Nu har historien om de 800 barnliken, som det sades svältfödda till döds av katolska nunnor, och sedan nerkastade i en latrintank av betong, därför att de var oäktingar och odöpta, nått botten. Det vill säga; äntligen har det dykt upp så många fakta att inte ens Associated Press (AP) kunnat värja sig. Man går ut med en " rättelse". Det hela var en så kallad anka, en lögn helt enkelt.
Ursäkten och en förklaring lyser dock med sin frånvaro.
Det tog oss 20 minuter att konstatera att det var något allvarligt fel i hela denna sak från första början. Ingen massgrav var funnen. Vad som fanns var 800 dödsattester. Inget annat. Övriga uppgifter föll på sin osannolikhet, för den som känner bara lite om hur kyrkans ordenssystrar arbetar och hur de tänker.
Ändå spreds nyheten i de verkligt stora medierna, Washington Post, The Guardian, Fox News, och i Sverige TT med påföljd att samma rubrik dök upp i ett trettiotal lokaltidningar, i Text-TV och i kvällspressen. Även katolska tidskriften Signum tog betet utan att blinka.
Trots att vi skrev till TT direkt och varnade för att detta kanske var en fabrikation, vägrade man tro det. Vi fick svaret, att så mycket "tydde på" att det var sant, att man valt gå ut med det.
Nu får vi se om TT följer AP, och publicerar en rättelse. Annars har vi ju adressen till samtliga de tidningsredaktioner, som valt lägga pengar på TT:s notis. Så vi kan hjälpa dem lite...
Historien är lärorik. Det är ännu alltså så, att etablerade nyhetsbyråer och redaktioner tror de har hegemoni och innehar makten att välja vad som är gångbart, vad som kan publiceras. Att fakta lätt kan kontrolleras i nätverk som vida överträffar de som dessa affärsdrivande informationscentra har tillgång till, tycks man ännu inte förstått. Det påminner om fallet med de påstått gravida nunnorna i Polen. En reporter på SR menade i programmet Publicerat att vi bara var ett gäng tyckare, men han minsann hade informationen, ty han var korrespondent för Sveriges Radio och han satt ju i Warszawa. I själva verket hade vi i just detta fall tillgång till information från 250 polska präster i Krakowområdet.
Se även:
De ovälkomna barnen - allas vår skuld
Inget nytt från Tuam
2014-06-22
Påven: Maffiaverksamhet exkommunicerar!
Påvens beslut av att inte deltaga i Corpus Christi-processionen gav honom uppenbarligen styrka nog att resa till Kalabrien. Han talade här i närmast inkvisitorisk stil emot maffian:
fastslog överhuvudet för den katolska kyrkan i lördags inför tiotusentals människor i kalabriska Sibari.Påven sade även:
Han besökte här ett fängelse med 200 interner. Det framgick inte om det var samma inrättning där föräldrarna till den treåring, Nicola "Coco" Campolongo,vars våldsamma död i en attack mot farfar maffialedarens bil upprört hela Italien, hålls häktad. Fadern för grova narkotikabrott, och modern för skyddande av brottsling. Att deras brottsliga verksamhet lett till sonens död tvivlar ingen på. Men påven sade att "påven och kyrkan måste närma sig alla de kvinnor och män som är fängslade" och att "även jag måste be om förlåtelse och ångra mina synder".
Han avslutade genom att säga att genom att vörda och tillbe Kristus och följa honom, kommer församlingarna växa i tro och kärlek och de kommer vara platser där människor hjälper varandra även i svåra tider.
Många områden i Italien domineras av maffian,och politiker hotas ständigt. De tre största kriminella organisationerna - Ndrangheta i Kalabrien, Cosa Nostra från Sicilien och Camorran i Neapel - har på senare tid genererat en omsättning på 116 miljarder Euro, enligt FN: s beräkningar.
"De som väljer vägen till det onda i en sådan form som maffian, kan bara inte leva i gemenskap med Gud. De är exkommunicerade"
fastslog överhuvudet för den katolska kyrkan i lördags inför tiotusentals människor i kalabriska Sibari.Påven sade även:
"Detta onda måste bekämpas,det måste röjas ur vägen helt enkelt. Kyrkan kommer att använda all sin styrka för att bekämpa den organiserade brottsligheten. "
Han besökte här ett fängelse med 200 interner. Det framgick inte om det var samma inrättning där föräldrarna till den treåring, Nicola "Coco" Campolongo,vars våldsamma död i en attack mot farfar maffialedarens bil upprört hela Italien, hålls häktad. Fadern för grova narkotikabrott, och modern för skyddande av brottsling. Att deras brottsliga verksamhet lett till sonens död tvivlar ingen på. Men påven sade att "påven och kyrkan måste närma sig alla de kvinnor och män som är fängslade" och att "även jag måste be om förlåtelse och ångra mina synder".
“Idag, ber vi vår Herre att upplysa oss och omvända oss, så att vi verkligen vördar bara Honom och vi avvisar ondskan i alla dess former."
Han avslutade genom att säga att genom att vörda och tillbe Kristus och följa honom, kommer församlingarna växa i tro och kärlek och de kommer vara platser där människor hjälper varandra även i svåra tider.
Många områden i Italien domineras av maffian,och politiker hotas ständigt. De tre största kriminella organisationerna - Ndrangheta i Kalabrien, Cosa Nostra från Sicilien och Camorran i Neapel - har på senare tid genererat en omsättning på 116 miljarder Euro, enligt FN: s beräkningar.
2014-06-21
Romarna: Påven svek oss
I Rom kretsar mycket kring påven. Det senaste är besvikelsen att påven inte deltog i den djupt rotade traditionen med den påvliga Corpus Christiprocessionen under torsdagen. Processionen utgår från påvens egen kyrka, Lateranbasilikan, och går sedan genom gatorna till Santa Maria Maggiore, där den slutliga sakramentala välsignelsen brukar utföras av påven. I år förklarades i allra sista stund, att påven av hälsoskäl valt att endast delta när Sakramentet redan nått slutstationen, därför att han måste "spara krafterna inför förestående uppdrag". Han ska nämligen om två dagar resa till Kalabrien och besöka fängelser med mestadels maffiamedlemmar. Beskedet kom på torsdagen, alltså samma dag som processionen var, och det mottogs med förvåning. Även uttalandet att påven inte ens i bil skulle följa sakramentet, för att inte "ta uppmärksamhet från det Heliga Sakramentet", togs som en förolämpning av romarna; skulle de inte kunna skilja mellan det Allraheligaste och påven? Man anförde även på sina håll att påven Johannes Paulus II aldrig missade att visa sin vördnad denna dag, inte heller påve Benedikt, trots att båda var betydligt mindre rörliga än påve Franciskus. Man reagerade även i Rom i Stilla veckan, när påven inte kom till sin stiftskyrka - Lateranbasilikan - under den så oerhört symbolmättade skärtorsdagsliturgin, utan valde att uppsöka ett sjukhus istället. Att påvar utfört fottvagning av fattiga och sjuka har varit mycket flitigt förekommande, ända sedan medeltiden. Men detta har skett under veckodagarna och inte i själva skärtorsdagsliturgin, som brukar anses som helt avgörande för förståelsen av det särskilda prästämbetets instiftande.
På den positiva sidan finns en hel del skarpa uttalanden från påven som stöd för de kristna frivilligkrafter som verkar i samhället. . I Italien finns en stark rörelse som vill legalisera marijuana som en "rekreationsdrog". Bruket är förödande, särskilt för ungdomen, som leds in i bruk av tyngre droger. Men framförallt rubbar det omdömet. Människans uppfattning av vad som är sant och gott och rätt förskjuts och förvrids. Vi är inte skapade för att drogas. "Droger är ondska", och det finns inga kompromisser, enligt påven. Framförallt arbetslös ungdom måste skyddas från droger, och det är staten som måste göra det.
På den positiva sidan finns en hel del skarpa uttalanden från påven som stöd för de kristna frivilligkrafter som verkar i samhället. . I Italien finns en stark rörelse som vill legalisera marijuana som en "rekreationsdrog". Bruket är förödande, särskilt för ungdomen, som leds in i bruk av tyngre droger. Men framförallt rubbar det omdömet. Människans uppfattning av vad som är sant och gott och rätt förskjuts och förvrids. Vi är inte skapade för att drogas. "Droger är ondska", och det finns inga kompromisser, enligt påven. Framförallt arbetslös ungdom måste skyddas från droger, och det är staten som måste göra det.
2014-06-07
Om makten över andra
Vi hör i radions Konflikt om polioepidemin, att Hans Rosling - prisbelönad statistiker och läkare, rådgivare till WHO - upprepar sin önskan att alla ska ha fri tillgång till preventivmedel och ingen borde ha fler än två barn. Detta är en slutsats han på,sitt karaktäristiska sätt har redogjort för på ett TED-föredrag. Han kommer fram till, att befolkningsutvecklingen minskar, över hela världen, medan ekonomin ökar. Detta mer eller mindre oberoende av religion.
Men samtidigt angriper han länder som till exempel Filippinerna, för att tillgången till preventivmedel inte varit självklar, och han menar att religionerna kunde ju lätt ändra sin syn på saken gällande preventivmedel och antalet barn, utan att för den skull överge sina värden. Ty det är de stora barnaskarorna som orsakar barnadödlighet, håller utvecklingen nere och försvårar hälso- och sjukvård.
Det är mycket naivt. För det första borde man väl snarare vara bekymrad, om det är så att fertiliteten, vår mest centrala funktion i hela livsprocessen, minskar. Västvärldens bruk av fertilitetshämmande doping, så kallade p-piller, inte bara stryper människans fertilitet, utan sprider sig ut i vår redan utarmade natur, via avloppsvattnet. Man kan även ifrågasätta, om en utveckling är önskvärd där allt kretsar kring de egna intressena och mindre kring framtiden. Vad är det ultimata hoppet för mänsklighetens framtid, om inte barnen?
För det andra så undrar man vem som ska ha makten att bestämma över barnalstringen; Staten, som i Kina? WHO? Västvärldens statistikexperter? Skall de även bestämma över religionerna och synen på barn som det största gåvan?
I så fall borde de kanske börja med sig själva. Om man skulle följa professor Roslings och WHO:s ideal, borde inga anställda på WHO få ha fler än 2 barn.
Professor Rosling har tre barn. Men han bor förstås inte i Afrika eller Filippinerna.
Tillägg: Påven kommenterade häromdagen den barnfientliga kulturen :
Men samtidigt angriper han länder som till exempel Filippinerna, för att tillgången till preventivmedel inte varit självklar, och han menar att religionerna kunde ju lätt ändra sin syn på saken gällande preventivmedel och antalet barn, utan att för den skull överge sina värden. Ty det är de stora barnaskarorna som orsakar barnadödlighet, håller utvecklingen nere och försvårar hälso- och sjukvård.
Det är mycket naivt. För det första borde man väl snarare vara bekymrad, om det är så att fertiliteten, vår mest centrala funktion i hela livsprocessen, minskar. Västvärldens bruk av fertilitetshämmande doping, så kallade p-piller, inte bara stryper människans fertilitet, utan sprider sig ut i vår redan utarmade natur, via avloppsvattnet. Man kan även ifrågasätta, om en utveckling är önskvärd där allt kretsar kring de egna intressena och mindre kring framtiden. Vad är det ultimata hoppet för mänsklighetens framtid, om inte barnen?
För det andra så undrar man vem som ska ha makten att bestämma över barnalstringen; Staten, som i Kina? WHO? Västvärldens statistikexperter? Skall de även bestämma över religionerna och synen på barn som det största gåvan?
I så fall borde de kanske börja med sig själva. Om man skulle följa professor Roslings och WHO:s ideal, borde inga anställda på WHO få ha fler än 2 barn.
Professor Rosling har tre barn. Men han bor förstås inte i Afrika eller Filippinerna.
Tillägg: Påven kommenterade häromdagen den barnfientliga kulturen :
“These marriages, in which the spouses do not want children, in which the spouses want to remain without fertility. This culture of well-being from ten years ago convinced us: ‘It’s better not to have children! It’s better! You can go explore the world, go on holiday, you can have a villa in the countryside, you can be care-free…it might be better – more comfortable – to have a dog, two cats, and the love goes to the two cats and the dog. Is this true or is this not? Have you seen it? Then, in the end this marriage comes to old age in solitude, with the bitterness of loneliness. It is not fruitful, it does not do what Jesus does with his Church: He makes His Church fruitful.”
2014-06-06
Inget nytt från Tuam
Medan omvärlden sysslar med rena skräckhistorier om hur barn satts i "dödsrum" i ett katolsk barnhem, därför att de var födda utanför äktenskapet, för att sedan som döda stjälpas ner i en avloppstank, så försöker bybor och lokala journalister hitta svar istället. Man har nu kommit så långt att gräset är klippt över den omtalade "massgraven".
Men ännu finns alltså inga beslut om att öppna platsen. Hur kan man då göra rubriker om 800 funna barnlik? Det hela är klassiskt. Man tar en uppgift och gör om den så den säljer. I detta fall var det en rapport av en lokal historiker, som säger sig hittat 800 dödsattester, men inte funnit några anteckningar om gravar för dessa barn. Uppgifterna har ej kontrollerats. När det sedan dyker upp en länge hävdad uppgift, att barn begravts vid en gammal kyrkogård i närheten av barnhemmet, så blev dödsattesterna plötsligt förvandlade till barnlik. Nu påstods att barnlik grävts ut ur en massgrav, de hade lagts där utan kista och svepning, visste man också.
Men i Tuam har inget hänt. En jordradar drogs igår över platsen, det visade sig vara Irish Mail som betalat saken. Från myndigheterna har inget gjorts, och ingen vet om man någonsin ska öppna platsen, som enligt en berättelse från 1975 av två då tolvåriga pojkar ska vara en grav med "minst 20 skelett", men idag alltså bara är en obruten gräsyta. Några intervjuer med systrarna har inte planlagts, och de enda vittnena till benresterna vill tona ner saken.
Det finns rapporter och vittnesmål som vittnar om missförhållanden, men också om mycket ansvarsfulla och ordningssamma systrar. En statlig inspektion 1935 rapporterade att “Tuam is one of the best managed institutions in the country”. 1944 rapporterade man att man fått fullständig bukt med difteriepidemin, som härjat i decennier i trakten. Antibiotika fanns inte, och många dog i relativt oskyldiga infektioner.
Vad som är sanning får vi kanske aldrig veta, inte om systrarnas arbete och definitivt inte om var de ofta mycket små barnen gravlagts. Inte ens om de återfinns i den beryktade betongtanken är det säkert att de först lagts där. Under många vägprojekt på Irland stötte man på gravplatser och flyttade så helt sonika undan kvarlevorna. Om det nu fanns en betongtank, med någon form av öppning kan ju vem som heklst lägga dit kvarlevor efter barn, som kanske inte fått den vård och det erkännande som de behövt. Hur 20 begravningar om året skulle kunnat ske på denna plats under 40 år, utan att byborna reagerat verkar för många ytterst märkligt. Dessutom; varför har systrarna beställt träkistor, vilket skedde varje år, om de inte också använde dem?
Byborna är delade. En del vill att saken ska utredas och barnen - om de nu hittas - få en anständig begravning, med gravsten och namn. Andra menar att det är bara upprivande att rota i Irlands förflutna, då man dukade nästan under av svält och fattigdom och epidemier. I utlandet har saken främst använts för att skandalisera kyrkan.
Den katolska kyrkan på Irland har redan satts under strålkastare för övergreppen och vanvården på många barnhem. Ingen har någonsin uttalade hårdare ord om dessa förhållanden än påve em Benedikt XVI. I ett tal till Irlands folk på Josfesdagen den 19 mars 2010 sade han:
Men ännu finns alltså inga beslut om att öppna platsen. Hur kan man då göra rubriker om 800 funna barnlik? Det hela är klassiskt. Man tar en uppgift och gör om den så den säljer. I detta fall var det en rapport av en lokal historiker, som säger sig hittat 800 dödsattester, men inte funnit några anteckningar om gravar för dessa barn. Uppgifterna har ej kontrollerats. När det sedan dyker upp en länge hävdad uppgift, att barn begravts vid en gammal kyrkogård i närheten av barnhemmet, så blev dödsattesterna plötsligt förvandlade till barnlik. Nu påstods att barnlik grävts ut ur en massgrav, de hade lagts där utan kista och svepning, visste man också.
Men i Tuam har inget hänt. En jordradar drogs igår över platsen, det visade sig vara Irish Mail som betalat saken. Från myndigheterna har inget gjorts, och ingen vet om man någonsin ska öppna platsen, som enligt en berättelse från 1975 av två då tolvåriga pojkar ska vara en grav med "minst 20 skelett", men idag alltså bara är en obruten gräsyta. Några intervjuer med systrarna har inte planlagts, och de enda vittnena till benresterna vill tona ner saken.
Det finns rapporter och vittnesmål som vittnar om missförhållanden, men också om mycket ansvarsfulla och ordningssamma systrar. En statlig inspektion 1935 rapporterade att “Tuam is one of the best managed institutions in the country”. 1944 rapporterade man att man fått fullständig bukt med difteriepidemin, som härjat i decennier i trakten. Antibiotika fanns inte, och många dog i relativt oskyldiga infektioner.
Vad som är sanning får vi kanske aldrig veta, inte om systrarnas arbete och definitivt inte om var de ofta mycket små barnen gravlagts. Inte ens om de återfinns i den beryktade betongtanken är det säkert att de först lagts där. Under många vägprojekt på Irland stötte man på gravplatser och flyttade så helt sonika undan kvarlevorna. Om det nu fanns en betongtank, med någon form av öppning kan ju vem som heklst lägga dit kvarlevor efter barn, som kanske inte fått den vård och det erkännande som de behövt. Hur 20 begravningar om året skulle kunnat ske på denna plats under 40 år, utan att byborna reagerat verkar för många ytterst märkligt. Dessutom; varför har systrarna beställt träkistor, vilket skedde varje år, om de inte också använde dem?
Byborna är delade. En del vill att saken ska utredas och barnen - om de nu hittas - få en anständig begravning, med gravsten och namn. Andra menar att det är bara upprivande att rota i Irlands förflutna, då man dukade nästan under av svält och fattigdom och epidemier. I utlandet har saken främst använts för att skandalisera kyrkan.
Den katolska kyrkan på Irland har redan satts under strålkastare för övergreppen och vanvården på många barnhem. Ingen har någonsin uttalade hårdare ord om dessa förhållanden än påve em Benedikt XVI. I ett tal till Irlands folk på Josfesdagen den 19 mars 2010 sade han:
Ni har missbrukat det förtroende som unga människor och deras föräldrar givit er och ni måste svara för detta inför den Allsmäktig Gud Fader och inför korrekt upprättade domstolar. Ni har förverkat det irländska folkets akting och bringat skam och vanära över era medbröder. De av er som är präster bröt mot heligheten i Vigningens sakrament i vilket Kristus själv gör sig närvarande i oss och i våra handlingar. Till den omätliga skada som offren fått utstå, måste även tillläggas att Kyrkan tillfogats stor skada, liksom den offentliga bilden av prästerskap och medlemmar i religiösa ordnar har åsamkats stor skada.
Jag ber er att rannsaka era samveten, att ta ansvar för synderna ni begått och att ödmjukt ge uttryck för er sorg.
2014-06-05
Tålamod - nyheter kräver tålamod
Medan världpressen redan vet svaret på alla frågor angående mysteriet med de 800 dödsattesterna under 40 år från ett barnhem på Irland, söker vi fakta. Vad man idag vet är 1. inga 800 barnlik har påträffats i en avloppstank 2. man vet inte var nära 800 barn begravts som det finns dödsattester utfärdade för.
De källor som finns är en intervju med en av de pojkar som är de enda som sett benrester. Det finns också utdrag från den rapport som givit grund till skandalskriverierna, av historikern Catherine Corless. Hennes återgivning av vittnesmål från barnhemmet borde göra varje människa beklämd. Vi vet dock inte vilka förutsättningar systrarna hade att utföra sitt arbete. I denna del av rapporten sägs dock inget om omnämnda massgrav, endast att
Detta är en from tanke, och man kunde önska det fanns flera av Catherine Cortless sort, inte minst i i vårt eget land. Hur många barn fick aldrig sin grav här?
Det var först efter denna rapport publicerats som spekulationerna om en massgrav kom igång. Men det finns idag endast två vittnen till denna, två tolvåriga pojkar som trampat ner i ett hål och sett ben. Det finns en nyligen gjord intervju med en av dem. Han berättar vad han såg. Av detta kan ingen säker slutsats dras att det ens var människoben han såg.
Man måste således undersöka saken närmare. Inte ens lokalradion och personer som bor i trakten vågar säga något definitivt. Men det vågar uppenbarligen världspress och nyhetsbyråer, inte minst vårt eget TT, som skriver till oss att
och man menar då uppenbarligen den förmodade massgrav som ingen undersökt, och inte de 800 dödsattesterna.
Låt oss ha lite tålamod. Världen är inte vacker. Man måste bereda sig på allt, även inifrån kyrkan, vingården, vår moders hägn. Detta vet vi ju ända sedan apostlarnas tid.
Men den blir inte vackrare av snardömdhet. Är sanningen inte värd att vänta ut, även om det kostar på?
De källor som finns är en intervju med en av de pojkar som är de enda som sett benrester. Det finns också utdrag från den rapport som givit grund till skandalskriverierna, av historikern Catherine Corless. Hennes återgivning av vittnesmål från barnhemmet borde göra varje människa beklämd. Vi vet dock inte vilka förutsättningar systrarna hade att utföra sitt arbete. I denna del av rapporten sägs dock inget om omnämnda massgrav, endast att
I was dismayed to find that in fact the number of children who died in the Home during its existence 1925-1961 numbered nearly 800. I now have all those children’s names, date of death, and age at death, which will be recorded into a special book.
It just did not seem right that all those children lay there unnamed and forgotten.
Detta är en from tanke, och man kunde önska det fanns flera av Catherine Cortless sort, inte minst i i vårt eget land. Hur många barn fick aldrig sin grav här?
Det var först efter denna rapport publicerats som spekulationerna om en massgrav kom igång. Men det finns idag endast två vittnen till denna, två tolvåriga pojkar som trampat ner i ett hål och sett ben. Det finns en nyligen gjord intervju med en av dem. Han berättar vad han såg. Av detta kan ingen säker slutsats dras att det ens var människoben han såg.
Man måste således undersöka saken närmare. Inte ens lokalradion och personer som bor i trakten vågar säga något definitivt. Men det vågar uppenbarligen världspress och nyhetsbyråer, inte minst vårt eget TT, som skriver till oss att
varken den irländska regeringen, katolska kyrkan, eller irländska medier tvivlar på att uppgifterna om den stämmer
och man menar då uppenbarligen den förmodade massgrav som ingen undersökt, och inte de 800 dödsattesterna.
Låt oss ha lite tålamod. Världen är inte vacker. Man måste bereda sig på allt, även inifrån kyrkan, vingården, vår moders hägn. Detta vet vi ju ända sedan apostlarnas tid.
Men den blir inte vackrare av snardömdhet. Är sanningen inte värd att vänta ut, även om det kostar på?
En obetalbar poäng...
...gör artikelförfattarna till denna protest emot Uppdrag gransknings totalt misslyckade försåt:
"Totalt obegriplig blir SVT:s anklagelseakt när den ställs vid sidan av den okritiskt framlyfta nya boken ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk” som utan omsvep förkunnar möjligheterna att förändra sin sexuella läggning. I det sammanhanget blir det naturligtvis fullständigt ologiskt att döma präster för att de inte svarat att en sådan förändring är omöjlig."
De ovälkomna barnen - allas vår skuld
Det rapporteras i dagarna i flera medier - och med krigsrubriker - om att en "massgrav" hittats på Irland i anslutning till ett katolskt barnhem. Hemmet drevs mellan åren 1922 och 1961 av en nunneorden inom katolska kyrkan. Huvudsakligen tog man hand om ensamstående mödrar och föräldralösa barn. Förfärliga skildringar kommer om en betongtank, där liken lagts utan kista och utan identifiering.
Vad som inte framgår i många artiklar är att massgraven - eller det som ryktas vara en sådan - hittades redan 1975 av några pojkar. Sedan dess har platsen välsignats och utmärkts. Siffran 800 grundar sig inte alls på hur många man hittat i graven, utan på hur många dödsattester man funnit under hela perioden utan att hitta gravplatser.Några 800 barnlik har alltså inte påträffats, som rubrikerna skriker, till exempel i GP, Sveriges Radio och SvD. Dessutom har byggnaden använts som barnhem ända sedan 1840. Graven har inte ens öppnats eller grävts ut och kvarlevorna har inte tidsbestämts - de kan lika gärna vara från helt andra tider än när systrarna drev barnhemmet. Allt detta finns i irländsk press och är enkelt att kontrollera.
Det tycks som om detta barnhem, trots statligt ansvar, var kraftigt underbemannat. Endast fyra systrar skulle ta hand om hundratals barn och ge mat, vård och fostran åt både dem och deras mödrar, detta i en tid då den irländska jorden knappt räckte till för att ge matt åt sina invånare och utvandringen därför var stor, framförallt till USA.. Till detta kommer den tidens dödsorsaker, som idag är avlägsna; undernäring, mässlingen, tubekulos, lunginflammation...
Men självklart faller en stor skuld på kyrkan och de biskopar som varit ansvariga. Inte minst borde dessa förhållanden ställa frågan, var fädernas ansvar fanns, alla de män som gjort dessa flickor gravida, för att sedan bara lämna dem åt sitt öde. Och - var fanns deras katolska tro?
Att man tack vare en kvinna, en historiker i trakten, försöker kartlägga dessa öden, är välkommet, inte minst för de anhöriga. En del barn klarade sig bra, och utvandrade, andra gick under i olika sjukdomar och även vanvård.
Men - som utredaren även påpekat - det vore olyckligt om detta görs till en rättegång mot systrarna som var satta i denna omöjliga uppgift och mot kyrkan idag. Man måste nämligen sätta in dessa uppgifter i ett tidssammanhang. Även i välfärdslandet Sverige har ensamstående mödrar haft det svårt, och blivit behandlade som samhällets olycksbarn. Ett exempel på det synsättet är att det var först 1970 som utomäktenskapliga barn fick arvsrätt efter sin far. I vårt land har över 300 000 barn under åren 1920-1980 omhändertagits av samhället och placerats på barnhem, eller barnhus, som de kallades, uppfostringsanstalt och fosterhem, ibland under tvång och ibland frivilligt. Många av barnen blev vanvårdade, misshandlade och utsatta för grova övergrepp i foster- och barnhem. En speciell utredning om övergrepp mot placerade barn, kallad Vanvårdsutredningen, tillsattes av regeringen 2006. Slutrapporten var klar 2011. Här framgår att sexuella övergrepp sattes i system på dessa statliga inrättningar. det kan handla om sexuella övergrepp på 125 000 barn från 1920 till 1955. Man har intervjuat 600 före detta barnhemsbarn och av dessa rapporterade närmare hälften om sexuella övergrepp. På Irland anmäldes 4600 fall av misskötsel på de katolska barnhemmen mellan 1930 och 1975, inkluderande allt från för lite mat till mobbning. Dessa personer har ersatts med upp till 250 000 Euro. Det fanns också fall av sexuella övergrepp, vilket har lett till en minst sagt omfattande publicitet. Under ungefär samma period - från 1920 till 1955 - kan det alltså handla om 125000 övegrepp på barn i de statliga svenska barnhemmen.
Övergreppen pågår ännu i många av de av socialmyndigheterna utvalda fosterhemmen.Idag anmäls övergrepp på barn 6 gånger oftare i foster- och familjehem än generellt sett. Det omhändertas över 20 000 barn i Sverige med "heldygnsinsatser" som det så stelt heter, de sätts i fosterhem, ofta utan att de själva vet anledningen. Många av dessa drivs som lönsamma företag och missförhållanden rapporteras ständigt; kränkningar, övergrepp, inlåsningar, självmord...
Det är tydligt att det i första hand är barnen som får lida, när vuxna ser till sina egna intressen. Barn må vara oönskade, men de får aldrig vara ovälkomna, inte i världen och inte innan de ens får se den.
Vad som inte framgår i många artiklar är att massgraven - eller det som ryktas vara en sådan - hittades redan 1975 av några pojkar. Sedan dess har platsen välsignats och utmärkts. Siffran 800 grundar sig inte alls på hur många man hittat i graven, utan på hur många dödsattester man funnit under hela perioden utan att hitta gravplatser.Några 800 barnlik har alltså inte påträffats, som rubrikerna skriker, till exempel i GP, Sveriges Radio och SvD. Dessutom har byggnaden använts som barnhem ända sedan 1840. Graven har inte ens öppnats eller grävts ut och kvarlevorna har inte tidsbestämts - de kan lika gärna vara från helt andra tider än när systrarna drev barnhemmet. Allt detta finns i irländsk press och är enkelt att kontrollera.
Det tycks som om detta barnhem, trots statligt ansvar, var kraftigt underbemannat. Endast fyra systrar skulle ta hand om hundratals barn och ge mat, vård och fostran åt både dem och deras mödrar, detta i en tid då den irländska jorden knappt räckte till för att ge matt åt sina invånare och utvandringen därför var stor, framförallt till USA.. Till detta kommer den tidens dödsorsaker, som idag är avlägsna; undernäring, mässlingen, tubekulos, lunginflammation...
Men självklart faller en stor skuld på kyrkan och de biskopar som varit ansvariga. Inte minst borde dessa förhållanden ställa frågan, var fädernas ansvar fanns, alla de män som gjort dessa flickor gravida, för att sedan bara lämna dem åt sitt öde. Och - var fanns deras katolska tro?
Att man tack vare en kvinna, en historiker i trakten, försöker kartlägga dessa öden, är välkommet, inte minst för de anhöriga. En del barn klarade sig bra, och utvandrade, andra gick under i olika sjukdomar och även vanvård.
Men - som utredaren även påpekat - det vore olyckligt om detta görs till en rättegång mot systrarna som var satta i denna omöjliga uppgift och mot kyrkan idag. Man måste nämligen sätta in dessa uppgifter i ett tidssammanhang. Även i välfärdslandet Sverige har ensamstående mödrar haft det svårt, och blivit behandlade som samhällets olycksbarn. Ett exempel på det synsättet är att det var först 1970 som utomäktenskapliga barn fick arvsrätt efter sin far. I vårt land har över 300 000 barn under åren 1920-1980 omhändertagits av samhället och placerats på barnhem, eller barnhus, som de kallades, uppfostringsanstalt och fosterhem, ibland under tvång och ibland frivilligt. Många av barnen blev vanvårdade, misshandlade och utsatta för grova övergrepp i foster- och barnhem. En speciell utredning om övergrepp mot placerade barn, kallad Vanvårdsutredningen, tillsattes av regeringen 2006. Slutrapporten var klar 2011. Här framgår att sexuella övergrepp sattes i system på dessa statliga inrättningar. det kan handla om sexuella övergrepp på 125 000 barn från 1920 till 1955. Man har intervjuat 600 före detta barnhemsbarn och av dessa rapporterade närmare hälften om sexuella övergrepp. På Irland anmäldes 4600 fall av misskötsel på de katolska barnhemmen mellan 1930 och 1975, inkluderande allt från för lite mat till mobbning. Dessa personer har ersatts med upp till 250 000 Euro. Det fanns också fall av sexuella övergrepp, vilket har lett till en minst sagt omfattande publicitet. Under ungefär samma period - från 1920 till 1955 - kan det alltså handla om 125000 övegrepp på barn i de statliga svenska barnhemmen.
Pojkar för avflyttning till Frimurarehuset, Kristineberg 1930
Övergreppen pågår ännu i många av de av socialmyndigheterna utvalda fosterhemmen.Idag anmäls övergrepp på barn 6 gånger oftare i foster- och familjehem än generellt sett. Det omhändertas över 20 000 barn i Sverige med "heldygnsinsatser" som det så stelt heter, de sätts i fosterhem, ofta utan att de själva vet anledningen. Många av dessa drivs som lönsamma företag och missförhållanden rapporteras ständigt; kränkningar, övergrepp, inlåsningar, självmord...
Det är tydligt att det i första hand är barnen som får lida, när vuxna ser till sina egna intressen. Barn må vara oönskade, men de får aldrig vara ovälkomna, inte i världen och inte innan de ens får se den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
