Kyrkan i Tyskland på egna stigar

Ett uttalande av Sverigevännen kardinal Kurt Koch nyligen har väckt viss uppmärksamhet. I en intervju i Der Tagespost varnar han Tysklands katolska ledning för att inta linjen att anpassa reglerna efter många troendes levnadsvanor. Särskilt är det då en rad uttalanden från kardinalen och ordföranden i biskopskonferensen, Reinhard Marx, samt biskop Franz Joseph Bode som kardinal Koch uppmärksammar. nyligen sade kardinal Marx att katolska kyrkan i Tyskland

inte är en gren av Rom 

och han menade att det funnits signaler från påve Franciskus att biskopskonferenserna kan gå sina egna vägar:

Varje biskop är ansvarig för sitt stifts pastorala omsorg i dess kulturella kontext och han måste predika evangeliet på sitt egna särskilda sätt. Vi kan inte vänta på en synod att tala om för oss hur vi ska förbättra den pastorala omsorgen gällande äktenskap och familj här på vår hemmaplan. 

 

Svaret från Troskongregationens likaledes tyska prefekt,  kardinal Gerhard Müller, kom blixtsnabbt: Rom är heller ingen avläggare till lokala biskopskonferenser! I en intervju i franska Famille Chretienne ger kardinal Müller ett kraftfullt försvar för Troskongregationens och det ordinarie läroämbetets  rättmätiga primat gällande centrala frågor i tron. Intervjun förtjänas att refereras:

Kyrkan är ingen filantropisk organisation, fastställer kardinal Müller och framhåller mycket tydligt att tanken att lokala biskopskonferenser skulle kunna ha egna tillämpningar av lagen är helt enkelt okatolsk:

Biskopskonferenser har makt över vissa frågor, men utgör inte ett läroämbete bredvid Läroämbetet, oberoende av påven och utan gemenskap med biskoparna i världen. En biskopskonferens är inte ett fristående råd, än mindre ett ekumeniskt råd. Ordföranden för en biskopskonferens är inget annat än en teknisk moderator, och som sådan har han ingen särskild läromyndighet. När jag hör att en biskopskonferens inte  skulle vara en "gren av Rom" ger detta mig tillfälle att påminna om att stiften inte lyder under sekretariatet för en biskopskonferens eller det stift vars biskop  presiderar över biskopskonferensen. Denna attityd riskerar att väcka upp en sorts polarisering mellan de lokala kyrkorna och den universella kyrkan, vilket skulle gå emot de båda senaste vatikankoncilierna. Kyrkan består inte av en uppsättning nationella kyrkor, vars ledning röstar fram vad som ska gälla på den universella nivån.

Därmed har kardinal Müller berört en konflikt, som i själva verket har pågått i decennier. Alltsedan Joseph Ratzinger valdes till påve har han öppet berättat om konflikten mellan Rom och kyrkan i sitt eget hemland. I intervjuboken  "Världens ljus"  berättade påve Benedikt XVI om hur man i  Tyskland velat neka människor begravning och sakramenten, då de inte betalat sin kyrkoavgift. I samma övernitiskhet att behålla de ymniga beskattningarna vill man under devisen "barmhärtighet går före lag"  skapa en lokalt gällande  "kyrkolagen light" för att inte skrämma iväg ännu fler.

Låt oss se lite närmare på dessa förhållanden:

I Tyskland, som utan jämförelse är den rikaste katolska kyrkoprovinsen, låter man staten indriva en skatt om nio procent av inkomsterna, detta att jämföra med vår skatt, en enda procent. Dessutom beskattas avkastning från fastigheter och kapital, även av företag, som ägs av katoliker. Detta ger en årlig inkomst på över 5 miljarder Euro. Den höga skatten anses vara anledningen till att inte mindre än 180 000 katoliker  lämnade kyrkan i Tyskland under 2010, åtminstone formellt sett. 

Kyrkan i  Tyskland har bemött detta avtapp genom att i ett dekret 2012 helt enkelt förklara de som inte betalar skatt för exkommunicerade. Om än i nådens tillstånd, är de utestängda från heliga kommunionen, konfirmationen, de sjukas smörjelse och  - om de inte ångrar sig och betalar -  kan de även nekas en katolsk begravning. Det värsta av allt; de släpps inte ens in till bikt förrän de betalar sin skatt.

Frågan här är alltså, om man med detta verkligen kan tala om barmhärtighet. Att inte betala kyrkoavgiften hör knappast till någon av våra kända dödssynder. Men nu ämnar man paradoxalt nog alltså lätta på reglerna för att få ta emot heliga kommunionen, då inte beroende på skattefrågor, utan - utomäktenskapliga förhållanden.

Konflikten mellan den tyska biskopskonferensen och påve Benedikt låg i öppen dager gällande dessa frågor.

Nu går således kardinal Marx - en av de åtta i påvens kardinalsråd - vidare på vägen som leder från Rom. Detta fick kardinal Koch att utdela några varningens ord i en intervju i Der Tagespost:

Låt oss påminna oss om Deutsche Christen, under Nationalsocialismen, när man, jämte  Heliga Skrift även upphöjde nationen och rasen som källor till uppenbarelsen. mot vilket deklarationen i Barmen (1934) protesterade kraftigt. Vi måste vara mycket på vår vakt här och lyssna till tidens tecken - och se efter vad andan som visar sig i dessa tecken egentligen kommer från. Vilka är tecken på evangeliet - och vilka är det inte?

Kurt Koch anspelar inte så mycket på nazismen som på försöken i allmänhet att skapa en rent nationell  kyrka, som  Hitler avsåg att göra, med både den katolska och lutherska. Dessa planer gick betydligt längre än konkordatet med Rom, som såg ganska oskyldigt ut, men även det kritiserades av katolska kretsar i Frankrike och andra länder:

Kardinal Kurt Koch vid ett besök i Uppsala. Foto: Eva Janzon

Historikern Heinz Hürten (professor emeritus vi universitetet i Eichstaett) noterar följande planer som nationalsocialisterna hade för att minska Roms inflytande över katolikerna:

•  - avskaffande av det prästerliga celibatet
•  - nationalisering av kyrkans egendom
•  - upplösning av klosterordnarna
•  - förbud att driva katolska skolor
•  - inga prästseminarier skulle få ta emot kandidater yngre än 25 år, detta i hopp om att de skulle hinna gifta sig innan, och tappa intresset för kallelsen
•  - omforma sakramenten till "Lebensfeiern" alltså ett sorts sekulära fester, ungefär som vår tids "humanister" har sekulära konfirmationskurser.

I själva verket känner vi ju igen mycket från dessa planer från högsta nationalsocialistiska ort, i vårt moderna samhälle, ja till och med från liberalt katolskt håll.  Hitler ville inte göra om samma misstag som begicks i den sk Kölner Kirchenstreit, som skapade en politiskt stark katolicism, som utmynnade i Bismarcks Kulturkampf, i vilken han led nederlag. Istället för öppen konfrontation skulle Hitler få kyrkan att underkasta sig staten genom skenbart oskyldiga "reformer", som stegvis skulle bryta katoliciteten, försvaga prästerskapet (bland annat alltså genom att avskaffa celibatet!) och "anpassa " kyrkan till den förmenade folkmentaliteten.

Det är dessa trender som kardinalerna Müller och Koch nu ser, när tyska biskopskonferensen blir alltmer  nationell och till och med förbehåller sig rätten att vara det gentemot Läroämbetet.

I vårt land har vi alltid varit starkt påverkade av tysk katolicism. Låt oss nu hoppas att vi behåller vår katolicitet, som är än viktigare att hålla på ute  i våra mångkulturella församlingar.

Ave Maria i runor

Foto: Magnus Källström

På självaste Marie Bebådelsedagen dök det upp en lite notis om att man funnit en runskrift i sakristian i en liten gotländsk medeltidskyrka, Det som säkert mången präst tolkat som lite rispor i putsen, anade konservatorerna Marleen Kolmodin och Marianne Gustafsson-Belzaq, att det kunde vara runor. De framträdde när de tog bort putslagret på den lutande bottnen i en medeltida fönsternisch i samband med en lättare renovering av sakristian. En runexpert anlitades. Jo - sådana finns det, och de är mycket kunniga. I detta fall fick runologen (underbar titel!), docenten och forskaren Magnus Källström från Riksantikvarieämbetet rycka ut. Han skildrar på ämbetets blygsamma blogg sin upplevelse att i snöglopp komma till den utkylda stenkyrkan i Hejnum ungefär mitt emellan Visby och Slite, alltså mitt på den Gotländska ön.

Först så befanns runorna helt oläsliga. Men med lite OH-plast och professionalism kunde man till slut konstatera att det var en bön på latin:

Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus

Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”

Ave Maria i runskrift alltså. Tja det var väl inte så märkvärdigt. Gotland var ju katolskt, och de ber ju på detta sätt stup i kvarten.

Låt oss nu meditera lite över saken. Bönen är ju en del av rosenkransen. som tillskrivs en uppenbarelse som helige Dominikus fick år 1214 i Notre-Dame-de-Prouille i Langedoc i södra Frankrike. Det var långt från Gotland.  Det var inte förrän i slutet av 1400-talet som rosenkransbönen spred sig, och först 1569 infördes den av påven som en allmän bön. Just de orden som runorna visar är inte kända som offentlig bön förrän en bit in i 1100-talet, då endast lokalt. Så vi får förmoda runorna är relativt sent inskrivna, kanske ända in på 1400-talet. Gotland är det område man senast använder runskrift, vad det är känt.

Hur som helst väcks frågan: När kom Ave Maria till Sverige? Och hur länge bad man denna älskade bön innan reformationen lyckades släcka ut den? Hejnum har bevisligen varit en mariansk kyrka. På central plats har det sedan 1400-talet funnits en imponerande mariastaty. som helt nyligen återbördats till sin hylla.

Man har funnit flera runinskrifter i kyrkan, en  säger att

"Viljam hette han som var här”. 

Villjam - William -  låter ju brittiskt. Vi vet att de kom missionärer från England. Sankt Sigfrid är den mest kände, även Sankt Botvid hade omvänt sig i England.  En del kanske till och med var ättlingar till vikingar.

I England bad man Ave Maria redan i slutet av 1000-talet. Så - kan det ha varit en kalkmålare eller missionspräst från England som ristade dessa runor i sakristian? Återstår för Riksantikvarieämbetet att tidsbestämma nischen i sakristian där runorna finns.

Att på detta sätt slå samman forntidsexpertisens rön med vår levande tro, som vi delar med dessa pionjärer på Gotland, skänker en känsla av att man befinner sig i floden - tidens ström.

Ekoredaktionens fundamentalism

I en kort intervju i radions Eko med kriustdemokraternas nya ledare Ebba Busch Thor i fredags så frågade intervjuaren två gånger om skolan skulle

"lära ut evolutionsläran som ett faktum eller som en teori.". 

Frågan vittnar om en graverande okunskap om den naturvetenskapliga begreppsvärlden. Man kan inte ställa en naturvetenskaplig teori mot ett faktum. Inom naturvetenskapen är det teorin som utgör faktasamlingen. En teori är  bland de starkaste uttrycken man har för konsensus.Teori utan fakta finns inte.

När det gäller "evolutionsläran" så är inte ett faktum, utan ett samlingsnamn för en rad modeller för hur biologisk mångfald kan tänkas uppstå. Frågan är ens om det handlar om en teori. Den moderna genetiken, framförallt då mikrobiologin, slår undan mycket modelltänkande från tidigare, och man måste vara öppen för att många schabloner måste skrotas, såsom livets träd, och alla dessa fantasifulla framställningar om "när fiskarna gick upp på land" etc, som man ännu finner i läroböckerna, eller att människofoster har svans och gälspringor. Darwin visste inget om genetik, och idag fullkomligt rasar det in data som ingen av pionjärerna inom evolutionsteorin hade ens en föreställning om.

Men denne reporter tycks tro att "evolutionsläran" är som Mose stentavlor, något skrivet i sten som man måste kräva att eleverna ska ta till sig ograverat. Så är det alltså inte, varken med evolutionsteorin, atomteorin eller Big Bang. Det verkar som om SR drabbats av en släng scientism, alltså bokstavstroende vetenskapstro. Detta är främmande i den seriösa forskarvärlden.

Den naturvetenskapliga metoden (som egentligen inte är en utan en mängd olika) syftar till att ta reda på fakta om vår omgivning och så långt det är möjligt visa att dessa fakta kan acceperas som naturvetenskapliga sanningar. Detta gör man genom experiment, observationer, modeller etc. De naturvetenskapliga slutsatserna är inte motsatser till eller "bättre" än uttryck inom andra områden, som till exempel inom konst, filosofi eller litteratur. Vad det handlar om är olika typer av insikter, som utifrån sina förutsättningar ökar våra kunskaper. Man brukar ge en mall för hur naturvetenskaplig forskning går till. Man utgår från en frågeställning och formar sedan en hypotes (till exempel: "Livet uppstod i havet"). Denna gissning prövas sedan genom experiment, observationer, studier, intervjuer eller modeller. Utifrån det resultat man får så kan hypotesen bekräftas, förkastas eller modifieras. Flera sådana bekräftade (evidensbaserade) hypoteser kan i sin tur bilda en teori, som alltså har mera stöd än en hypotes (till exempel teorin om förhållanden mellan massa, ljus och energi, den sk relativitetsteorin). Om en teori visar sig vara stabil och bekräftas ytterligare under lång tid så kan man tala om en vedertagen sanning. (Till exempel att månen cirkulerar runt jorden och att jorden snurrar kring sin egen axel. )

Men hypoteser, teorier och även vedertagna sanningar kan upplösas över mycket kort tid, då nya fakta framkommer, sk paradigmskiften,  Så skedde t.ex. med den sk Flogistonteorin om materia, som var dominerande vid läroinstitutionerna under 70 år, för att - när syret upptäcktes - försvinna på bara några år. En annan uppfattning, som faktiskt ännu dröjer sig kvar, är att arvet ligger i blodet. Det finns åtskilliga språkliga bevis för att denna föreställning är svår att få bort. Än värre blir det om man bygger en hel karriär och kanske forskningscentra kring en hypotes. Då ligger det ju i dessa forskares intresse att klamra sig fast vid sin uppfattning och till varje pris motarbeta alternativa teorier. Detta är fallet inom vissa kretsar evolutionsforskningen, de sk neodarwinisterna.. (Då talar vi inte om utmaningar från sk kreationism, som inför religion i vetenskapen, utan epigenetik, och molekylärgenetik.)



Trädmetaforen tv, urträdet som Darwin ritade i sin anteckningbok - och skogsmetaforen, här en liten buske i form av uppkomsten av bakteriers variation i ämnesomsättningen.

Att reportern dessutom lever i tron att en partiledare kan ändra i läroplanerna, är förvånande- Och läroplanen uppmanar dessutom redan idag att man skall ifrågasätta och diskutera de biologiska modellerna. Här saxat direkt ur grundskolans målbeskrivning: 

• Naturvetenskapliga teorier om livets uppkomst. Livets utveckling och mångfald utifrån evolutionsteorin.
• De biologiska modellernas och teoriernas användbarhet, begränsningar, giltighet och föränderlighet.

Om Ebba Busch Thor skulle svarat att skolan ska lära ut evolutionen som orubbligt faktum, så skulle hon således inte varit bara ovetenskaplig, utan även brutit mot målbeskrivningen i läroplanen.

Nu är det bevisat - religion är inget att ha

I en artikel i Dagens Nyheter menar statsvetaren och debattören  Bo Rothstein att det nu bevisats att religionerna inte bidrar till samhällets och det allmännas väl. I själva verket så finner man att de mest korrupta länderna där medborgarna har minst förtroende för varandra är de samma där man återfinner religiösa befolkningar. Källorna till detta är statistik som utgivits av World Values Survey, ett nätverk bestående av socionomer och samhällsforskare. Bland annat är svenskan Bi Puranen med där. Man sänder regelbundet ut helt traditionella enkäter i hundra länder och grundar sedan sina slutsatser på grundval av de kryssvar man får in, obeaktat hur olika dessa enkätfrågor kan uppfattas i dessa vitt skilda kulturområden.

Och här hände alltså att man i korrumperade länder bekänner sig i högre grad till  religiös tro. Tänka sig!

Bo Rothstein tvekar inte att - i vanlig ordning  - göra de mest halsbrytande akrobatnummer på grundval av dessa enkäter. Han har gått in och läst på katolska kyrkans och judiska församlingens hemsidor:

Katolska kyrkan i Sverige säger att man arbetar för att alla människor ska ha ”rätt till ett värdigt liv; en bra utbildning, en rättvis inkomst som man kan leva på och värdiga arbetsförhållanden”. Judiska församlingen i Stockholm framhåller på sin hemsida vikten av att alla församlingsmedlemmar efter förmåga deltar i arbetet för ”att skapa en bättre värld för allas bästa”.

Och så kommer skjutjärnet fram:

En fråga är då hur väl religionerna lyckas med sina goda föresatser.

Bo Rothstein tycks alltså inte förstå att varken katolska kyrkan i Sverige med sina 106 000 medlemmar eller judiska församlingen, med sina 4400, finns till för att skapa en bättre värld. Detta är så att säga en sidoeffekt av att man tror att Gud skapat människan till sin avbild och att människan därför också måste lyssna till Guds röst. Men Gud utvalde inte sitt folk och sände inte Jesus för att utrota fattigdomen eller förbättra levnadsstandarden. Utan för att rädda människan. Det framgår ju inte vilka religioner som åsyftas i enkäterna - dras alla över en kam? - men det är rörande att Rothstein har så höga förväntningar på religionens verkningar, att han tror alla blir goda alldeles bara genom att ha en tro på något transcendent. Nåväl, kanske det bara är ett utslag av desperation och förtvivlan att tro på Gud - i de fattiga länderna tycks ju religionen ha större fotfäste. Bo Rothstein luftar ordentligt sina fördomar:

En given invändning mot detta resonemang har länge varit att människor som lever under svåra förhållanden i sin desperation har större anledning att vända sig till religionen. Denna invändning har emellertid nyligen slagits i spillror av undersökningar från det ekonomiskt välmående USA. När man där jämfört barn som växer upp i religiösa och sekulära familjer visar sig de senare vara mer toleranta, mindre rasistiska, mindre nationalistiska och de löpte mindre risk att hamna i fängelse. Således, även i ett ekonomiskt synnerligen rikt land som USA ser vi denna icke-effekt av religion på etiskt handlande och moral.

Här måste man väl ändå säga stopp och belägg. Den goda människan definieras uppenbarligen här av att man är tolerant (mot vad?), inte så rasistisk som troende (!) inte nationalistisk (?) och att man ser till att inte åka dit för polisen (vilket rika ateister är bra på att undvika?). Har Bo Rothstein någon koll på demografiska fakta, så borde han veta hur stor invandringen är från fattiga, katolska länder, som Mexiko och Centralamerika, till USA. Det är knappast religionen som leder till kriminalitet, och det är inte fattigdomen som leder folket till kyrkan, utan tron som de får förmedlad från sina föräldrar.

Rothstein avslutar med att avfärda religionen helt från samhällets yta. Den må var och en behålla för sig själv, i det privata.

Man saknar här  ens en primitiv tanke om värdenas ursprung, om varifrån den etik härstammar, som vårt rättssamhälle har byggts upp på, om hela det sociala samhällssystemets grund i det kristna barmhärtighetsidealet, med sina sjukhus, bidrag. åldringsvård etc Om vetenskapens grund i tron på en sanning som är densamma för alla, vilket vi skulle sakna utan den uppenbarade sanningen. Rothstein förstår inte att i och med att människan har en transcendent plats i tillvaron, så kan hon alltid återknyta (re-ligiare)  till  denna. Hon kan förlora allt, men ändå vinna livet Korruption och kriminalitet må vara stor o fattiga länder, det är inte svårt förstå anledningen till detta. Det är en samhällsordning som dock inte har något alls med relgionen att göra. Snarare beror den ju på att man inte följer Guds lagar, än att man följer dem. Varför är det så? Borde detta inte vara den enkla frågan som skulle ställas? Om medborgarna inte lyder lagen är lösningen väl knappast att dölja den för dem och låtsas att den inte finns.