan vilka ideologiska ledstjärnor vi alla ska ha.

Att språket är ett grundläggande krav för integrering är självklart. Men knappast vad man har för tro eller syn på barnens fostran eller sexualitet.

När det gäller landets katoliker och judar har de levt i århundraden i diasporan, det vill säga i förskingringen. Man har tvingats anpassa sig för att föda sina familjer, lärt sig hantverk, språk och vanor. Men samtidigt har man kämpat för att behålla sitt ethos, och den religiösa tron i grund och praktik. Man har bildat  församlingar, skolor  och föreningar.

Men för detta har den svenska staten varit kallsinnig, för att inte säga oförstående och fientlig. Skolor utanför systemet ses även idag med stor misstänksamhet, och straffen för hemskolning är av närmast kinesiska mått. Det kan handla om tvångsomhändertagande av barnen eller bötesbelopp på mer än en kvarts miljon kronor, oberoende av inkomster. De finns idag ett fyrtiotal familjer som lever som politiska flyktingar på Åland, för att deras barn inte mått bra i de kommunala skolorna. Frånsett de totalitära staterna så är det enbart Tyskland som har samma lagar mot hemskolning.

Än idag händer det att kommunalpolitiker obekymrat vill ha "ateistiska" skolavslutningar i den lutherska kyrkan, och man förstår inte att statsdominansen gällande vad vi ska tycka och tro inte längre kan åberopas.  Samtidigt som man gör allt för att  - med biståndsmedel  - exportera den till länder när den bara känns främmande för folket. Och svenskar som kräver integrering den svenska modellen visar knappast upp goda exempel när de själva skapar sina minisamhällen på spanska solkusten, i Portugal eller Saudi-Arabien  Här talar man inte lokalspråket, det finns svensk mat, svenska kyrkan, svenska skolor. Det finns svenska skolor i elva länder. Och när barnen kommer till gymnasieåldern skickas de hem till svenska privatskolor.

Det är den svenska modellen som gäller - även när det kommer till andra länder.