Martyrernas tid - vår tid

Attentatet i Nice idag har alla tecken på martyrium: Tre offer, alla som sökt sig till den vackra katedralen på morgonen för att be. En kvinna i 70-årsåldern fick halsen avskuren medan hon ännu var på knä inför Det Allraheligaste Sakramentet. Sakristanen, 45 år,  stacks ihjäl när han skulle ingripa. Och slutligen en blott 30-årig mor, som kunde ta sig ut till ett café mittemot, men förblödde där av svåra stickskador, med de sista orden på sin läppar: - Hälsa min familj, säg dem att jag älskar dem!

Vi minns ännu den fine gamle prästen père Hamel som blev likaledes dödad i sin kyrka sommaren 2016, också framför sitt älskade altare, i Saint-Étienne-du-Rouvray. Han hade försökt tala med de två muslimska männen, när de närmade sig honom mitt under hans dagliga heliga Mässa vid altaret. Men de svarade genom att skära halsen av den 85-årige trogne prästen. Hans beatifikationsprocess är inledd, och även helgonförklaringsprocessen,  detta på direkt önskemål mål från påve Franciskus.

Alla dessa bestialiska mord har skett under "stridsropet" Allahu akbar - Gud är större! Må vara så, men man måste ändå undra: Vilken gud åberopar de? Denne gud som alltså skulle tycka det behagar att de fegast tänkbara mord på oskyldiga, obeväpnade gamla män och ensamma kvinnor utförs? När de är i bön? Vilken är den religion som skulle kunna försvara sådana handlingar?

Om man lider döden på grund av enbart sin tro, och attacker emot densamma, så kallas det martyrium, Man är då ett trosvittne. Vad som sedan utspelat sig tidigare i livet spelar ingen roll. Vi kan påminna oss vår egen nationella skyddspatron, den helige Erik. Han hade deltagit i strider, och säkert inte alltid kanske levt helt efter Guds bud. Men han avstod att fly striden - och döden - för att vara nära Vår Herre i Heliga Mässan. Och han var krönt konung, smord av biskop. Ingen tvekan alltså. 

Någon skrev om dagens tre martyrer, att - vi behöver inte ens be för deras själar nu i november. Vi kanske istället kan vända oss till dem för att de ska be för oss! 

Intet nytt under solen. Utom...

De senaste dagarnas presskampanjer med budskapet att påven  - och därmed katolska kyrkan - gjort kursändring ifråga om homosexuella samlevnad har orsakat förfasande och förtjusning, beroende på var man står i frågan. På förfasandets sida finns de som mer eller mindre direkt angriper påven själv för att inte vara tydligare. Man kan få intrycket att det handlar om just denne påves sätt att styra, som skapar rubrikerna.

Men för den som varit med ett tag känns saken igen. År 2006 återgavs ett samtal med den då mycket inflytelserike kardinalen Carlo Maria Martini där han  markerade en "kursändring" gällande synen på äktenskap och fortplantning.  En av de då få biskopar som deltagit i konciliets, Luigi Bettazzi, sade:

'Innan konciliet var det främsta syftet med det kristna äktenskapet fortplantningen. Men idag sätter kyrkans officiella doktrin kärleken i första hand. Det är samma sak med bioetik. Martini har rensat upp här och det kommer att ske en förändring. De kristna prästerskapet och vanligt folk är redan på hans sida. De lär sig av honom hur man skall förena tron med det praktiska livet.”

 

Martini antydde i svepande ordalag att både kondomer - då i syfte att skydda sig mot den tidens pandemi AIDS (som pågår ännu), men kanske också som preventivmedel,  och nedfrysta embryon för provrörsbefruktning skulle gå för sig.  I SR menade den annars utmärkte journalisten Kjell Albin Abrahamsson att det nu handlade om en "fundamental kursändring". Tysklands dåvarande primas, ärkebiskop Zolitsch, var förhoppningsfull: 

Jag är mycket nyfiken på att se om påve Benedikt kommer att utveckla dessa idéer och om de en dag kommer att prägla även kyrkans formella lära och vad detta skulle betyda för den pastorala praktiken.

 

 Men i det AIDS-drabbade Kenya sade biskopskonferensen lakoniskt: 

Vi återupprepar och bekräftar att positionen hos Katolska Kyrkan när det gäller bruket av kondomer, både som preventivmedel och medel för att ta itu med den allvarliga hiv/AIDS-epidemin, inte har ändrats, och att bruket alltid är och förblir oacceptabelt.

Någon kursändring blev det således inte. 

Efter upphävandet av exkommunikationen av de fyra sk Lefbvrebiskoparna i januari 2009, som påven Benedikt gjorde av barmhärtighet och för enighetens skull,  följde en fullständig hatkampanj mot påven. Veckan innan hade nämligen en av dem, biskop Williamson, uttalat sina privata tankar om omfattning och metoder för avrättning i Hitlers koncentrationsläger. Påve Benedikt gick då ut i ett långt brev, där han inte tog tillbaka sin akt,  men förklarade sina tankar bakom beslutet. Han skrev:

Därför känner jag mig tvungen, kära medbröder, att ta till orda och ge er en förklaring som jag hoppas skall hjälpa er att förstå vilka de avsikter var som ledde mig och de ansvariga organen inom den Heliga Stolen till att ta detta beslut. Jag hoppas på detta sätt kunna bidraga till att åter skapa frid inom kyrkan.

 

År 2010 var det dags igen. Denna gånga hade man snappat upp några formuleringar i intervjubok, Light of the World, där påven Benedikt i ett samtal med journalisten Peter Seewald pekade på kondomanvändning som ett steg från total ansvarslöshet till större ansvar. Genast talades det om fundamental kursändring i katolska kyrkan. I den katolska tidskriften Signum kunde man läsa:

Påven: kondom kan vara okej i vissa fall. 

 

Påven fick åter gå ut och förklara.

Det finns fler exempel. Med detta visas att det alls inte är kontroversiellt att fråga påve och läroämbete om förtydliganden och det är verkligen inte skandalöst att kräva svar, om det handlar om viktiga frågor. Om inte annat för att "åter skapa frid inom kyrkan"! Om inte påven själv kan svara, så finns Troskongregationen, som alltid varit påvens främsta verktyg för att undervisa om tron, förtydliga, korrigera och deklarera. 

Men inte idag: Under hela 2019 kom det ut endast tre texter av mindre betydelse, att jämföra med 2007 då det publicerades ett tjugotal dokument, varav flera viktiga klarlägganden, ofta efter inkomna frågor (response) som ställts av de troende, eller förtydliganden, (notification). Så här kunde svaren presenteras:

I beaktande av den katolska kyrkans allomfattande lära önskar Troskongregationen svara på dessa frågor genom att klargöra den autentiska innebörden av några kyrkliga uttryck som används av Läroämbetet,  och som öppnar för missförstånd i den teologiska debatten.

 

I Troskongregationen sitter det sju prelater i presidiet, man har 33 medlemmar, 28 konsulter och 33 lekmannateologer. 

Det är således inte fenomenet med tvetydiga ord och meningar - ofta tagna ur sitt sammanhang -  rubrikerna och överreaktionerna, som är oroande. Utan att det inte kommer några förklaringar eller dementier eller notifikationer från Vatikanen. Vilket ger spekulationerna ännu mera luft under vingarna. 

Många frågor - inget svar

 I den katolska tidskriften Signum finns nu en översatt artikel från Kathnet, där man bland annat kan läsa: 

Med sitt uttalande bekräftar Franciskus en hållning som även andra katolska teologer, biskopar och kardinaler har gett uttryck för. Tanken är alltså att homosexuella parrelationer ska kunna åtnjuta rättssäkerhet. 

 

Nedan har vi citerat ett centralt dokument från 2003, utgivet av Troskongregationen, vars prefekt då var kardinal Joseph Ratzinger, sedermera påve Benedikt XVI, och således godkänt av påve S. Johannes Paulus II: 

 Att lagligt erkänna homosexuella föreningar eller att placera dem på samma nivå som äktenskapet skulle inte bara innebära godkännande av avvikande beteende, med följden av att det blir en modell i dagens samhälle, utan det skulle också dölja grundläggande de värden som tillhör den gemensamma mänskliga arvedelen. Kyrkan kan inte underlåta att försvara dessa värden, för det goda för män och kvinnor, och för hela samhällets väl. (Congregation for the Doctrine of the Faith; Considerations regarding proposals to give legal recognition to unions between homosexual persons, 2003. kap.11. Övers. red.)

 

Att dessa två påståenden inte kan förenas med varandra torde vara uppenbart för envar. Dessutom - om nu "homosexuella parrelationer ska kunna åtnjuta rättssäkerhet" (vad nu detta innebär - arvsrätt mm kan ju alltid regleras i testamente) så varför då inte varje annan utomäktenskaplig relation? Varför nämns endast samkönade här? 

Det finns således många frågor, och gissningarna haglar om vad påven och "andra katolska teologer, biskopar och kardinaler" egentligen menar:  Skall kyrkan godkänna äktenskapsliknande förhållanden mellan personer av samma kön och samtidigt förkunna avhållsamhet och kyskhet för personer av olika kön,  som inte inträtt i  äktenskapets sakrament? 

Foto:Dorothy Cummings McClean  

(I helgen fanns ungdomar som frågade påven på ett drastiskt sätt, detta då Vatikanens presstjänst och påven själv förblivit i tystnad, trots den enorma publiciteten: Med en banderoll på Petersplatsen. Detta var alltså inte en manifestation, bara en fråga.  De blev milt uppmanade  av Rom-polisen att genast ta ner banderollen, och så skedde direkt.) 

Har kyrkan ändrat kurs?

Över hela  världen rapporterades igår för en gångs skull något som påven sagt. Våra påvar uttalar sig faktiskt varje vecka. Men det är bara om något kommer, som kan ge rubriker, som det bli intressant. Denna gång handlade det om ett citat från påve Franciskus taget ur en dokumentärfilm som just publicerats. Filmen är gjord av den rysk-israeliske prisbelönade filmaren  Evgeny Afineevsky. Filmen "Francesco" hade  premiär den 21 oktober 2020 i samband med filmfestivalen Festa del Film di Roma i Rom. I filmen sägs att påve Franciskus har förklarat att homosexuella ”har rätt till ha en familj "och att "ingen ska kastas ut eller göras olycklig på grund av det. De är ju Guds barn. Det vi måste skapa är en civil förening. På detta sätt får de en laglig uppbackning. Jag har försvarat detta.” 

Många medier - ja även Sveriges Radios nyheter - tolkar detta som en "kursändring" för hela den katolska kyrkan, fast det egentligen handlar om enbart privata tankar. Vi vet inte i vilket sammanhang exakt de uttalades heller eller ens om det är med sanningen överensstämmande.  Men otvivelaktigt skapar sådana uttalanden förvirring - även om de inte var meningen att komma ut. 

Detta är inte första gången som det kommer ord från påven, om det nu var så, vars innebörd står i strid med vad katekesen lär och därmed hur det undervisas från biskopssäten, predikstolar och i katekesundervisning med barn och vuxna.  Och det finns både kardinaler, biskopar och präster som okritiskt anammar den sekulariserade världens alla märkliga idéer om kärlek, kön och samlevnad. 

Gällande sexuella föreningar, tillfälliga eller inom äktenskapsliknande former, mellan personer av samma kön så är vår katekes tydlig: 

2357 ---Med stöd av Skriften som framställer homosexuella handlingar som i högsta grad klandervärda har traditionen alltid förklarat att ”homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga”. De strider mot den naturliga lagen. De stänger av den sexuella akten från att ge liv. De har inte sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet. De kan aldrig i något fall godkännas. 

 

2358 Ett icke ringa antal människor uppvisar grundläggande homosexuella tendenser. Denna böjelse har objektivt sett en felaktig inriktning; för de flesta av dem utgör den en verklig prövning. Man skall ta emot dem med respekt, medlidande och finkänslighet. Varje tecken på orättfärdig diskriminering när det gäller dessa människor skall undvikas. Dessa personer är kallade att förverkliga Guds vilja i sitt liv, och om de är kristna är de kallade att med Herrens offer på korset förena de svårigheter de kan råka ut för på grund av sin läggning. (Katolska Kyrkans katekes) 

 

1973  utgav Troskongregationen en instruktion, med ymniga referenser till koncilietexterna,  som behandlade sexualetik i det moderna samhället. Där fastslås att 

Genom giftermål tas faktiskt kärleken till gifta människor upp i den kärlek som Kristus oåterkalleligt har givit till kyrkan, medan utsvävande sexuell förening orenar den helige Andes tempel som den kristna människan har blivit genom dopet. Sexuell förening är därför endast legitim om ett definitivt löfte för hela livet har avlagts mellan mannen och kvinnan. (Sacra Congregatio pro Doctrina Fidei, Declaratio Persona humana)

 

År 2003 kom ett Övervägande från Troskongregationen angående "förslag att ge lagligt erkännande av förening mellan homosexuella personer" Där sammanfattas: 

11. Kyrkan lär att respekten för homosexuella inte på något sätt kan leda till godkännande av homosexuellt beteende eller till ett juridiskt erkännande av homosexuella föreningar. Det allmänna bästa kräver att lagar erkänner, främjar och skyddar äktenskapet som grund för familjen, samhällets främsta enhet. Att lagligt erkänna homosexuella föreningar eller att placera dem på samma nivå som äktenskapet skulle inte bara innebära godkännande av avvikande beteende, med följden av att det blir en modell i dagens samhälle, utan det skulle också dölja grundläggande de värden som tillhör den gemensamma mänskliga arvedelen. Kyrkan kan inte underlåta att försvara dessa värden, för det goda för män och kvinnor, och för hela samhällets väl. (Congregatio pro Doctrina Fidei, Nota: Diverse quaestioni concernenti l’omosessualità, )

Men kan verkligen inte kyrkan ändra sig? Tidernas ändras, världen ändras, och människans vanor med den. Ska vi verkligen klamra oss fast vid katekeser och gamla dokument från tjugo år tillbaka i tiden? 

Så frågar sig många, inte minst inom vår egen kyrka.  Hade det handlat om naturvetenskapliga teorier, om fakta vi fått genom våra sinnen och instrument, så skulle det vara en annan sak. Då är det snarast en plikt att vara öppen för nya upptäckter. Men här handlar det om vad Gud uppenbarat och givit oss genom apostlarnas vittnesmål, genom skrift och tradition och inte minst våra heliga förebilder. Om detta kan vi inte tro en sak idag och en annan imorgon, och inte heller undervisa i konflikt med vad vi själva fått oss undervisat.