De senaste dagarnas presskampanjer med budskapet att påven - och därmed katolska kyrkan - gjort kursändring ifråga om homosexuella samlevnad har orsakat förfasande och förtjusning, beroende på var man står i frågan. På förfasandets sida finns de som mer eller mindre direkt angriper påven själv för att inte vara tydligare. Man kan få intrycket att det handlar om just denne påves sätt att styra, som skapar rubrikerna.
Men för den som varit med ett tag känns saken igen. År 2006 återgavs ett samtal med den då mycket inflytelserike kardinalen Carlo Maria Martini där han markerade en "kursändring" gällande synen på äktenskap och fortplantning. En av de då få biskopar som deltagit i konciliets, Luigi Bettazzi, sade:
'Innan konciliet var det främsta syftet med det kristna äktenskapet fortplantningen. Men idag sätter kyrkans officiella doktrin kärleken i första hand. Det är samma sak med bioetik. Martini har rensat upp här och det kommer att ske en förändring. De kristna prästerskapet och vanligt folk är redan på hans sida. De lär sig av honom hur man skall förena tron med det praktiska livet.”
Martini antydde i svepande ordalag att både kondomer - då i syfte att skydda sig mot den tidens pandemi AIDS (som pågår ännu), men kanske också som preventivmedel, och nedfrysta embryon för provrörsbefruktning skulle gå för sig. I SR menade den annars utmärkte journalisten Kjell Albin Abrahamsson att det nu handlade om en "fundamental kursändring". Tysklands dåvarande primas, ärkebiskop Zolitsch, var förhoppningsfull:
Jag är mycket nyfiken på att se om påve Benedikt kommer att utveckla dessa idéer och om de en dag kommer att prägla även kyrkans formella lära och vad detta skulle betyda för den pastorala praktiken.
Men i det AIDS-drabbade Kenya sade biskopskonferensen lakoniskt:
Vi återupprepar och bekräftar att positionen hos Katolska Kyrkan när det gäller bruket av kondomer, både som preventivmedel och medel för att ta itu med den allvarliga hiv/AIDS-epidemin, inte har ändrats, och att bruket alltid är och förblir oacceptabelt.
Någon kursändring blev det således inte.
Efter upphävandet av exkommunikationen av de fyra sk Lefbvrebiskoparna i januari 2009, som påven Benedikt gjorde av barmhärtighet och för enighetens skull, följde en fullständig hatkampanj mot påven. Veckan innan hade nämligen en av dem, biskop Williamson, uttalat sina privata tankar om omfattning och metoder för avrättning i Hitlers koncentrationsläger. Påve Benedikt gick då ut i ett långt brev, där han inte tog tillbaka sin akt, men förklarade sina tankar bakom beslutet. Han skrev:
Därför känner jag mig tvungen, kära medbröder, att ta till orda och ge er en förklaring som jag hoppas skall hjälpa er att förstå vilka de avsikter var som ledde mig och de ansvariga organen inom den Heliga Stolen till att ta detta beslut. Jag hoppas på detta sätt kunna bidraga till att åter skapa frid inom kyrkan.
År 2010 var det dags igen. Denna gånga hade man snappat upp några formuleringar i intervjubok, Light of the World, där påven Benedikt i ett samtal med journalisten Peter Seewald pekade på kondomanvändning som ett steg från total ansvarslöshet till större ansvar. Genast talades det om fundamental kursändring i katolska kyrkan. I den katolska tidskriften Signum kunde man läsa:
Påven: kondom kan vara okej i vissa fall.
Påven fick åter gå ut och förklara.
Det finns fler exempel. Med detta visas att det alls inte är kontroversiellt att fråga påve och läroämbete om förtydliganden och det är verkligen inte skandalöst att kräva svar, om det handlar om viktiga frågor. Om inte annat för att "åter skapa frid inom kyrkan"! Om inte påven själv kan svara, så finns Troskongregationen, som alltid varit påvens främsta verktyg för att undervisa om tron, förtydliga, korrigera och deklarera.
Men inte idag: Under hela 2019 kom det ut endast tre texter av mindre betydelse, att jämföra med 2007 då det publicerades ett tjugotal dokument, varav flera viktiga klarlägganden, ofta efter inkomna frågor (response) som ställts av de troende, eller förtydliganden, (notification). Så här kunde svaren presenteras:
I beaktande av den katolska kyrkans allomfattande lära önskar Troskongregationen svara på dessa frågor genom att klargöra den autentiska innebörden av några kyrkliga uttryck som används av Läroämbetet, och som öppnar för missförstånd i den teologiska debatten.
I Troskongregationen sitter det sju prelater i presidiet, man har 33 medlemmar, 28 konsulter och 33 lekmannateologer.
Det är således inte fenomenet med tvetydiga ord och meningar - ofta tagna ur sitt sammanhang - rubrikerna och överreaktionerna, som är oroande. Utan att det inte kommer några förklaringar eller dementier eller notifikationer från Vatikanen. Vilket ger spekulationerna ännu mera luft under vingarna.