Kors i taket!

För en gång skull skrivs något om katolsk kyrkan, som inte skramlar med skandalskallrorna. DN har varit i domkyrkan på påskdagen. Detta med anledning av att man konstaterat att katolska kyrkan växer, mest genom invandringen. Några katoliker får komma till tals, och de konstaterar att mediebilden av kyrkan är fördomsfull och negativ. En nybliven konvertit säger att

- Media lyfter mest fram negativa saker om katolska kyrkan. Men jag har inte märkt den attityden hos människor jag möter. De flesta är ödmjuka och intresserade.

Att den katolska tron och påven inte ges rättvisa är man också överens om:

- Det mesta är fördomar om hur vi ser på påven eller uttalanden som påven har gjort, som har tagits ur sitt sammanhang.

Påvens populäritet besvärar

I Dagens Nyheter kunde man läsa på påskdagen att påven är isolerad . Från en ingress på förstasidan leds man in till en artikel som förkunnar:

– Påven är i dag en ensam man i Vatikanen och kan bara kan räkna med en handfull helt lojala medarbetare, säger journalisten och Vatikanexperten Sandro Magister.

Våra trogna läsare känner säkert igen namnet Sandro Magister. Vi har ofta krönikor av honom. Och mycket riktigt, den 2 februari berättar Sandro Magister att det finns en viss tröghet i de påvliga utskotten. Man levererar inte till pressekreteraren. Statssekretariatet utgör en bromskloss, även om dess ledare kardinal Bertone är lojal, är han mest på resande fot och lämnar tjänstemännen åt sitt öde:

It is possible that some of them deliberately oppose this pontificate. It is certain that most of them simply do not understand it, do not measure up to it.

Men den 27 mars skildrar Sandro Magister i sin krönika påvens folkliga popularitet, som märks under hans resor och hans audienser.

So the facts outlined above already provide a glimpse of the substance of the question: that Benedict XVI's popularity has its source precisely in the way in which he carries out his mission as successor of Peter

Att han då skulle ha bara en handfull medarbetare med sig verkar otroligt. Vi har också i flera artiklar skildrat hur livligt flera av påvens medarbetare försvarar hans beslut och reagerar mot den oförstående pressen. Där finns bland annat den italienska biskopskonfensens ordförande, kardinal Bagnasco. Kardinal Ruini har utförligt sökt förklara påvens strategier, och kardinal Angelo Sodano, åldermannen i kardinalskollegiet, rusade till påvens försvar när Hans Küng attackerade honom:

"Fraternal criticism has always been possible in the church, from the times of Sts. Peter and Paul. Bitter criticism, on the other hand, especially when it's so broad, does not contribute to the unity of the church, for which Pope Benedict is working so hard"

I själva verket ansluter Dagens Nyheter bara till den mediabild som frammanats av bland annat Times, som citerar den liberale vatikankritikern Marco Politi, av en påve i blåsväder. Även SvD följer den utlagda linjen.

Alla pontifikat har sin prägel, och alla kritiseras. Det behöver inte vara något fel i det. Men det bekymmersamma i den kritik som framkommit det senaste halvåret, är att den bygger på missförstånd och ren desinformation och framförallt, ovilja att förstå, illvilja. Istället för att analysera fenomenet katolska kyrkan, vill man komma åt den; stämpla, såra. De "blunders" som påven sägs ha gjort har visat sig vara antingen påhittade av media eller utbasunerade för att man ogillat själva budskapet.

Även inom kyrkan har myten om påvens "klavertramp" och isolering odlats flitigt. Ingenstans har man velat erkänna sina misstag, när de väl uppdagats. Och nog är det anmärkningsvärt att endast en person offentligt har bett påven om förlåtelse för det han utsatts för, två gånger till och med: "Terroristen" Williamson.

Från nationalkyrkans gyllene tron

I Kyrkans Tidning (officiell tidning för det evangelisk-lutherska trossamfundet Svenska kyrkan) pågår just nu en intensiv debatt som startades av Annika Borg, präst i nämnda trossamfund, numera dock "främst verksam som skribent, författare, föreläsare och universitetslärare", med en krönika kallad "Bryt med Rom tills bättring sker". I krönikan förfasar sig (fattas bara annat) Annika Borg över ett TV-program hon sett om sexuella övergrepp gjorda av katolska präster. Men detta menar hon vara det slutgiltiga beviset på att den katolska kyrkans system är uppbyggt

just för att få tillgång till sex.

Inte bara organisationen utan även teologin

är riggad så att frälsningen förvaltas av kyrkan och prästen representerar Kristus i bokstavlig mening. Det blir övergrepp i Guds namn.

Övergrepp, motstånd mot preventivmedel, hivspridning, abortmotstånd som gör att en nioåring

ska tvingas föda barn

allt detta är

en mörk kvävande olja

med avsändare den katolska kyrkan. Svenska kyrkan och alla andra kyrkor och konungariket Sverige bör bryta alla förbindelser med den slemma katolska kyrkan tills bättring sker, menar Annika Borg.

Inlägget inbjuder knappast till dialog. Istället trevar man med Mauriac efter "hoppets plymförsedda kask, trons tomahawk och kärlekens dubbeleggade stridsyxa".

Men låt oss avstå frestelsen! Istället kan vi konstatera att inlägget startade en förhållandevis stor aktivitet hos några troende, inte bara katoliker. Diakon Björn Håkonsson, katolik och specialist på frågot om sexuella övergrepp, konstaterar att Svenska kyrkan saknar kartläggning överhuvudtaget av övergrepp, liksom alla andra organisationer:

Vad vi ser är faktiskt ett kulturellt fenomen med tonvikt på tiden från ungefär 1968 - 1980. Men bara katolska kyrkan har tagit itu med problematiken.

Här finns alltså mörker, mera mörker att utforska: Till exempel rapporterade häromdagen tidningen Metro att var tionde anmälan till Domkapitlet gällande präster är sexrelaterad.

En annan insändare uppmanar, mest med tanke på upprördheten att katoliker inte vill taga sin avkomma av daga:

...låt oss katoliker leva enligt de regler vi har. Respektera och smutskasta oss inte. Vår påve är som Johannes Döparen eller Paulus. Han vågar stå för kyrkans lära.

Ytterligare en insändare uppmärksammar den Svenska kyrkans nyorientering i frågor om sexualitet och äktenskap:

I ett slags upphöjt gnosis tror sig Svenska kyrkan gå före, hon har sett ljuset och förhåller sig så till övrig kristenhet i en slags nykolonial anda.

Det katolska biskopsämbetets pressekreterare pekar på fakatafel i ett skarpt inlägg, och får som svar från Annika Borg en lista retoriska "Är det inte sant"-frågor. Alla kan dock enkelt besvaras: - Nej, det är inte sant. Så hävdas också att

avfärda kritik med att den är osaklig och försöka blanda bort korten är enkla knep

För oss som tror på sanningens primat över osanningar så förefaller faktafel vara inte helt oväsentliga. Till sist kastar sig två personer in i debatten och vädjar till Annika Borg att ta med dem på vagnen mot en "ny kärleksteologi".

Borgs bannlysning skulle även drabba oss och andra katoliker som delar hennes förtvivlade raseri och som arbetar för förändring och förnyelse i kyrkan. Vart skulle vi ta vägen? Vi tänker inte lämna katolska kyrkan. Också vi är katoliker! Varför vill Annika Borg säga upp bekantskapen med oss?

Men tyvärr, svaret är iskallt, upphöjt, som viskat från kejsarens gyllene tron:

...ni måste också hjälpa er själva. Jag tror precis som artikelförfattarna att Katolska kyrkan står inför förstening eller förändring, men till skillnad från dem anser jag inte att vi längre som kyrkor eller land kan le och niga inför Vatikanens maktelit.

Vi avvaktar ett tecken hur den Svenska kyrkans ledning ställer sig till den världsvida katolska apostlakyrkan. För en av dess präster, Annika Borg, är dialog uppenbarligen otänkbart och faktasanningar oväsentliga.

Kvarstår då tron. Ännu sägs den Svenska kyrkans uppgift enligt deras egen ordning vara att

...för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär

Någon dialog tycks alltså inte möjlig tills ytterligare några viskningar hörs från den gyllene tronen - klargörande ord om tro, bekännelse och lära.