Pride - manifestation av ett misslyckande

I veckan har en festival ägt rum i Stockholm som kallas Pride. SL, en del av länets skattebetalda infrastruktur, pryder sina bussar med regnbågsflaggan. (Tänk om det skulle stå "Jesus" på SL-bussarna under Jesusmanifestationen! Men SL älskar bara nästan "alla"...) Festivalen har föranlett en mängd artiklar i tidningarna med anknytning till "HBT", alltså det högst diffusa samlingsbegreppet för så skilda fenomen som homosexualitet, bisexualitet och transsexuella (de som vill byta kön), transvestiter (män som vill uppträda som kvinnor) och alla varianter däremellan (queer mm). En krönikör trumpetar stolt ut att "Pride är att böga" ("böga" betyder att ha könsumgänge med andra män). Ett par andra skryter med sin manliga prostitutionsverksamhet. Politikerna tävlar att vara toleranta och komma med förslag, det mest spektakulära var väl socialdemokraterna Carin Jämtin och Dag Larsson, som i en riktig rötmånadsartikel föreslår att "könsneutrala toaletter" ska införas, samt särskilt "hbt-boende för äldre" - vad nu detta skulle medföra för anpassningar framgår inte. Vidare att Stockholms förskolor och skolor ska ha ett "medvetet genus-, köns- och hbt-tänkande". Jo , det är sant; enligt dessa kommunalpolitiker ska femåringar på dagis få en dos av medvetande att mamma-pappa-barn är en förfärlig maktdemonstration ty

Heteronormativitet handlar om makt. Den som tillhör den heterosexuella normen har privilegiet att vara något mer än sin sexuella läggning och har även makten att bedöma vad som är annorlunda och icke önskvärt.

De biologiska grundkunskaperna lyser med sin frånvaro. Sexualitet bygger nämligen på könets olikhet, inte på likhet. Att tala om hetero- och homosexualitet är alltså en paradox i sig. Det är heller inte möjligt att byta kön. Man kan manipulera med de sekundära könsegenskaperna, precis som man kan bygga muskler eller träna rösten. Man kan ändra könets uttryck; utstrålning, utseende, till och med genitalierna. Men inte själva könet. Det handlar mera om en psykologisk charad. Visserligen kan man förknippa sexualitet med även psykosociala funktioner, såsom personlig identifikation etc. Men i botten ruvar den biologiska sanningen; i varje cell av kroppen finns den stämpel som konstituerar vår primära könsbestämmelse, och därmed också urgrunden för den otroliga variation som återfinns till och med mellan syskon. Sexualitet, manlighet och kvinnlighet är inget lustspel som Gud låter oss roa oss med, utan en outgrundlig del av skapelsens mysterium, biologiskt sett en fantastisk lösning på frågan hur man kan skapa något absolut unikt utifrån något redan befintligt.

Sexualitet och kärlek är inte självklart förenade med varandra. Man kan älska en person utan sexuell åtrå och man kan känna åtrå utan kärlek. Vår civilisations fortbestånd bygger på att åtrå och kärlek förenas i äktenskapet mellan man och kvinna, det som också är hängivet, uppoffrande och öppet för att barn kommer. Om det däremot inte är förbehållslöst (inte ett livslångt åtagande, inte barn, inte om åtrån upphör, kort sagt, kärlek bara så länge det inte kostar på, i enlighet med en av sommarens hitlåtar; "I want your everything, as long as it is free") om det dessutom krävs tekniska hjälpmedel (sexleksaker, kondomer, insemination, hormonbehandlingar, operationer...) för att kärleken till livet och till en annan människa ska fullkomnas, då är det frågan om vilken "kärlek" det egentligen handlar om. Den utåtriktade, givande, eller den självuppfyllande, egocentrerade.

Prideveckan uppvisar ingen respekt för skapelseordningen. Den hånar den istället. Detta är inget att vara stolt över.

Om skandaler - och skandaler

Det är uppenbart att skandaler inom den katolska kyrkan är dagspressens favoritämne. Vi har under ett par år serverats med sådana, både verkliga och helt påhittade. Nu är skandaler kanske inte det mest intressanta att skriva om, men man kanske ändå kunde reflektera över varför inte skandaler i andra samfund nämns. Det verkar ibland som övergrepp och oförmåga att hantera dessa fall är en exklusivt katolskt problem, knutet till den hierarkiska, m a n l i g a strukturen, med påven i Rom som främsta bromsklots. Vårt land har ännu en majoritetskyrka, den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan. Dess företrädare drar sig knappast för att yttra sig om katolska ställningstaganden i mycket kritiska ordalag, nu senast deras chefsteolog, Christina Grenholm. Samtidigt brottas den stora lutherska paraplyorganisationen i Tyskland med problem. Nyligen avgick den tyska lutherska kyrkans första kvinnliga biskop Maria Jepsen efter att det visat sig att hon eventuellt känt till ett fall av förfärliga serieövergrepp på barn, som en av hennes präster, frånskild och omgift, utfört under många år på sina fosterbarn i det nya äktenskapet. Prästen var senast verksam i ett ungdomsfängelse.

I februari avgick Margot Käßmann, biskop för den protestantiska kyrkan i Niedersachsen Tyskland med 3 miljoner medlemmar, detta efter att ha blivit tagen vid ratten på sin lyxtjänstebil med 5 gånger för hög promillehalt i blodet. Hon hade passerat en del röda ljus efter att ha intagit för mycket champagne. Fyrbarnsmamman Käßmann, som också var ledare för den stora paraplyorganisationen för de lutherska kyrkorna i Tyskland, EKD med 25 miljoner medlemmar, skiljde sig för ett par år sedan från sin man som också är präst. Hon har varit en mediaperson av stort format och uttalat sig om det mesta. Om påven har hon sagt att hon avundas honom bara för en enda sak - hans röda skor.

Om dessa avgångar har det rapporterats i ett par finlandssvenska tidningar. TT har haft en liten notis, som dock inte togs in någonstans. Detta att jämföra med den katolske Augsburgsbiskopen Mixa, som avskedades på grund av anklagelser, som sedan visade sig fullständigt tagna ur luften. Första delen av den historien gav rubriker, dock ej den andra, den om att det handlade om en maktpolitisk kupp och biskopen aldrig gjort sig skyldig till de övergrepp, som han tillskrevs i en uppvaktning hos påven av biskopens egna kolleger.

Klargöranden - SvD följer upp?

Nu har msgr Charles Scicluna vid Troskongregationen gjort en del förtydliganden angående de normer vi kommenterat nedan (vi tackar Bengt Malmgrens Katolskt Fönster för att ha uppmärksammat detta). Och som väntat avvisar han varje jämställan mellan de olika överträdelser som nämns i dokumentet, från att lagra barnpornografiska bilder till att spela in bikt på band. Artiklarna i SvD är helt enkelt ännu ett försök att stämpla "Vatikanen" - som läroämbetet numera brukar etiketteras, för otidsenlighet och skapa detta otydliga känslotillstånd som kallas "förfäran" hos alla som inte har energi eller vilja eller anledning att sätta sig in i verkliga bakgrundsfakta. Även Vatikanradion har publicerat en utförlig kommentar på svenska till de åtgärder som vidtagits för att bättre styra upp till vilket bord vissa ärenden skall skickas. Egentligen är allt detta en högst inomkyrklig angelägenhet. Men som alltså Svenska Dagbladet bedömt ha ett allmänintresse.

Men då borde man också ge läsaren möjlighet till en rättvisare bedömning av de uppgifter som presenteras som att "Vatikanen skakas av ny skandal".

Skandal var ordet

Någon reporter på SvD har fått tag på Vatikanens nyutgivna normer för vissa grava brott (Normae de gravioribus delictis) och nu förfäras man inte över kyrkans hårdare krav på att präster som begått övergrepp ska avsättas (så att de kan fortsätta utanför kyrkans hägn). Istället är det en liten mening om att det faktiskt är en svår synd att låtsasviga personer, i detta fall kvinnor, till präster. Detta fastställande av sedan länge (tvåtusen år) kända fakta kallas "ny skandal" i rubriken.

Nu menar man att detta alltså är jämställt med att begå sexuella brott med minderåriga. Båda dessa handlingar samsas ju i samma normsamling - ve och fasa! En katolik och debattör, Charlotte Therese Björnström, utbrister indignerat:

Hur kan det vara kriminellt att som katolsk kvinna följa Gud - av kärlek till kyrkan?

Det är inte kriminellt att "följa Gud". Men att förrätta sakrament med fel beståndsdelar, det bryter mot kyrkolagen. Det kan vara lika kriminellt som att en tjänsteman utfärdar körkort till de som vill köra bil eller om en kirurg utför operationer efter att ha köpt sin legitimation på nätet. Faktiskt värre än så - ty här har vi att göra med obrutna traditioner och en jurisdiktion som överträffar vilka grundlagar som helst i legitimitet och hävd. Dessutom är det ju bedrägeri rent civilrättsligt - en kvinna kan aldrig presentera sig som katolsk präst, hon kan inte förrätta några sakrament utöver de som det allmänna prästadömet tillåter. Hon kan känna sig kallad av Gud - men uppträder hon som katolsk präst är det ett bedrägligt beteende.

Prästämbetet konstitueras av vissa villkor, där könstillhörigheten ingår, precis som i äktenskapet. Man döper i vatten, inget annat, konfirmerar med vigd olja, inget annat, och i eukaristin måste vin och bröd frambäras, inget annat. Till ett äktenskap krävs det en man och en kvinna, inget annat. Detta är vad skolastikerna kallade "materialis"; inget man ändrar på efter en tidsanpassad opinionspust.

Det är ett värre brott än om man förrättar dem utan biskopens eller påvens tillstånd. Då är de åtminstone giltiga. Ett sakrament med fel materia är lika ogiltigt som när en skådespelare läser mässan i en filminspelning; forma rätt, materia fel. (Dessutom saknas här även intentio - den äkta intentionen med akten.)

Det kan inte vara förenat med kollegialitet och god vilja om en biskop handlar så uppenbart mot både tradition och lag, att han själv avgör vad som skall ingå i ett sakrament. Om man nu har en annan tolkning av traditionen än alla generationer före oss, får man snällt vänta och se om den helige Ande bistår den tolkningen, så den blir upptagen i kyrkans depositum fidei, dess skatt av tro.

Pressen har som vanligt inte funnit några katoliker att yttra sig i frågan förutom stiftets pressekreterare Maria Hasselgren och Gert Gelotte, tongivande i den handfull provokatörer som kallar sig Katolsk Vision. Kanske det vore läge att någon kyrkorättsligt och dogmhistoriskt kunnig person kunde reda ut begreppen en smula? Säkert finns det också en hel del synpunkter på frågan om prästämbetet bland de andra hundrafemtiotusen katolikerna i landet, om frågan intresserar överhuvudtaget förstås.

Saktmod anbefalls

I Belgien rasar en formlig hetskampanj mot ärkebiskop emeritus Danneels. Det senaste inslaget är att polisen läckt att man hittat en bild i hans dator på en minderårig flicka i duschen. Nu har alltså den liberala pressen plöstligt blivit den viktorianska moralens väktare och polisen dess informationskälla.

Vad som är sant och osant i detta är svårt att veta. Det finns nog få datorer i världen som inte har bilder på mer eller mindre avklädda personer. De kan komma in via Internet eller bilagor i ett mail utan att användaren har en aning om det. Vad detta skulle betyda i stort är också svårt att se. Är detta ett brott? Man spelar hela tiden på massans fantasier.

Vad vi kanske bevittnar är en organiserad kampanj, inte bara mot Danneels, utan mot kyrkan som sådan.

Men utan tvekan har kyrkan i Belgien lidit under dåligt ledarskap. De katoliker som inte velat se en provinsiell kyrka med extrem liberalisering på programmet har inte blivit bemötta väl. Libertinska idéer har oblygt släppts in i själva undervisningen. Den katolska identiteten har blivit lidande hos ett - eller faktiskt två - folk som tidigare har kämpat väl mot antikristna influenser, inte minst kung Baudouin.

Vad som nu händer får vi se. Låt oss hoppas och be för att lagens maskineri fungerar utifrån rättfärdiga och rättvisa principer och kyrkans tjänare tar sitt fulla ansvar och lär något av hela denna process. Kyrkans eviga budskap får inte påverkas av att det finns de som missbrukar det förtroende de fått att föra ut det.