Att vara kristen är att vara extremist

I tvenne artiklar i tidningen Dagen diskuteras "Katolska kyrkans många ansikten". Artikelförfattaren hänvisar till rapporter i media om en maktkamp mellan liberala och konservativa krafter. I artikeln sägs att

Benedikt XVI beskrivs ofta som en konservativ påve med hänvisning till sitt motstånd mot aborter och preventivmedel.

Men samtidigt att han

på ett närmast vänsterorienterat sätt, propagerar för ekonomisk solidaritet, mot konsumism och kortsiktiga vinstintressen

Ytterligheter alltså. Så lanseras en mittfåra av katoliker som gör lite som de vill, men utan att vilja ändra på kyrkan för dess skull. Mainstreamkatolikerna som "tiger still och gör så gott de kan". Denna hållning framstår i artikeln nästan som ett sorts ideal. De två källor som anges i artikeln, Maria Hasselgren och Per Beskow, tycks mena att aktiva katoliker som hörs och syns är "extremer" som inte betyder något alls för kyrkan.

För det första måste man invända mot att det är påven som utformar kyrkans lära ifråga om preventivmedel och abort. Ingen påve kan ändra kyrkans syn på människans uppdrag i skapelsen, den är en del av Uppenbarelsen. Angående det framlagda mittfåra-idealet undrar man om det verkligen kan vara något att eftersträva, när det ju är just den ljumma inställningen - både hos präster och lekmän - som gör att kyrkan tappar kontakten med sina troende i häpnadsväckande fart.

Alla våra förebilder - de heliga - är i ett eller annat avseende extremister; de är personer som hängivet strävat efter helighet. Många mycket uttrycksfullt, de flesta helt i det fördolda. I det avseendet finns det ingen "mittfåra" i den kristna tron, att den alltid innebär en djupt personlig passion för den uppenbarade sanningen, som inte låter sig styras av media, av trender, tidsanda eller kyrkopolitisk korrekthet. Man blir inte heligare genom att tillhöra rätt läger i ett spel, och inte heller genom att samla på medaljer och meriter. Allt avgörs i den dagliga omvändelsen och sist men inte minst - i dödsstunden.

I den andra artikeln säger Hedvig Larsson att

Förändringen kanske måste komma också från personen själv

Det var det klokaste i båda dessa artiklar.