Samtalen med SSPX: Tålamod, värdighet, uthållighet, tilltro...

Uteslutningen av den stundtals mycket omskrivna biskop Richard Williamson ur prästbrödraskapet Pius X (SSPX) kom inte som en överraskning. Alltsedan kontakterna med Rom inleddes för 12 år sedan har spänningarna inom brödraskapet ökat. Medan många har glatts åt en möjlig juridiktion och mera försonliga tongångar, har andra betraktat varje närmande till Rom som ett förräderi mot msgr Lefebvre och en eftergift till "Newchurch", det vill säga kyrkan efter det Andra Vatikankonciliet. Biskop Williamson har, trots förflyttning, påbud och vädjanden om att vakta sin penna, fortsatt sända ut sina krönikor om allt mellan himmel och jord. Och inte så sällan har angreppen mot det egna brödraskapet haft en doft av vitriol. Inte nog med detta - från hans residens har interna brev läckts ut och han själv föredrar dra allt inför öppen ridå, även svaret på hans uteslutning, där han förklarar sig kvarstå i brödraskapet men uppmanar sin superior att själv avgå.

Han har dock sina anhängare, främst kanske i England, som höjer honom till skyarna som en modig sanningens röst, medan det bland de så kallade traditionalistiska kretsarna i Frankrike, där de är som störst,  kan noteras en betydligt mjukare ton, mindre personfixerad och mera tolerant mot alla någorlunda likasinnade, vilken helig mässa de än besöker.

När det uppdagades att det inte blir någon gemensam deklaration av de samtal som pågått mellan SSPX och Troskongregationen, så trumpetades detta ut som den definitiva spiken i kistan för varje lösning, som kunde innebära att prästerna kan verka i en godkänd juridisk ordning under påven i Rom. En del med sorg, betydligt fler med triumfatoriska glädjerop. Men efter att påven sammanträffat med Ecclesia Dei-komissionen så sände de ut en kommuniké, som alls inte signalerar en slutpunkt. Här kan man läsa att

"At the present time, the Holy See is awaiting the official response of the superiors of the Priestly Fraternity to these two documents. After thirty years of separation, it is understandable that time is needed to absorb the significance of these recent developments. As Our Holy Father Pope Benedict XVI seeks to foster and preserve the unity of the Church by realising the long hoped-for reconciliation of the Priestly Fraternity of St. Pius X with the See of Peter - a dramatic manifestation of the 'munus Petrinum' in action - patience, serenity, perseverance and trust are needed".

Med andra ord har påven inte givit upp. Låt oss se om det finns samma närmast oändliga tålamod hos motparten, som nu alltså är reducerad till tre biskopar. För närvarande ligger initiativet hos dem.

Konsten att skapa fördomar

Bilden som våra public-serviceorgan förmedlar av katolska kyrkan är entydigt negativ. Igår fanns ett inslag i Aktuellt om flickskolor i Spanien, som ofta hämtar andlig inspiration från helige José-Maria Escrivá de Balaguer och prelaturen Opus Dei. Under Francotiden dominerades de icke-statliga skolorna av  jesuitorden där lärarna var präster. Med Opus Dei kom modernare idéer in. God utbildning för alla var en hjärtefråga för msgr Escrivá. Han lät grunda skolor över hela Spanien och andra länder, även ett universitet i Pamplona, där det utnämndes kvinnliga akademiker och professorer i en tid, när detta knappt förekom i Spanien. Inslaget i Aktuellt tog upp motståndet mot att ge statsbidrag till könssegregerade skolor, detta på grund av den diskriminering detta skulle representera. Men elever och rektor var övertygade om att för flickornas del innebar det studiero och att de kunde växa i självförtroende enligt sin egen takt. I själva verket handlar motståndet mot flickskolorna om politik och ideologi, pedagogiken är inte inblandad alls.

Aktuelltredaktionen hade inkallat en expert, Thomas Gustafsson, som menade att dessa skolor var kvarlevor från tiden när kyrkan och Franco hade en pakt, och Opus Dei beskrevs som en "djupt konservativ" rörelse som tillhör kyrkan. Enligt Gustafsson hade man till och med hotat parlamentariker med skärselden om de införde oönskade reformer - den prövning vi alla alltså ska genomgå enligt vår tro.

Nå - sanningen är alltså annorlunda. "Problemet" med flick- och pojkskolorna är att de uppvisar påfallande goda studieresultat, och man fruktar därför att de statliga skolorna ska framstå i sin rätta dager. Vi hade samma fenomen i vårt land, när Socialdemokraterna i Stockholm ville förbjuda Adolf Fredriks musikskola, för att den "berövar" andra skolor på begåvningar.

Kyrkan målades här alltså upp som ett mörkt moln bakom de framgångsrika skolorna. I TV-programmet Korrespondenterna blev det ännu värre. Här presenterades i tre inslag hur människor använder Gud som skäl för att förtrycka och mörda. Det första inslaget tog upp Vatikanens ingripande mot den kvinnliga ordensledarorganisationen LCWR, som vi tidigare beskrivit. Det var ett program i förfasa-sig-genren. Men inslaget bekräftade med stor tydlighet att dessa systrar lever med en rad föreställningar, som inte kan förenas med katolsk tro.  De må vara hjälpsamma och snälla och självuppoffrande, men flera rena missförstånd räknades upp - som att kyrkan förbjuder kärlek mellan människor, att kvinnan äger makt över sitt barns liv, att kyrkan inte äger rätten yttra sig vad hennes tjänare får uttala och tro, att människor av samma kön borde kunna ingå äktenskap, med mera. Vidare sades i programmet att påven fördömt alla nunnor i USA, att ingripandet kom som en total överraskning, att felet är att kyrkan styrs av män, att den på något sätt vill dessa systrar illa. Och ingen vill längre bli nunna. Allt detta är helt missvisande och saknar faktagrund. 

Man borde besökt någon av de kommuniteter som utgör 20% av systrarna, vilka inte är dissidenter, och man skulle få en helt annan bild av "nunnorna" i USA. Programmet Människor och Tro i P1 lyckas heller aldrig hitta andra katoliker, än samma missnöjda röster i varje inslag. Det tycks bara finnas en inställning till "Vatikanen", en enda vinkling - och den är att det är en samling onda, inskränkta män som sitter instängda i Rom och utövar makt enligt medeltida mönster. 

Kanske en uppdatering vore på sin plats, om de nya generationerna som älskar sin tro och sin kyrka, som inser att den är ett mysterium, och att Kristi delegering till Petrus och apostlarna inte var symbolisk. När får vi någonsin höra talas om dem i våra media?

DN och den liberala munkavlen

Dagens Nyheter brukar betecknas som "oberoende liberal", i deras självpresentation läser man att

Vi verkar i en upplysningstradition som ska bidra till att svenskarna förblir ett läsande och tänkande folk.

Om det nu är några som tror liberal betyder frihetlig, och att med detta så menas ett fritt och öppet samtalsklimat gällande samhällets alla frågor, så får man ett klart bevis genom denna tidning att så är inte fallet. I själva verket kan den liberala inställningen leda till raka motsatsen. I en ledare med den märkliga rubriken "Inte läge att skoja till det" så tas abortfrågan upp, med ett antal exempel på inskränkningar och en fråga hur "Sverige" kan hjälpa kvinnor att komma undan lagarna i sina egna länder.

Men i botten fanns en helt annan upprördhet, nämligen hur SVT:s Aktuelltredaktion kunde vara så omdömeslös att låta en representant för abortmotståndet, Ja till livets ordförande Gunilla Gomér,  överhuvudtaget få göra sin röst hörd i TV-nyheterna.

Efter Aktuellts inslag om Spanien hände något ganska anmärkningsvärt. I studion fanns RFSU:s ordförande Åsa Regnér för att kommentera utvecklingen i Europa. För att spetsa till det hela hade Gunilla Gomér, KD-politiker och ordförande i ”Ja till livet”, inbjudits. Debatten kom följaktligen att handla om rätten till fri abort – i Sverige.

Att hon var insatt som en motpol till en annan, betydligt starkare opinonsbildare, den privata  affärsdrivande lobbyorganisationen RFSU:s Åsa Regnér, utgjorde inget skäl.

 "Aktuellt­redaktionen tyckte uppenbarligen att det var dags att problematisera denna rättighet." 

skriver ledarredaktionen upprört, och menar alltså att aborterna helt enkelt inte får tas upp till debatt. Man avslutar hela ledaren att indignerat utropa.

 ---när rätten till abort inskränks i Europa liksom i USA, borde SVT veta bättre än att trivialisera frågan om kvinnors liv, hälsa och självbestämmanderätt.

Trivialisera? Så - att överhuvudtaget reagera för att vårt land år efter år har Europas i särklass högsta aborttal bland tonåringar, är att trivialisera. Gunilla Gomér pekade på RFSU:s totala misslyckande i sin upplysningsverksamhet och det faktum att man ändå fortsätter med samma metoder, utatt att ens med ett ord vilja erkänna sina misslyckanden. Det kan inte hjälpas att man får en känsla av att RFSU inte tycker det är ett problem med dessa 100 aborter om dagen - utan snarare ett hälsotecken. Och DN vill inte att media ska ens få ta upp problemet - "problematisera" denna tragiska praktik att utsläcka liv och blunda för tonårsproblemen i dess spår.

I landet finns det hundratals "tjejjourer", ideella organisationer som försöker ta hand om flickor och unga kvinnor som har enorma problem med sin identitet och självkänsla. Föreningen Psykisk Hälsa öppnade för ett tag sedan en chatfunktion kallad självmordsupplysningen.se. Man fick under den första veckan 5000 påhälsningar, den yngsta var 11 år. Och majoriteten som kontaktar denna chat är flickor med problem av sexuell natur i botten av en total brist på livsvilja och självrespekt. Att myndigheter med RFSU i spetsen vägrar problematisera detta och inse sambanden mellan vårdslösheten i den sexuella upplysningen, abortkulturen och tonårsflickors psykiska ohälsa, är ett grymt och iskallt bevis på hur ideologi får stå över sanning, medmänsklighet och sunt förnuft.

DN vill alltså inte släppa in ens en röst som pekar på abortproblemet och hur vi ska angripa det, utan man förespeglar att "Sverige" är enigt och att "Sverige" ska ingripa och sätta sig över andra länders lag och bedömanden. Man tycks tro vi ännu lever i en enhetsstat av Gustav II Adolfs modell. Detta kan inte kallas för något annat än kulturimperialism.

Se även våra andra notiser om abortfrågan:
Modernitetens slaktoffer
Mänsklighetens sorgligaste kapitel
Propagandaorganet P1
Laglig abort eller mord? Klockslaget avgör
Kampanj med dubbelbottnad agenda
Tonårsaborter - experter desinformerar
Ödesdigra felsägningar
Riksförbundet för garanterat asexuell upplysning
Segregering eller  samvetstvång
Allt vad i viljen...

Artiklar i KATOLSK OBSERVATÖR:
Det nya romarriket (ledare)
Livräddare via Facebook
Kalla fakta om abort
Hårresande läsning (ledare)
En tragisk karikatyr av legalitet (ledare)
Jag heter Thomas av Aquino

Språkförbistring

Flera tidningar har notisen om att påven vid öppnandet av Trons År bad på arabiska. Det antyds en gest av avbön gentemot islam och muslimer och man refererar till Regensburgstalet. Inget kan vara mera fel. Möjligen kunde man tolka in en gest gentemot alla arabisktalande - såsom en del av evangelisationen. Arabiska är ett stort språk, och det har inga band till islam. Besöker man en kaldeisk kyrka möts man av bibelcitat på arabiska, och heliga mässan firas på arabiska i kaldeisk och maronitisk rit. Så fort folk hör arabiska eller ser arabisk skrift så tänker man: islam. Det är samma misstag som när biskop em i Svenska kyrkan Bengt Wadensjö finner det hisnande att hitta en medeltida mässbok i Spanien på latin och arabiska. Han spekulerar då i att muslimer deltog i katolska mässan - varefter han startar ett märkligt projekt att bygga ett kristet-muslimskt centrum i Fisksätra, där de två religionerna så att säga av misstag skall sammanblandas, och därigenom förespeglas det hela som ett fredsprojekt.

Att sedan Wadensjö tror Spanien var moriskt redan på 300-talet är ju också det ett tecken på vissa - luckor i källstudierna:

Konsekvensen blev att i Spanien på morernas tid och i England på angelsachsarnas tid fanns en liten härskarklass med ett annat språk och en annan religion än den stora erövrade och underkuvade massan. Spanien och England var från 300-talet varken hade enhet i religion eller kultur.

Den förste "moren" landsteg emellertid först 711 i Gibraltar, och de blev kvar i någon maktmening till 1492, "Den underkuvade massan" var under dessa dryga sju sekler utan tvekan de kristna, som beskattades hårt och förbjöds bygga kyrkor. Man fick bygga till befintliga. Därför hittar vi knappast några tidiga romanska kyrkor i Spanien annat än i de norra provinserna. I Asturias säger man: "Spanien, det är Asturias, och det som blev återtaget (från muslimerna)". Ty på 300-talet var Hispania ju redan en officiell kristen provins av romarriket, med få småsekter. Vandaler och visigoter kom först på 400-talet, det finns ännu "genetiska spår" av dem i Galicien.

Men arabiska är som sagt inget muslimskt språk, lika lite som latin var ett kristet. Den så kallade convivencian i Spanien innebar utbyte av kultur och språk, och konversioner förekom. Men definitionerna av de olika religionerna var tydligare än idag, och tanken att muslimer skulle delta i Heliga Mässan är fullständigt befängd. I den mozarabiska riten var utropet, Ite, missa est (ung. "gå, nu är det mässa", "gå, avskedet görs!") riktat till katekumenerna, de odöpta, som ombads lämna kyrkan efter Ordets liturgi, då eukaristin bara var öppen för de döpta. Det var de vigda dörrvakternas, ostiariernas, uppgift att se till att inga odöpta deltog i eukaristin. Det finns några medeltida kyrkor i Spanien,, till exempel 1100-talskyrkan San Millán i Segovia, med en stor, takbeklädd plats utanför porten. Där kunde de odöpta följa eukaristin så att säga från hedningarnas förgård.

Att påven ber på arabiska är alltså inget konstigare än att Jesus förmodligen talade arameiska och grekiska, . men bad på både arameiska och hebreiska.

Hitta på något bara!

Om det finns identitetsproblem i katolska kyrkan, så är det inget mot vad Svenska kyrkan genomgår. Om vad en gudstjänst egentligen är tycks det finnas lika många uppfattningar som präster. För att inte tråkas ihjäl så gör man temagudstjänster. Det senaste temat är - älgjakt. Jo, det är sant. I Gullabo nära Torsås, Småland, så ordnades en "jaktmässa", där kyrkan pryddes med hjorthorn och andra troféer. Vi kan läsa att

"Distriktsordföranden i Jägarförbundet Folke Fagerlund fick också berätta om den stundande jakten och om alla problem med vildsvin som drabbat trakten. Dessutom delades det ut jägarkepsar och dvd-skivor om hur man tar hand om köttet efter jakten."

Detta är bara en av de mängder av temamässor som man försöker locka folk till kyrkan med. (I Ängelholm har man funnit ett annat lockbete.) Samtidigt upptäcker man i katolska sammanhang förvånat, att det som drar till sig ungdomar är motsatsen till spektakel. Uttryck för vördnad, helighet, tillbedjan och sanning tycks alltid ha en marknad. Ska detta vara så svårt att förstå?