Även om vi inte kan exportera vår tryck- och yttrandefrihetsgrundlag så kan och bör den svenska regeringen och riksdagen verka för att sprida dess grundtankar så långt det är möjligt. Medievärlden är i dag internationaliserad och vi är beroende av publicistisk frihet i andra länder för att kunna upprätthålla vår egen. Vi är även beroende av att mediernas frihet betonas i de lagstiftningsarbeten som berör detta på europeisk nivå. Polens sak är därför vår.
Artikeln är översatt till engelska och publicerad på EBU, en förening av public servicebolag i Europa. Vi ska inte här gå in på varken polsk eller svensk public service när det gäller innehållet. Och definitivt inte politik. Men det finns anledning kommentera artikeln ur rent principiella skäl.
Den samlade aktionen är häpnadsväckande ur flera synpunkter. Till att börja med så är det märkligt att cheferna först nu oroas över polsk media, när dessa under minst 20 år varit fullständigt politikerstyrda eller dominerats av de huvudsakligen utländska ägarnas agenda. Man kunde satt sig in i saken lätt, till exempel genom denna artikel. Här tecknas en public service utan kontakt med de stora folklagren.
Dr Agnieszka Ogrodowczyk säger 2014:
For 20 years we have had a problem with politicized public service media, which infused the audience with the conviction that these media belong to politicians. So why would members of society engage in these media now if they don’t see their role and impact?
Det civila samhället har inte fått vara med helt enkelt. Och till detta hör inte minst de katolska organisationerna och föreningarna som känt sig helt utestängda och hänvisade till ett fåtal fria och mer eller mindre ideellt drivna medier - med allt vad detta innebär.
Men det är alltså först nu, när Polen får en "högerregering", som oron väcks hos dessa våra svenska mediechefer. Oberoende vad man har för politiska sympatier eller vad man tycker om Polens regeringsparti så är detta anmärkningsvärt. Ty då handlar det inte som sakfrågan utan om - politik. Man undrar hur nyhetsbevakningen och den politiska kommentarsfunktionen kan undgå att påverkas om cheferna så öppet visar sin antipati gentemot en viss politisk vindkantring - detta i ett annat land.
Hur är då detta förträffliga Sverige, som ska lära upp andra länder vad fri public service är? Som vi redan skrivit om så är det en stiftelse som tillsätter och avskedar samtliga chefer i radio och TV. Denna stiftelses ordförande sätts inte till av styrelsen, utan direkt av regeringen. Idag är ordföranden en konsult med tidigare ledaruppdrag i SVT. Personen utför uppdrag för näringslivet. men även statliga verk. En uppmärksammat sådant var ett uppdrag för Trafikverket, som utan upphandling köpte tjänster för 394 000 kr eller blygsamma 2300 kr/tim, detta när spårsystemet skriker efter underhåll. SVT gjorde saken till sitt eget scoop.
Konsulten som anlitades beskriver sig själv som expert på att hjälpa företag som utsätts för granskning i media.
skriver man bland annat, men ingenstans nämner man vem konsulten var, nämligen förre Aktuelltchefen, Helena Stålnert med eget enmansbolag. Idag är hon således ägarstiftelsens mäktiga ordförande i den styrelse som kan avskeda hela SVT:s ledning i ett enda klubbslag. Kanske det var tur man inte nämnde henne i nyheten från februari 2015. Eller förutseende?
Helena Stålnert sitter även som ordinarie styrelseledamot i Radiotjänst, och därmed är hon med i både ägarstiftelse och den bolagsstyrelse hon är med att tillsätta och entlediga. Det är okänt om hennes privata bolag kommer även i fortsättningen ta uppdrag av statliga verk och myndigheter. Kanske SVT?
Om det är om detta man vill lära ut till Polen, så kanske det inte finns något nytt att lära.
I artikeln hävdar cheferna:
Utnämningar till ledande poster i mediebolag ska givetvis vara professionella, inte politiska. Förändringar i styrning och kontroll av public service-bolagen ska inte hastas fram utan arbetas igenom i öppna, demokratiska processer.
De verkar då inte känna till hur de tillsatts, nämligen genom en stiftelsestyrelse utan insyn, tillsatt av regeringen och nominerad av våra riksdagspartier. I styrelsen sitter inte mindre än sju riksdagsledamöter. Av de tretton ledamöterna är det endast fem som har någon journalistisk professionell bakgrund. Och som sagt - var finns de öppna demokratiska principerna i en stiftelsestyrelse, som endast behöver redovisa utåt med en årsredovisning och på så sätt undgår offentlighetsprincipen hos myndigheter?
I själva verket så har detta system diskuterats internt och riksdagen, men utan några redovisningar av nyhetsredaktionerna på radio och TV. I en proposition 2012 påpekar stiftelsen:
I sammanhanget diskuterar stiftelsen vilka möjligheter den har att ingripa mot programbolagens styrelser med utgångspunkt i bl.a. den rapport som Granskningsnämnden årligen lämnar. Vidare erinrar stiftelsen om de möjligheter den har att lämna ägardirektiv.
Vår public service lyder alltså under tretton politiskt nominerade och av regeringen tillsatta ledamöters direktiv. I samma proposition diskuteras styrningen vidare:
Det är mindre sannolikt men dock möjligt att ett programbolag missköter sitt uppdrag så väsentligt att det inte framstår som tillräckligt att avskeda VD; det är ju styrelsen som har det övergripande ansvaret för verksamheten. I denna situation har Förvaltningsstiftelsen möjlighet att avsätta styrelsen med hänvisning till att stiftelsen inte längre har förtroende för denna, en bedömning som bl.a. kan grundas på den rapport som Granskningsnämnden lämnar om hur företaget uppfyllt sitt uppdrag. Detta innebär således att stiftelsen har en möjlighet att agera om ett programbolag visar väsentliga brister då det gäller att fullgöra sitt program- eller förvaltningsuppdrag, detta trots att stiftelsen i sin ägarroll inte har att ta ställning till programverksamheten.
Detta är en brasklapp som knappast kan míssförstås. Man kan inte gå in och styra den enskilda programverksamheten på förhand, detta vore ett grundlagsbrott. Däremot hindrar inte Yttrandefrihetslagen att man ingriper i efterhand genom att till exempel entlediga. Just såsom sker i Polen idag.
Förvaltningsstiftelsen anser att det inte är lämpligt att granskningen av public service-verksamheten som sådan anförtros Granskningsnämnden. Den ska endast behandla anmälningar. (Årligen inkommer c:a tusen anmälningar och av dessa fälls 15-20 - alltså några promille. Det finns således inget att frukta från det hållet från bolagsledningarna.)
Ven ska då granska vår public service? Svaret kommer från dess ägare:
Eftersom distansen mellan staten och programbolagen så långt möjligt bör upprätthållas, bör det inte ankomma på regering och riksdag att utse viss eller vissa forskningsinstitutioner eller vissa forskare att svara för granskningen. Denna uppgift kan lämpligen läggas på Förvaltningsstiftelsen. Om så sker får stiftelsen möjlighet att utse enskilda forskare eller forskarteam från olika institutioner i landet som är väl lämpade för uppgiften.
I princip anser alltså ägarna att granskningen av deras egen koncern ska ske av dem själva. Och ägarorganisationens ledning är utsedd av - regeringen. Utan insyn. Utan ens att motiveringen är känd från nomineringarna.
Så var det med "brandväggen" mellan politik och public service. En öppen diskussion i media om dessa frågor har uteblivit, trots att frågorna varit uppe i riksdagen vid några tillfällen. Kanske man i första hand borde skriva debattartiklar om public service i Sverige innan man vill styra över andra länders medier.
Inlägg
