Pressfrihet? Nja....

I Filippinerna lever journalister farligt. För inte så länge sedan konstaterades att mord på journalister var vanligast i hela världen just här, i denna demokrati - fler än i till exempel Ryssland. I ett land med institutionaliserad korruption så är sanningen alltid en riskfaktor - den kan användas som utpressningsmedel, den kan handlas med. Och går inte det så får man tysta ner den på ett mera våldsamt sätt.

Det finns ett tjugotal dagstidningar i landet, de största är Manila Bulletin, The Inquirer och succétidningen The Star. Den sistnämnda tidningen fyllde igår 25 år, vilket resulterade i en fullständig flod av självförhärligande artiklar i femton bilagor med helsidesannonser för Cartier, BMW, Rolex och andra för livets nödtorft viktiga produkter.

Tidningen är inte dålig. Den har ofta inlett upprullningar av affärer. Men när man ser att senatorerna för skattepengar (?) köpt en helsidesannons för att hylla tidningen för dess “balanserade rapportering och sanningslidelse”, så undrar man hur det egentligen är ställt med just balanseringen. Föreställ er att Fredrik Reinfeldt skulle sätta in en helsidesannons i SvD för att tacka tidningen för dess rapportering, med ett foto på hela regeringen under!

I Manila Bulletin har man satt in en annons med ett stort foto på presidenten och lyckönskar honom på sitt andra regeringsår.. Samma sak här: kan man lita på att dessa tidningar verkligen lägger korten på bordet?

Här finns ingen Uppdrag granskning, däremot grävande journalister, som dock öppet berättar att varje projekt kan innebära fara för dem själva och deras familj. Det finns en “Ombudsman” - ja, det heter så här, en export från Sverige, som kämpar ack så ensam att övervaka de folkvaldas tricks.

Det finns mycket att göra här för "Ombudsman".

Filippinerna: Respekt för livet - hur länge?

Förhållandet mellan stat och kyrka har alltid varit bra i detta katolska land. Relationen är i stort sett identisk med den i USA; staten är helt sekulär och kyrkor och samfund får klara sig själva. Men sedan president Aquino dammat av ett gammalt förslag om att införa “Reproductive Health” (RH) som ett nationellt projekt så har ett intensivt medialt krig startat mellan regeringen och biskopskonferensen. Förslaget innefattar omfattande information om preventivmedel och familjeplanering, på skolor och hälsokliniker. Det som upprört kyrkan mest är att man även vill propagera för och distribuera “dagen efter”-pillret, ett preparat som bortstöter redan befruktade ägg.

Huvudargumentet för förespråkarna för denna “RH bill”, som alla kommer från det ekonomiska toppskikten, är att landet lider under överbefolkning, och att det är detta som är orsak till fattigdom och att man kommer på efterkälken gentemot det övriga Asien. Man har till och med föreslagit en tvåbarnspolitik liknande den i Kina. (Men är landet verkligen överbefolkat? I vissa delar har befolkningen klumpats ihop i trånga kvarter, medan landsbygden är glest bebodd, utom utefter de få landsvägar som finns. Den långsmala stora ön Palawan befolkas till exempel bara av 900 000 invånare och de urgamla risterasserna i norr på huvudön Luzon håller på att förfalla på grund av brist på arbetskraft. (En annan orsak är överimport av ris. Så mat saknas således inte, det är distributionen som brister.)

Ännu har inte abortfrågan tagits in i debatten - Filippinerna är ett land där abort inte tillåts. De förekommer naturligtvis aborter, en del talar om 90 000 om året (att jämföras med våra 45 000 på en tiondel av folkmängden). Men någon “pro choice”-rörelse finns ännu inte. Många befarar dock - med all rätt - att RH-frågan är den plogbill som ska bryta isen och öppna för en legalisering av även aborter. Vilket som bekant resulterar i färre illegala aborter, men mångdubbelt fler aborter.

Presidenten nämnde inte denna fråga i sitt tal, vilket förvånade många. Från senatorerna hoppas man att kunna inleda mindre infekterade “förhandlingar” med nya personer i biskopskonferensen. Vilket visar att kyrkan ändå möts med respekt här. Vem skulle i vårt land ens komma på idén att förhandla med våra kyrkor om ett lagförslag som går emot kristen etik?

(Bilden: Palawan, Filippinerna - överbefolkat land?)

Normaliserad brottslighet

Medan de tropiska regnen avlöser varandra fortsätter vi att direktrapportera från Filippinerna, det katolska landet i Asien.

Så har president Aquino hållit sitt årliga SONA - State of the Nation Adress - en motsvarighet till vår regeringsförklaring. Han höll talet på folkspråket Tagalog och inte på engelska vilket var en nyhet. President Benigno “Noynoy” Aquino III valdes med 84 % av folkets röster som efterträdare till Gloria Macapagal Arroyo förra året. Han är enda son till den legendariska Corazon Aquino och till landshjälten Benigno "Ninong" Aquino.

Presidenterna här har ofta smeknamn. Så kallas nuvarande presidenten bara för Noy (ung. “grabben”) i tidningarna, eller P-Noy, en ordlek då en filippin generellt kallas “pinoy”. Förra presidenten Gloria Macapagal Arroyo går oftast under förkortningen GMA, medan den gamle filmstjärnan Estrada, som hade makten innan dess, bara kallades “Erap” - kompis! Påven nämns sällan, men visst, även han har smeknamn: “Papa Benny“.

Noy valdes framförallt för han ansågs “ren” när det gäller korruption. Detta är unikt ibland de ledande politikerna i detta land. Korruptionen är en del av institutionen och en övervägande orsak till fattigdom och svält. Det försvinner stora belopp ur statskassan på alla nivåer, och varje vecka har ett par fall redovisade i tidningarna. Det kan handla om handelsgödsel som betalats av staten, men aldrig nått bönderna. Istället fick de en liten slant och ett hot. Pengarna hamnade på några personers egna konton istället. En statlig välgörenhetsfond, med ständig lotteriverksamhet, hamnade i blåsväder, då det visade sig att ej utlösta vinster inte användes till välgörenhet, utan till bilar och lyxvillor åt tjänstemännen. Och fallet med biskoparnas bilar, som vi tidigare berättat om, var en version av den klassiska metoden att köpa begagnat men redovisa som nytt. Mellanskillnaden hamnade på familjekontot för några tjänstemän.

Även med svenska mått mätt handlar korruptionen om jättesummor. Personer skaffar sig lyxliv och bygger upp förmögenheter på de fattigas bekostnad. Och det är få som åker dit. Inte ens Emelda Marcos, änkan efter diktatorn Ferdinand Marcos, har suttit en dag bakom galler, trots att ofattbara summor slussats ut till banker i Schweiz, pengar som tillhör det filippinska folket. Alla går att muta, även åklagare och domare, och går inte det så hittar man alltid någon paragraf som kan tolkas till egen fördel.

Presidenten har lovat ta itu med saken, men än har man inte sett så mycket mera än några senatorförhör i TV. En favoritmåltavla är hans företrädare på presidentposten, Gloria Macapagal Arroyo, som nu står under direkt hot att åtalas för “plundring”. Men hon ler bara och säger att det där har hon “folk som kan ta hand om”.

Filippinerna: Lyx och fattigdom

Filippinerna är ett paradoxernas land. Å ena sidan fattigdom, överbefolkning och svält. Å andra sidan ofattbar kosumtionshysteri och lyx som man får leta efter i Europa. I Manila byggs nu den ena skyskrapan efter den andra för att sedan säljas som andelar i ett condominio. Med detta menas ett samhälle i samhället. Man ska inte behöva lämna sitt hus. Här finns allt från restauranger, affärer, spa till internationella skolor, golfbanor (på taket) och bibliotek. Vad man lockar med är ett sorts liv i lyx, som taget från en hollywoodfilm. Och naturligtvis står säkerheten högt på programmet. Ingen ska behöva möta några obehagliga överraskningar. Men vem vill leva ett sådant liv såsom i ett strandat kryssningsfartyg? Det är den växande medelklassen, personer som lyckats utomlands eller som har företag. Manila är också en omtyckt spelplan för sydkoreanska, taiwanesiska, japanska och kinesiska affärsmän. På kabelTV finns det fler kinesiska och koreanska kanaler än västerländska, detta trots att det är en främmande kultur för filippiner, som hellre håller sig till USA. Det kinesiska inslaget är påtagligt, och det handlar alltid om bättre bemedlade personer.

Ett annat lyxfenomen är de överdådiga kuranläggningar - resorter - som man hittar i stort sett var som helst. En liten sandö kan förvandlas till en drömanläggning med sjöstora pooler, sviter, restauranger och stränderna plockas varje dag rena från varje liten tång- eller vassbit. Här finns det inga gränser för vad man kan åstadkomma. En anläggning på Bohol försågs till exempel med et jättelikt soltak, så att gästerna kan röra sig fritt i hela området i behaglig skugga. Naturligtvis är hela området dygnetrunt-bevakat, allmänheten äger inte inträde ens till stränderna eller havet utanför.

När det kommer till det offentliga är ambitionerna på en helt annan nivå. Ännu brottas landet med en betänkligt dålig infrastruktur. Vägar byggs inte färdigt, järnväg saknas och Manila stad förlitar sig i stort på privatägda bussar och “jeepneys”, dvs bullriga trånga dieseljeepar med plats för tretton. Energisituationen är problematisk, med elkostnader som toppar hela Asien. Många är trångbodda och de sanitära förhållandena obeskrivliga i vissa områden. En minimilön är 418 peso om dagen, lite drygt 60 kr. Men många lever under även denna nivå. Många arbeten går ut på att vänta på kunder eller uppdrag, och väntetiden är helt obetald. Så kan en motorcykeltaxi -en sk tricycel - stå i timmar varje dag, utan att föraren får ett öre betalt. När han väl får en körning får han behålla 10 procent av avgiften. En bra månad kan en förare få 500 körningar, vilket innebär 500 gånger 10 peso. Hans månadslön är 5000 peso, eller 650 kronor. Då är han tillgänglig på sin station 10 timmar om dagen, sex dagar i veckan.

Någon A-kassa eller socialbidrag finns ej. Arbeta eller gå hungrig. Det har väckt stort uppseende att president Aquino nu föreslagit att vissa “kvalificerade” familjer ska kunna få ett försörjningsbidrag om 1500 peso i månaden, alltså 225 kr. Det är knappast förvånande att människor i denna situation gör vad som helst för att hitta en försörjning för sin familj. Det har till exempel rapporterats flera dödsfall bland fiskare. Dessa väljer att lägga nät vid korallrev, där det alltid finns mycket fisk. Men näten måste läggas vid sidan om reven, för att inte fastna. Det gäller sedan att skrämma fisken från korallerna. En lågbetald man skickas ner med åtta kilo järnskrot om midjan. Luften får han från en kompressor i båten, som pumpar luft i en hjälm. Fiskaren går sedan på de vassa korallerna och för oväsen, detta på upp till tio meters djup. Man har skadat sig, fått dykarsjuka och naturligtvis också drunknat när kompressorn har stannat.

En arbetsgivare äger i princip sin anställda. Arbetsgivaren kan bestämma allt, till och med vilka kläder den anställde får bära. Fackföreningar, kollektivavtal och arbetsrätt är inget man hor talas om. I provinserna råder ett förhållande mellan arbetsgivare och anställd som närmast liknar ett feodalsystem. Brukaren av jorden får en plats att bo och nödvändiga livsmedel, resten av avkastningen tar markägaren hand om.

Kyrkan i Filippinerna under attack

Redaktören är på resa i Filippinerna. Här har det seglat upp en skandal i pressen, som går ut på att biskopar tagit emot fem nya, dyra SUV-fordon, Mitsubishi Pajero, av förra presidenten Arroyo. En biskop hade fått fordonet som en “födelsedagspresent”. Medlen hade presidenten utverkat från en statlig välgörenhetsorganisation. Det antyds att detta var för att köpa biskoparnas lojalitet inför presidentvalet.

Presskampanjen mot kyrkans biskopar följdes av demonstrationer och hån på öppen gata. Eftersom konstitutionen förbjuder staten att aktivt stödja rent religiösa ändamål, så seglade frågan upp inför konstitutionsutskottet. En mängd biskopar blev kallade till förhör, som sändes direkt i TV, detta har aldrig hänt tidigare. En ursinnig kvinnlig statsåklagare upplyste allmänheten om att orsaken till hela frågan var dålig kunskap om konstitutionen, urusla budgetrutiner och inkompetenta personer som “inte valts av folket utan av sig själva”. Hon syftade då till de tjänstemän i den statliga biståndsorganisationen, som läckt ut nyheten om fordonen. Det framkom sedan som en total nyhet under förhöret att det alls inte handlade om medel till några lyxåk, utan vad amn använde var tio-femton år gamla fordon, som avlägsna stift använt för att kunna nå fattiga i byarna med medicin och tandvård. I de södra provinserna omfattar den humanitära hjälpen även många muslimer. En biskop fick pressad medge att jo - någon gång handlade det också om att meddela katekesundervisning till byar i väglöst land.

Källan till informationen var den statliga hjälpfondens tjänstemän, som nu stammande fick försöka trassla sig ur det hela. Samtidigt är de själva misstänkta för att ha missbrukat medel och de är underkastade en “lifestyle checkup“. Att släppa uppgifterna om bilarna till biskoparna var en skenmanöver.

Några reflektioner kan man direkt göra. Kyrkan i Filippinerna saknar alltså statsbidrag. Om bidrag utgår till något religiöst samfund måste de vara riktade till andra ändamål än religiösa. Det tas heller inte upp någon kyrkoskatt. Detta i ett land med 80% katoliker. Kyrkan lever alltså uteslutande av frivilliga bidrag, vilket är anmärkningsvärt med tanke på dess storlek.

Biskopskonferensen bad skamset om ursäkt för att biskoparna tagit emot dessa ringa gåvor, och man återlämnade dem utanför regeringsbyggnadens port, detta för att utplåna varje misstanke om utnyttjande av statliga medel. Men, som den legendariske senatsordföranden Ponce Enrile sade; Om något gått orätt till, så vilar ansvaret inte hos mottagarna, utan hos de som skänkte gåvan.

Samtidigt letar journalisterna efter nya skandaler. Man rotar nu i biskoparnas personkonton och har funnit aktieplaceringar. Att en del biskopar kommer från förmögna familjer, som faktiskt bidrar med medel till kyrkan, bekommer inte dem som till varje pris vill hitta något graverande. Många betraktar kyrkan som en bromsklots för att genomföra lagändringar; skilsmässa, preventivmedelspropaganda, laglig abort står på programmet. Känns det igen?

Fåret som rymde

Det har nu framkommit ytterligare fakta i fallet med den karismatiske fader John Corapi, som vi berättat om tidigare. Hans superior berättar nu att en utredning gjorts av en tremannadelegation. Och vad de funnit är inte hedrande precis för en man som predikat omvändelse och bot. Han har levt med en prostituerad, och haft umgänge med hennes systrar. Han har använt droger och medlen som influtit efter försäljning av hans predikningar har använts till inköp av snabba bilar, motorcyklar och båtar. Han har erbjudits att lämna allt detta bakom sig, flytta till sin kommunitet och göra bot och bättring. Istället för att omfamna korset, så valde han lämna sitt prästämbete och fortsätta som lekman.

Det finns mycket i detta drama som är oklart. Helt klart är dock att det finns något i fader Corapis livsstil som talar emot att han verkligen avsett leva som katolsk präst fullt ut. Han har så att säga valt att stå kvar med ena benet i sitt tidigare liv. Så gick det som det gick. Hans böcker reas nu ut för en fjärdedel av priset och istället för ett rörande tecken på omvändelsens kraft har han blivit en stötesten, ett falskt vittne. Allt är inte guld som glimmar.

PS John Corapi har på sin nya hemsida "Blacksheepdog" gått i svaromål på sin forna orders uttalanden.