Dyster debatt om liv och död

Många säger liv, andra säger död...Med denna text i rocktakt inleds TV2-programmet Debatt. I tisdags var det dock mest död. Skandalerna kring påven avhandlades i rast takt, först pedofilprästerna i USA, sedan flickan i Brasilien, och sist påvens uttalande om AIDS-frågan i Afrika. I debattprogram skall åsikter brytas mot varandra, krafter mätas. Det är själva idén, och skulle någon förfasas över vissa åsikter så har man kommit till fel program. Man kan väl dock tycka att deltagarna borde ha läst på någorlunda innan och förberett sig. Redan i ingressen så visade det sig dock att programledaren knappast läst påvens uttalande, och inte heller satt sig in i fallet med den nioåriga flickan i Brasiliens, som sades ha blivit "bannlyst". Så var tonen anlagd.

Fakta stod inte högt under denna kväll. Man led med alla deltagarna: Hur kunna säga något i två meningar med risk att bli avbruten i även dessa? I pedofilfrågan hade man önskat en hänvisning till att fallen fullständigt exploderat sedan man under 70-talet släppt på seminariedisciplinen som rådde tidigare. När det gäller det tragiska abortfallet i Brasilien hade tydligen bara en av deltagarna, en ung man, följt rapporteringen från de inblandade personerna Brasilien, som vi också har översatt och rapporterat om. Här framgår ju tydligt att flickans liv inte var hotat, att ärkebiskop Sobrinho bara redogjort för vad kyrkolagen säger, detta dagen innan aborterna skedde. Och att han med sina präster, med läkare och advokat, gjort allt för att rädda tre liv. Men han blev summariskt dömd, såsom även alla andra, inte minst påven själv.

Man hade önskat att någon kunde lyfta fram det budskap om kärlek och hopp och tron på människans förmåga att skapa sig ett värdigt liv som påven ständigt framför. Ja, i själva det citat som nu kastas mot honom, om AIDS-kampen i Afrika, som en projektil, säger han att för synbara resultat måste "sexualiteten humaniseras".

Även vår katolska debatt måste humaniseras. Ett första steg är att man måste skaffa relevanta kunskaper och kontrollera alla fakta. Ty tro och sanning är oskiljaktiga. Nästa steg är att förstå hur motståndaren tänker. Ofta bygger hatet mot kyrkan på okunskap och rena missförstånd. Det är en stor utmaning att se mera än bara illvilja bakom angreppen mot påven. Här finns framförallt stora kunskapsluckor att fylla. Det åligger varje katolik, ja, varje kristtroende, att bidra till detta. Fakta, vetenskap, statistik kan vara bra. Men framförallt: Sprida kunskapen om vad vi tror om människan; vem människan är, vilken uppgift hon har.

Intetsägande statistik

DN rapporterar med ett meddelande från TT/AFP att "Franska katoliker sänker påven"; fyra av tio fransmän vill att påven ska bytas ut och att 80 % vill att kyrkan ska ändra sin uppfattning om "preventivmedel och aborter."

Går man till källan så visar det sig att man för tidningen L´Express´ räkning ringt 612 franska katoliker från 18 års ålder. Det framgår dock inte hur många av dessa som överhuvudtaget praktiserar sin tro eller har något engagemang för kyrkan.

Redan 2007 meddelades att Frankrike inte längre är ett katolskt land, då mindre än hälften av befolkningen själva inte anser sig vara katoliker. Detta alltså även om de är döpta i den katolska kyrkan.

Skulle man fråga mässbesökare skulle svaren alltså med största säkerhet bli helt andra.

Pinsamt, Expressen!

Tidningen Expressen har synpunkter på påven. I en ledare menar man att

Han vandrar på samma stig av otäck moralkonservatism som muslimska och protestantiska fundamentalister, där dogm går före barmhärtighet.

Expressens ledarredaktion gläder sig över detta, ty det har väckt oppositionen inom kyrkan:

Vinterns katolska skandaler tycks rentav ha varit nyttiga för kyrkan. Det finns vissa, glädjande tecken på ett ökat ifrågasättande inifrån. Att den tyska förbundskanslern Angela Merkel, katolik och partiledare för Kristligt demokratiska unionen, vågade sätta sig upp mot påven!

Nå, ska vi reda ut lite här kanske. För det första är Angela Merkel inte katolik. Som dotter till en luthersk präst så har hon knappast några lydnadsrelationer till påven. För det andra har man helt missat det enorma stöd påven har från lekmännen. Ett antal listor har cirkulerat, där hundratusentals katoliker förklarat påven, att de står bakom hans ageranden i dessa frågor. Han har självt tackat för allt stöd han fått; från vanligt folk, från de spanska biskoparna, från Afrika och Latinamerika, och nu senast från kardinal Pell i Australien. Expressen har också missat att anhållan om hävningen av exkommuniceringarna framställdes framförallt genom en ren lekmannarörelse, där det insamlades 1 703 000 böner i denna sak. Det många inte förstår i vårt land är att det är den lilla klicken som hörs, den som utsett sig själv att representera "katoliker". Här finns några tyska och österrikiska biskopar men framförallt högljudda lekmän. Man måste se vad som finns bakom dessa röster. För det mesta ett stort tomrum. Kan man inte se kyrkans tidlösa budskap bakom påvens agerande, så är det - tomt. Expressen tycker att

Alla katoliker som inte står bakom påvens medeltida påbud måste fortsätta sätta press på sin högste andlige ledare.

Det behövs knappast mera press på påven, det kan vi lova. Om påvens påbud betraktas som "medeltida", så kan vi stå ut med det. Ty vad påven predikar är enhet i sanning och barmhärtighet.

Nygamla nyheter

Veckans icke-nyhet måste väl ändå vara att påven inte ser kondomer som en lösning på AIDS-epidemin. För det första har detta varit Heliga Stolens politik i tjugofem år, för det andra så har han rätt. Sjukdomar som sprids genom ändrade beteenden kan inte stoppas med teknik. På lång sikt är det alltid beteendet som måste ändras. Det gäller allt, från pest till sjukhussjuka. I detta fall så permanentar tekniken riskbeteendet istället för ändrar det. Det är detta som påven menar.

Om alla levde som kyrkan lär skulle problemet inte finnas. Men nu finns det - och då är det kyrkans fel. Är det logiskt?

Inom redaktionsvärldens murar

SvD uppmärksammar den världsvida katolska kyrkan och dess ledare för en gångs skull. Det har varit väldigt lite av den varan, t.ex. vid ungdomsmötet i Tyskland och succén i Sydney, dit en halv miljon ungdomar vallfärdade från hela världen. Nu däremot ägnas löpsedel och två hela dubbeluppslag åt påven. Till söndagsfrukosten möts man av en knappast smickrande bild av påven, när hans capa slår upp över ansiktet i den friska vinden. Bilden av en påve i korsdrag visar sig vara temat för hela artikeln. Det verkar dock som om SvD-redaktionen har lite problem med omvärldsorienteringen, ty man har missförstått en hel del, som vi här hjälper att rätta till. Det sägs att

1. Ena dagen har homosexualitet fördömts, nästa har skilsmässor och dödshjälp förkastats.

Ja , detta är väl knappast något specifikt för denne påve. Allt det där finns i katekesen som tillkom under den förre påven och i samråd med tusentals biskopar. Om det är det beryktade jultalet som avses, så råder vi att läsa denna artikel.

2. Han har aldrig gjort någon hemlighet av sin konservativa hållning och kritiska inställning till Andra Vatikankonciliet som moderniserade kyrkan på 1960-talet.

Men påven var ju en av konciliets stora påhejare! Han skulle aldrig ifrågasätta det – det är en del av hela hans historia. Om tolkningen av konciliet; vi rekommenderar denna artikel, som en god början. Konservativ… ja det säger man ju om ALLA påvar!

3. Påvens muslimska ”faux pas” slutade med att han fick hålla bönestund tillsammans med Istanbuls mufti i Blå Moskén, vänd mot Mecka. Det retade gallfeber på konservativa katoliker.

Helt fel. Påven gick en runda i moskén – de bad inte mot Mecka – påven sade efteråt att han bad Fader Vår! Allt visades i direktsändning. Regensburgstalet ledde till en förnyad dialog med ledande muslimer - utan motstycke sedan medeltiden. En stor framgång!

4. Därpå kom ytterligare en provokation när Benedictus föreslog att naziårens påve Pius XII, som kritiserats för att bemöta judeutrotningen med tystnad, skulle saligförklaras – första steget på vägen mot helgonförklaring.

Om Pius XII:s insatser råder numera ingen tvekan. Dessutom - helighet har ingenting med världspolitik att göra.

5. I onsdags gjorde påven en pudel och erkände att hävandet av bannlysningen var ”ett misstag”.

En världsnyhet i så fall! Brevet anger ju motsatsen: Att han gjorde vad han gjorde: Här ett lysande försvar för saken:

”Om alltså kampen om tron, om hoppet och om kärleken i världen utgör den sanna prioriteten för kyrkan i denna tid (och i olika former alltid utgjort det), då tillhör även de små eller medelstora försöken till försoning detta. Det är bara att inse att den stilla åtbörden av en utsträckt hand blivit till ett öronbedövande oväsen och just därigenom blivit motsatsen till det som var avsett. Men nu vill jag fråga: Är det verkligen fel att även i denna sak gå sin broder till mötes, den bror ”som har något otalt med dig” (Matt 5:23 ff.), och försöka nå fram till försoning?”

Och vi svarar: Nej - det är inte fel. Det är helt rätt.

6. Så utsåg påven Gerhard Maria Wagner till biskop i österrikiska Linz, medveten om Wagners omstridda åsikter att orkanen Katrina i New Orleans var ett straff för syndfullt leverne och att Harry Potter-böckerna sprider satanism. En protestvåg följde och Wagner hoppade av.

Nej – sådana uttalanden (som kan ha fällts under predikningar i ett sammanhang) utgör inte vägande skäl för eller mot en biskopsutnämning. Wagner hoppade inte av – han blev utmanövrerad genom att falska rykten spreds om honom, och biskopen drog undan stödet för honom. Från hans församling och ungdomsföreningarna uttryckte man sitt fulla stöd.

7. Hundratals tyska katoliker lämnade kyrkan under februari, avhoppen var 40 procent högre än året före i vissa områden, enligt Der Spiegel. I Österrike lämnade fyra gånger så många katoliker kyrkan i Linz under februari jämfört med året före, enligt tv-kanalen ORF.

Lämnar man kyrkan på grund av dessa saker så är man inte inne i den innan heller. Man har redan problem. Kyrkan är inget politiskt parti!

8. Medan Johannes Paulus II var mediernas gunstling och dialogernas mästare är Benedictus XVI varken särskilt intresserad av omvärlden eller av att stå på balkonger och vinka. Benedictus är en tänkare som helst sitter på sin kammare och läser.

Se hans program. Varje onsdag kan man möta honom på Petersplatsen. Vi har en länk till kameran där, om nu någon betvivlar att han är på balkongen. Dessa audienser har samlat större skaror än någonsin under Johannes Paulus II:s pontifikat. Finns det någon motsvarighet i världen till dessa personliga möten? Påven uppges vara mycket direkt och enkel att få kontakt med, därom vittnade särskilt de ungdomar som mötte honom i Tyskland, USA och Australien.

9. Så återinfördes exempelvis den tridentinska (latinska) mässan 2007, såsom SSPX önskat.

Detta var inget önskemål bara från SSPX, utan en sedan 40 år angelägen fråga för ett betydligt större antal katoliker och rörelser, som undrade hur något kunde kräva tillåtelse som inte någonsin förbjudits.

10. Men Benedictus har siktet inställt åt höger och tycks bara ha ögon för traditionalister.

Så är det inte. Kyrkan är ingen riksdag. Traditionen är viktig, det är en av stöttepelarna: Skrift, Tradition, Läroämbete. Så har det alltid varit. Men det går långt utöver höger-vänsterskalan.

Slutligen talas det i artikeln om korsdrag kring påven. Men detta korsdrag har snarare varit i katolikfientliga media och bland tyska biskopar. (Inte alla dock.) Svenska Dagbladet glömde nämna det imponerande stöd påven har bland lekmännen och generellt i världen utanför Europa. Betyder det ingenting? Det nämns hur illa muslimerna skulle tagit vid sig vid påvens Regensburgstal. Men – hur vi katoliker upplever att se en förnedrande bild på vår påve – en av de absolut största i vår tid – ta upp ett helt uppslag i en av Sveriges största dagstidningar tycks inte reflekteras över. Det underlättar knappast livet för katoliker i minoritet, när tvångsskruvarnas dras åt på alla plan. Friskolor misstänkliggörs hos myndigheterna, i TV-sofforna häcklas vår kyrka och själva tron dras inför rätta i olika media och i riksdagsdebatter. Visst – så har det ju varit alltid, mer eller mindre, i dessa kalla trakter norr om Alperna. Men man kunde kanske förvänta någon sorts balansering från en rikstidning i alla fall.

Redaktionerna överlag tycks ha svårt att använd media - inte minst Internet - kritiskt, nyanserat och fingertoppslätt. De borde lära av de principer vår kommunikationsintresserade påve själv så sent som i januari rekommenderar till ungdomarna: Att bidra till en kultur av respekt, dialog och vänskap.

Exkommunicering eller exkommunikation?

Uppmärksamma läsare har säkert noterat att vårt språkbruk avviker en aning från andra katolska media. Vi använder formen "exkommunicering", medan det vanliga är att man skriver "exkommunikation". Vad är rätt?

Vi kontaktade det utmärkta Språkrådet. Efter en liten utredning kom man fram till följande: Båda formerna används, båda kan användas. Men inte blandat, då det finns risk för att man uppfattar det som olika saker i samma text. Eftersom exkommunicering bättre ansluter till verben exkommunicera och kommunicera är denna form att föredra. Kommunikation betyder

förbindelse; samfärdsel; kontakt mellan människor; överföring av information m.m.

medan kommunicering är substantiv av verbet kommunicera som enligt SAOL är att

meddela sig med; stå i förbindelse med;

Vi väljer således att konsekvent använda ordet exkommunicering. Man står inte längre i förbindelse med sakramenten. Låt oss hoppas det inte behöver användas så ofta!

Idag klockan tolv...

...kommer ett exceptionellt brev från påven till alla biskopar att offentliggöras i Rom. En presskonferens är utlyst till 11.30.

I vanlig ordning har brevet läckt ut före utsatt tid. KATOLSK OBSERVATÖR vill dock ej medverka till att utnyttja dessa ständiga läckor på kongregationer och nuntiaturer. Vi publicerar brevet efter klockan 12.00, då på svenska.

Nätets makt

Påven själv har nu drabbats av "nätets" makt att styra händelseförlopp. Bränd av detta lär han meddela han i ett historiskt brev till alla biskopar att man måste "ta större hänsyn till denna underrättelsekälla".

Men i botten ser vi att han är djupt besviken på angreppen mot Petri stol som kommit från katoliker mest, de "som egentligen borde ha förstått bättre". Men som alltså ansåg att de förstod bättre, och att det var påven som inte hängde med.

Det paradoxala är att i en tid när möjligheterna att informera sig via urkunder är större än någonsin, så väljer många att bilda sig en uppfattning utifrån första bästa nyhetsbulletin, ett rykte eller en bloggkommentar. Nätets makt tar över det sunda förnuftets eftertanke.

Att göra ont är inte att göra gott

Ett fall låter nu upprörda känslor storma mot "Vatikanen" - alltså katolska kyrkan. Vad det handlar om är en exceptionell händelse. En nioårig flicka har våldtagits av sin styvfar och blivit med tvillingar, vilka har aborterats i sextonde veckan. Deras alla organ är då fullt utvecklade.

Självklart tycker världen. Flickan har ingen skuld, inte heller läkarna. Endast hennes styvfar kan anklagas. Ändå har kyrkan fräckheten att döma flickan och läkarna, men inte styvfadern.

Men faller är extremt. Och man kan knappast låta undantagen forma principerna. Att göra abort är att döda. Men - om nu flickans liv också var hotat?

Det går inte att ge ett enkelt svar. Vi vet inte om det var så. Undantag är alltid undantag. Människan har tio fingrar och tio tår. Likväl föds det människor med tolv fingrar och tolv tår.

Man kan förstå denna flickas situation. Men det förändrar inte handlingens innebörd i sig. Att göra ont är inte att göra gott.

Många har reagerat över detta fall. Men få reagerar över att fyrtio tusen aborter begås i vårt land under helt andra omständigheter; kvinnor i sina mest fertila år som väljer att avbryta gravidideter för att barn inte passar in i deras liv.