De ovälkomna barnen - allas vår skuld

Det rapporteras i dagarna i flera medier -  och med krigsrubriker - om att en "massgrav" hittats på Irland i anslutning till ett katolskt barnhem. Hemmet drevs mellan åren 1922 och 1961 av en nunneorden inom katolska kyrkan. Huvudsakligen tog man hand om ensamstående mödrar och föräldralösa barn. Förfärliga skildringar kommer om en betongtank, där liken lagts utan kista och utan identifiering.

Vad som inte framgår i många artiklar är att massgraven - eller det som ryktas vara en sådan -  hittades redan 1975 av några pojkar. Sedan dess har platsen välsignats och utmärkts. Siffran 800 grundar sig inte alls på hur många man hittat i graven, utan på hur många dödsattester man funnit under hela perioden utan att hitta gravplatser.Några 800 barnlik har alltså inte påträffats, som rubrikerna skriker, till exempel i GP, Sveriges Radio och SvD. Dessutom har byggnaden använts som barnhem ända sedan 1840. Graven har inte ens öppnats eller grävts ut och kvarlevorna har inte tidsbestämts - de kan lika gärna vara från helt andra tider än när systrarna drev barnhemmet. Allt detta finns i irländsk press och är enkelt att kontrollera.

Det tycks som om detta barnhem, trots statligt ansvar, var kraftigt underbemannat. Endast fyra systrar skulle ta hand om hundratals barn och ge mat, vård och fostran åt både dem och deras mödrar, detta i en tid då den irländska jorden knappt räckte till för att ge matt åt sina invånare och utvandringen därför var stor, framförallt till USA..  Till detta kommer den tidens dödsorsaker, som idag är avlägsna; undernäring, mässlingen, tubekulos, lunginflammation...

Men självklart faller en stor skuld på kyrkan och de biskopar som varit ansvariga. Inte minst borde dessa förhållanden ställa frågan, var fädernas ansvar fanns, alla de män som gjort dessa flickor gravida, för att sedan bara lämna dem åt sitt öde. Och - var fanns deras katolska tro?

Att man tack vare en kvinna, en historiker i trakten, försöker kartlägga dessa öden, är välkommet, inte minst för de anhöriga. En del barn klarade sig bra, och utvandrade, andra gick under i olika sjukdomar och även vanvård.

Men - som utredaren även påpekat -  det vore olyckligt om detta görs till en rättegång mot systrarna som var satta i denna omöjliga uppgift och mot kyrkan idag. Man måste nämligen sätta in dessa uppgifter i ett tidssammanhang. Även i välfärdslandet Sverige har ensamstående mödrar haft det svårt, och blivit behandlade som samhällets olycksbarn. Ett exempel på det synsättet är att det var först 1970 som utomäktenskapliga barn fick arvsrätt efter sin far.  I vårt land har över 300 000 barn under åren 1920-1980 omhändertagits av samhället och placerats på barnhem, eller barnhus, som de kallades, uppfostringsanstalt och fosterhem, ibland under tvång och ibland frivilligt. Många av barnen blev vanvårdade, misshandlade och utsatta för grova övergrepp i foster- och barnhem. En speciell utredning om övergrepp mot placerade barn, kallad Vanvårdsutredningen, tillsattes av regeringen 2006. Slutrapporten var klar 2011. Här framgår att sexuella övergrepp sattes i system på dessa statliga inrättningar. det kan handla om sexuella övergrepp på 125 000 barn från 1920 till 1955. Man har intervjuat 600 före detta barnhemsbarn och av dessa rapporterade närmare hälften om sexuella övergrepp. På Irland anmäldes 4600 fall av misskötsel på de katolska barnhemmen mellan 1930 och 1975, inkluderande allt från för lite mat till mobbning. Dessa personer har ersatts med upp till 250 000 Euro. Det fanns också fall av sexuella övergrepp, vilket har lett till en minst sagt omfattande publicitet.  Under ungefär samma period -  från 1920 till 1955 - kan det alltså handla om 125000 övegrepp på barn i de statliga svenska barnhemmen.

 

Pojkar för avflyttning till Frimurarehuset, Kristineberg 1930

Övergreppen pågår ännu i många av de av socialmyndigheterna utvalda fosterhemmen.Idag anmäls övergrepp på barn 6 gånger oftare i foster- och familjehem än generellt sett. Det omhändertas över 20 000 barn i Sverige med "heldygnsinsatser" som det så stelt heter, de sätts i fosterhem, ofta utan att de själva vet anledningen. Många av dessa drivs som lönsamma företag och missförhållanden rapporteras ständigt; kränkningar, övergrepp, inlåsningar, självmord...

Det är tydligt att det i första hand är barnen som får lida, när vuxna ser till sina egna intressen. Barn må vara oönskade, men de får aldrig vara ovälkomna, inte i världen och inte innan de ens får se den.