2016-01-14

Polen, Sverige: Grandet och bjälken

Den höga svansföringen som våra media för gentemot Polen eskalerar nu till ett totaldominant tonläge: Om Polens politik tycker vi (svenskar) INTE!  De som lyssnar på onsdagens kommenterande nyhetsprogram  kan själva konstatera att tonläget framförallt var nedlåtande från redaktionens sida. I synnerhet gällde det en av de få, ja den första någonsin  - som hitills fått försvara regeringen i radio och TV  - Jolanta Halkiewicz -  som fick några halva meningar. Hon blev brutalt nedbrottad av journalisterna.

Man måste vistas i landet och först ta reda på varför situationen är som den är 

sade hon, och blev omedelbart avbruten. Att pressfriheten missbrukats av förra regeringen försökte hon också få fram, men blev avbruten med insinuanta  - för att inte säga förnedrande och fräcka - svar. Det hela var en illustration av vad man brukar kalla "härskarteknik".

Inslaget  avslutades med att man frågade en journalist, Susanne Palme, som omedelbart sade hon inte visste så mycket om Polen Åtminstone en ärlig röst. 

En näsvis fråga till Jolanta Halkiewicz var om hon tycker det är bra att public service ställs under politikernas inflytande. Nå låt oss då se lite hur det fungerar - och framförallt har fungerat - i vårt eget land.  Hur ser "brandväggen" mellan regering och public service ut? Koncernen består av SVT, SR och UR. Till detta kommer Radiotjänst som debiterar avgifterna. Ekonomin omfattar sju miljarder i omsättning. Det mesta är skattefinansierat. De tre bolagen har varsin styrelse med vardera nio medlemmar. Dessa utses av en överordnad organisation - Förvaltningsstiftelsen. Denna utses i sin tur av regeringen efter nomineringar från samtliga riksdagspartier. Ordföranden kan dock vara opolitisk Som stiftelse står den under kontroll av Länsstyrelsen i Stockholms län. men ingenting i stiftelser är offentligt, förutom årsredovisningen. Varken journalister eller enskilda medborgare kan således veta hur det gått till när man till exempel tillsätter chefen för SVT eller SR, vilka kandidaterna varit, hur resonemangen gått, vilka som reserverat sig mot valet etc. Det normala i stiftelsers styrelser är att majoriteten har avgörandet, och vid lika röstetal - ordföranden.

Nyligen sattes till som ordförande för Författningsstiftelsen - den mycket välbetalda informationskonsulten Helena Stålnert, före detta Aktuelltchef. Valet verkade vara gjort av framförallt kulturministern Alice Bah Kuhnke,  ty det är hon som får föra regeringens talan i saken.

Syftet med denna stiftelsekonstruktion är enligt stiftelseförordningen att

främja självständighet hos företag som i den omfattning och på det sätt som riksdagen och regeringen bestämt, här i landet bedriver sändningar av ljudradio- och televisionsprogram i allmänhetens tjänst.

Detta hindrar dock inte stiftelsen att i sin årsredovisning berätta om allt möjligt, som att bevakningen av EU-parlamentet varit

agendasättande

och att #kaosklass varit

en av de mera tongivande publicistiska satsningarna 

och att

SVT når det högsta förtroendet av alla uppmätta källor.

Det finns flera sådana omdömen i stiftelsens årsberättelse, vilket visar att man, om än främjar självständigheten, inte därmed avstår att bedöma verksamheten. Detta tillsammans med att man tillsätter och avskedar styrelserna i bolagen kan knappast undvika att det skapas ett tryck på dem att tillfredsställa den av regeringen tillsatta styrelsen.

Hur har det varit innan? År 1956 ägdes Radiotjänst till 40 % av folkrörelserna, 40 % av pressen och 20 % av näringslivet. I anslutning till 1966 års riksdagsbeslut ändrades fördelningen av aktieinnehavet med 60 % till "folkrörelserna", 20 % till pressen och 20 % till näringslivet. Folkrörelserna dominerades av fackföreningarna. Genom 1978 års beslut slöts ett nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio för perioden den 1 juli 1979 -- den 30 juni 1986. Sveriges Radio omorganiserades till en koncern med ett moderbolag (SR) och fyra dotterbolag (Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB). Vi hade då en helt statsledd public service. Det var först 1992 som Sverige fick ett någorlunda självstyrande medieklimat i fråga om organisation, programinnehåll, sändningstid, distriktsindelning m.m.


Situationen blir närmast komiskt när radiochefen Cilla Bodö inleder utfrågningen från lyssnare i direktsänd radio med en formidabel bredsida emot Polens regering, som hon uppfattar nu tar över public service genom ministerstyre. "Det tycker jag inte om" säger hon, men övergår snabbt i "vi"-form. Vems talan för hon - egen? Sveriges Radios? Public service? Eller - regeringens? 

Även om Förvaltningsstiftelsen har ledamöter som nomineras av riksdagspartierna så saknas insyn helt. Problemet blev akut under förre ordföranden Ove Joansons ledning. Lite jobb blev gjort, men arvodena och pensionerna rullade på utan kontroller.


Förvaltningsstiftelsen står i sin tur direkt under kulturdepartementets ledning, men där vill man inte utföra kontroller. Återstår ett par tjänstemän på Länsstyrelsen som redan är överbelastade. (Att Uppdrag Granskning i detta sammanhang förfasas över att Livets Ord styrs av en stiftelse och Ulf Ekmans pensionsavsättning på 10 %, är lite dråpligt. Om de granskat sitt eget bolag så hade de upptäckt att det även det ägs av en stiftelse där minst 20% avsätts till pension till ledamöterna och löner och arvoden är högst hemliga.)

Nå men det finns ju en Granskningsnämnd? Visst. Men  även den utses av samma regering som dessa som tillsatt de den ska granska.

Efter denna genomgång kunde man tycka att svansföringen gällande den polska majoritetsregeringens hanterande av public service kunde vara lite lägre. I synnerhet borde nyhetsredaktionerna ta sig tid att studera fallet Polen bakåt i tiden och sätta sig in i även hur läget är i andra länder, där sakernas tillstånd inte redovisas så öppet som den nya polska regeringen nu gör. I synnerhet borde man reflektera över varför förtroendet minskat så dramatiskt för public service i Sverige, att de så kallade fria medierna drar till sig hundratusentals läsare - inte minst public service-journalisterna själva använder dem.


Inga kommentarer: