Kyrkan i Tyskland på egna stigar

Ett uttalande av Sverigevännen kardinal Kurt Koch nyligen har väckt viss uppmärksamhet. I en intervju i Der Tagespost varnar han Tysklands katolska ledning för att inta linjen att anpassa reglerna efter många troendes levnadsvanor. Särskilt är det då en rad uttalanden från kardinalen och ordföranden i biskopskonferensen, Reinhard Marx, samt biskop Franz Joseph Bode som kardinal Koch uppmärksammar. nyligen sade kardinal Marx att katolska kyrkan i Tyskland

inte är en gren av Rom 

och han menade att det funnits signaler från påve Franciskus att biskopskonferenserna kan gå sina egna vägar:

Varje biskop är ansvarig för sitt stifts pastorala omsorg i dess kulturella kontext och han måste predika evangeliet på sitt egna särskilda sätt. Vi kan inte vänta på en synod att tala om för oss hur vi ska förbättra den pastorala omsorgen gällande äktenskap och familj här på vår hemmaplan. 

 

Svaret från Troskongregationens likaledes tyska prefekt,  kardinal Gerhard Müller, kom blixtsnabbt: Rom är heller ingen avläggare till lokala biskopskonferenser! I en intervju i franska Famille Chretienne ger kardinal Müller ett kraftfullt försvar för Troskongregationens och det ordinarie läroämbetets  rättmätiga primat gällande centrala frågor i tron. Intervjun förtjänas att refereras:

Kyrkan är ingen filantropisk organisation, fastställer kardinal Müller och framhåller mycket tydligt att tanken att lokala biskopskonferenser skulle kunna ha egna tillämpningar av lagen är helt enkelt okatolsk:

Biskopskonferenser har makt över vissa frågor, men utgör inte ett läroämbete bredvid Läroämbetet, oberoende av påven och utan gemenskap med biskoparna i världen. En biskopskonferens är inte ett fristående råd, än mindre ett ekumeniskt råd. Ordföranden för en biskopskonferens är inget annat än en teknisk moderator, och som sådan har han ingen särskild läromyndighet. När jag hör att en biskopskonferens inte  skulle vara en "gren av Rom" ger detta mig tillfälle att påminna om att stiften inte lyder under sekretariatet för en biskopskonferens eller det stift vars biskop  presiderar över biskopskonferensen. Denna attityd riskerar att väcka upp en sorts polarisering mellan de lokala kyrkorna och den universella kyrkan, vilket skulle gå emot de båda senaste vatikankoncilierna. Kyrkan består inte av en uppsättning nationella kyrkor, vars ledning röstar fram vad som ska gälla på den universella nivån.

Därmed har kardinal Müller berört en konflikt, som i själva verket har pågått i decennier. Alltsedan Joseph Ratzinger valdes till påve har han öppet berättat om konflikten mellan Rom och kyrkan i sitt eget hemland. I intervjuboken  "Världens ljus"  berättade påve Benedikt XVI om hur man i  Tyskland velat neka människor begravning och sakramenten, då de inte betalat sin kyrkoavgift. I samma övernitiskhet att behålla de ymniga beskattningarna vill man under devisen "barmhärtighet går före lag"  skapa en lokalt gällande  "kyrkolagen light" för att inte skrämma iväg ännu fler.

Låt oss se lite närmare på dessa förhållanden:

I Tyskland, som utan jämförelse är den rikaste katolska kyrkoprovinsen, låter man staten indriva en skatt om nio procent av inkomsterna, detta att jämföra med vår skatt, en enda procent. Dessutom beskattas avkastning från fastigheter och kapital, även av företag, som ägs av katoliker. Detta ger en årlig inkomst på över 5 miljarder Euro. Den höga skatten anses vara anledningen till att inte mindre än 180 000 katoliker  lämnade kyrkan i Tyskland under 2010, åtminstone formellt sett. 

Kyrkan i  Tyskland har bemött detta avtapp genom att i ett dekret 2012 helt enkelt förklara de som inte betalar skatt för exkommunicerade. Om än i nådens tillstånd, är de utestängda från heliga kommunionen, konfirmationen, de sjukas smörjelse och  - om de inte ångrar sig och betalar -  kan de även nekas en katolsk begravning. Det värsta av allt; de släpps inte ens in till bikt förrän de betalar sin skatt.

Frågan här är alltså, om man med detta verkligen kan tala om barmhärtighet. Att inte betala kyrkoavgiften hör knappast till någon av våra kända dödssynder. Men nu ämnar man paradoxalt nog alltså lätta på reglerna för att få ta emot heliga kommunionen, då inte beroende på skattefrågor, utan - utomäktenskapliga förhållanden.

Konflikten mellan den tyska biskopskonferensen och påve Benedikt låg i öppen dager gällande dessa frågor.

Nu går således kardinal Marx - en av de åtta i påvens kardinalsråd - vidare på vägen som leder från Rom. Detta fick kardinal Koch att utdela några varningens ord i en intervju i Der Tagespost:

Låt oss påminna oss om Deutsche Christen, under Nationalsocialismen, när man, jämte  Heliga Skrift även upphöjde nationen och rasen som källor till uppenbarelsen. mot vilket deklarationen i Barmen (1934) protesterade kraftigt. Vi måste vara mycket på vår vakt här och lyssna till tidens tecken - och se efter vad andan som visar sig i dessa tecken egentligen kommer från. Vilka är tecken på evangeliet - och vilka är det inte?

Kurt Koch anspelar inte så mycket på nazismen som på försöken i allmänhet att skapa en rent nationell  kyrka, som  Hitler avsåg att göra, med både den katolska och lutherska. Dessa planer gick betydligt längre än konkordatet med Rom, som såg ganska oskyldigt ut, men även det kritiserades av katolska kretsar i Frankrike och andra länder:

Kardinal Kurt Koch vid ett besök i Uppsala. Foto: Eva Janzon

Historikern Heinz Hürten (professor emeritus vi universitetet i Eichstaett) noterar följande planer som nationalsocialisterna hade för att minska Roms inflytande över katolikerna:

•  - avskaffande av det prästerliga celibatet
•  - nationalisering av kyrkans egendom
•  - upplösning av klosterordnarna
•  - förbud att driva katolska skolor
•  - inga prästseminarier skulle få ta emot kandidater yngre än 25 år, detta i hopp om att de skulle hinna gifta sig innan, och tappa intresset för kallelsen
•  - omforma sakramenten till "Lebensfeiern" alltså ett sorts sekulära fester, ungefär som vår tids "humanister" har sekulära konfirmationskurser.

I själva verket känner vi ju igen mycket från dessa planer från högsta nationalsocialistiska ort, i vårt moderna samhälle, ja till och med från liberalt katolskt håll.  Hitler ville inte göra om samma misstag som begicks i den sk Kölner Kirchenstreit, som skapade en politiskt stark katolicism, som utmynnade i Bismarcks Kulturkampf, i vilken han led nederlag. Istället för öppen konfrontation skulle Hitler få kyrkan att underkasta sig staten genom skenbart oskyldiga "reformer", som stegvis skulle bryta katoliciteten, försvaga prästerskapet (bland annat alltså genom att avskaffa celibatet!) och "anpassa " kyrkan till den förmenade folkmentaliteten.

Det är dessa trender som kardinalerna Müller och Koch nu ser, när tyska biskopskonferensen blir alltmer  nationell och till och med förbehåller sig rätten att vara det gentemot Läroämbetet.

I vårt land har vi alltid varit starkt påverkade av tysk katolicism. Låt oss nu hoppas att vi behåller vår katolicitet, som är än viktigare att hålla på ute  i våra mångkulturella församlingar.