2010-10-13

Är livet en privatsak?

De gripande bilderna av gruvarbetare som besegrat döden rullar fram över världen, och man kan inte göra annat än dela tacksamheten för livet med dessa män och deras släktingar - och en hel värld.

Men det finns andra bilder också. Häromdagen dök det upp en ny tråd på det i vissa radikalliberala kretsar populära forumet Flashback. Klockan 11.51 skriver någon:


Har bestämt mig nu för att ta livet av mig genom att hänga mig.


Han ger några korta detaljer. Att han ska sätta på en kamera. Första kommentaren lyder:

Lycka till då.

En annan skriver:

Du kommer aldrig våga, du är för feg.

Han får snabbt svar klockan 12.08:

Haha det återstår att se
Både för mig och för er dvs


Några avråder, andra kommer med praktiska råd. Klockan 13.06 skriver denne unge mannen:

Börjar känna att jag håller på och ändra mig om jag vill ta livet av mig, så jag får skynda på mig lite...


Klockan 13.13:


alright lets do it


8 minuter senare har någon noterat via videolänken att mannen gjort vad han utlovat. Sedan följer en märklig skur av kommentarer. En del tycker det var en häftig upplevelse vid datorn, andra är lite skrämda….

Det märkliga är att ingen relaterar det hela till livsvärden, till Gud eller till något metafysiskt överhuvudtaget. Bara – tomhet och meningslöshet i alltihop. Det finns en sorts trubbighet i kommentarerna som vittnar om en mänsklig analfabetism - motsaten till vad vi ser från Chile alltså. Oförmågan att avläsa livskoden - den som håller oss vid liv - och vi kan hålla andra vid liv med när deras låga flämtar.


Vi vet inte mycket om bakgrunden till beslutet. Men vi ser att kommentarerna handlar mest om en enskild människa, inte om något som borde beröra en hel värld - precis som gruvarbetarnas öde har berört en hel värld.


Låt oss be för denne unge man, som mötte ett öde ingen borde möta. Och som hela världen borde göra allt för att motverka. Låt oss be mycket för honom och alla i hans situation.

1 kommentar:

Anonym sa...

Att jag känner mig upprörd och förtvivlad inför detta faktum att en ung människa tagit livet av sig, med publik, är väl helt naturligt. Eller är det det? Måste det till så drastiska saker för att empati och medlidande ska infinna sig. Kanske är man(jag/vi) så avtrubbade trots vår önskan att vara förstående och medlidande?
/Marcus