Om den outhärdliga ansamlingen av kvinnor

I Signum.se har ett inlägg publicerats om kvinnans ställning i kyrkan. Det ansluter till stor del till de rörelser som kritiserar kyrkan för dess otidsenliga fasthållande vid det manliga prästämbetet och det faktum att kyrkans "regering", kardinalskollegiet och kurian, enbart består av män. Man skriver bland annat:

”Outhärdligt är det” hur som helst, som den tyska katolska kvinnoorganisationen Heliand i maj 2011 skrev till de tyska katolska biskoparnas ordförande, att se ”ansamlingen av män vid offentliga kyrkliga tillställningar, något som på intet sätt är en avbild av den aktiva delen av Guds folk”.

Den flitige bloggskribenten Bengt Malmgren har hakat på, och som ofta så handlar det om att röra om i grytan av åsikter. Bengt Malmgren menar säkert väl, men man måste vara förvissad om att här handlar det om högst personliga avväganden. Meningar som "I dagens läge kan alltså ingen kvinna bli kardinal." verkar ju självklara. Men med detta "I dagens läge" så sägs ju något som inte är så trivialt som det kan tyckas. "I dagens läge..." men morgondagen vet vi ju inget om?

Just detta vet vi faktiskt en hel del om, vi har till och med säkerhet. Män kan inte bli kvinnor, kvinnor kan inte bli män, och inte heller prästvigda i katolska kyrkan, och därmed heller inte biskopar och kardinaler. Inte i dagens läge och inte i morgondagens heller. Inte någonsin.


Finns det verkligen inget mera outhärdligt än se ett biskopskollegium av män enbart? Jo, det finns. En församling av nästan enbart kvinnor. En del personer och grupper har problem med att korrigera könsfördelningen runt altaret, och på biskopssynoder. Men hur många reagerar på könsfördelningen bland de bedjande? De som deltar i Herrens offer? Mässbesökarna, de bedjande inför vår Herre i Hans Allraheligaste Sakrament? Kvinnor mestadels. Vad är det som gör att detta kan uthärdas, alltså att många män tycks tro sig frälsta genom sin blotta existens medan kvinnor i långt högre grad inställer sig i Herrens hus, i heliga Mässan, tillbedjan, bikt, rosenkransbönen?

Hybris

En lyxkryssare, 114500 ton tung, med 1500 hytter, lång som ett godståg (290 m), 61 meter i höjd, med fem restauranger, sex swimmingpooler, ett spa och en joggingbana, med plats för 3780 passagerare och 1100 besättningsmän, utrustad till tänderna med all tänkbar elektronik och maskinerier för fin-navigering i trånga hamnar - ligger plötsligt på sidan, som en strandad blåval, hjälplöst förlorad.

Alla frågar sig; hur kunde det hända, i fint väder och lugna vatten? Det kan inte hända, säger man. Nej, det SKA inte kunna hända. Men - ändå hände det. En klippa påseglades nära land, så nära att lokalbefolkningen brukar ha den som mål att simma till och dyka från. Nu sitter hela klippan inklämd i det säkra dubbelskrovet i sidan på Costa Concordias imponerande 290 meter långa babordssida.

Dimensionerad för stormiga hav. High Tech. Prislapp: 4 miljarder kronor. Så sjunker hela härligheten på en timme - för ett stenblock inte större än en sopcontainer!

Idag ska sådant inte hända, säger man. Så sade man om Titanic också. Och om Estonia. Och om Concorde.

Mycket kan man bygga in i tekniken. Men inte den mänskliga faktorn. En kapten som vill slå nytt rekord över Atlanten och inte bryr sig om varningarna. En kapten som inte drar ner på farten i sjögång. En flygledare som inte kollat startbanan. En kapten som vill visa upp sitt skepp för att smickras av borgmästaren...

Hybris. Övertro på människan. Idag ska sådant inte hända. Men det kommer att hända. Igen och igen och igen. Iallafall så länge människan tror sig vara säker. När människan vill göra sig till Gud.

Honora patrem tuum

Just nu förekommer det en del publicitet kring några kända personligheter, vars barn ämnat utkomma med mustiga skildringar av sin barndom. Dessa halvdokumentärer, autofiktioner, har mer eller mindre varit menade som en "motbild" av de i offentligheten ofta uppburna föräldrarna. Bland dem kan nämnas Nils Claeson, son till författaren, konstnären och bohemen Stig Claeson, mera känd som SLAS, och Felicia Feldt, dotter till den självutnämnd barnspecialisten Anna Wahlgren. Tidigare har vi ju fått makarna Myrdals uppfostringsmetoder belysta från två av deras barn, Jan Myrdal och Sissela Bok. Ingmar Bergman har skildrat sin far på ett sätt som fick hans syskon att reagera.

Visst kan man med rätta vara besviken på sina föräldrar. Kanske de svikit och missbrukat barnets inneboende förtroende för dem som det måste lita mest till. Kanske de missbrukat alkohol, mat, pengar, varit otrogna...Men har man för den skull rätten att redovisa dessa iakttagelser, besvikelser, bittra känslor, även om de bygger på rena rama sanningen? Det är nästan som offentliga terapisamtal.

Ett av tio Guds bud lyder:

Visa aktning för din far och din mor, så som Herren, din Gud, har befallt dig, så att du får leva länge och det går dig väl i det land som Herren, din Gud, ger dig.

Bibelöversättningen 1917 använder istället "Hedra":

Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig.

eller i Vulgatan:

honora patrem tuum et matrem sicut praecepit tibi Dominus Deus tuus ut longo vivas tempore et bene sit tibi interra quam Dominus Deus tuus daturus est tibi.

Frågan är nu: Visar man verkligen aktning genom att alltid lyda och tiga med oförrätterna?

Gud har ju alltid rätt. Man skall vara glad att man överhuvudtaget blev född, och att det fanns några som såg till att man fick ett hem, mat och kläder. I ljuset av alla dessa som aldrig ens fick se sina föräldrars anleten så borde man stå ut med betydligt mer än föräldrars brister, vare sig det handlar om att bli bortglömd utanför en sporthall, osedd, sviken eller missförstådd. Hav tålamod, fördragsamhet och ställ inte ut pappa eller mamma för allmänheten. Noas söner Sem och Jafet räddade sin far ur en pinsam situation, medan Ham istället valde att berätta vad han sett och på så sätt ställa ut sin fars brister till beskådan. För detta fick hans efterkommande lida.

Man må säga att Bibeln endast förmedlar myter och folkliga föreställningar. Men inget av detta kan frånta de sedan generationer förvärvade visheter den förmedlar.