Den sunda läran

En polischef misstänks för våldtäkt, en dagisanställd för pedofili, scoutledare och mellanstadielärare för våldtäkter...

De många fallen av övergrepp mot barn och tonåringar som begåtts av katolska präster har omedelbart lett till hätska angrepp mot kyrkan som institution. Utifrån har man menat att det visar på kyrkans dubbelmoral, inifrån har man krävt att celibatet skall upphävas. Men konstigt nog tycks fenomenet finnas även i kyrkor utan celibatkrav, bland gifta och sammanboende, rika och fattiga, lärare, scoutledare och poliser...

Det är mycket sällsynt att talet om "systemfel" kommer upp om någon annan organisation än katolska kyrkan. När någon skandal uppdagas där så leder man den raskt till Roms loggior, och det brukar vara påven som får ta de värsta hatvågorna. Men även katoliker i allmänhet. (Man berättade redaktionen att en präst hört på en flygplats kommentarer att "där går en sån där pedofil"! Jo, han bar prästkragen.) I fallet med polischefen, dagismannen och scoutledaren har vi inte hört någon hänvisning till högsta ledningen. Och ändå - de är säkert inte de enda inom sina yrkeskårer. Ett inte ringa antal poliser finns i brottsregistret, dömda för kvinnomisshandel mm.

Det är människor det handlar om. Och inre kontroll - inte yttre. Ingen kan hindra någon att begå dessa handlingar genom bättre ledningssystem och strukturer. Endast genom en "sund undervisning" (Tit 2:6) kan samvetena upplysas. Frågan är om hem och skola förmår ge denna undervisning utan andra ledtrådar än att man ska söka sin egen tillfredsställelse i det korta jordelivet. Och naturligtvis - samma sak gäller de katolska skolorna och prästseminarierna.

Allt vad I viljen...

På SvD riktar ett antal riksdagsmän och politiska ungdomsledare den 26 januari en appell för att bistånd skall kopplas till politiska villkor.

Sverige måste kräva att den diskriminerande förordning som gör det möjligt att neka gravida elever skolgång måste avskaffas

skriver man och avser då biståndet till Tanzania. Artikeln har ett upprört tonläge, och framförallt är det då landets abortförbud som upprör:

Vi har talat med läkare som tvingats vägra gravida flickor, som utsatts för övergrepp, abort eftersom ingreppet är förbjudet.

Politikerna menar att för att Sverige ska bistå landet måste tre krav uppfyllas:

• Tanzania måste tillåta gravida elever att gå i skolan.
• Tanzania bör erbjuda gravida skolelever säkra abortmetoder.
• Tanzania bör införa sexualkunskap i skolundervisningen.

Att använda bistånd som politisk påtryckning är inget nytt. SIDA har inga som helst problem med detta. På deras hemsida återges regeringens målsättning:

Demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat samt jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen. Det är de områden Sverige prioriterar inom biståndet.

Här handlar det alltså inte om att ge hungrande mat, törstande vatten, hemlösa ett hem och sjuka vård. Målen är istället utpräglat politiska, och naturligtvis är det den svenska modellen som ska pressas in. År 2007 reducerade regeringen biståndsmottagande länder från 125 till 33 stycken. Många ströks alltså, däribland Nicaragua, Venezuela, Haiti, Filippinerna, Vietnam. Istället satsar man på Bangladesh, Kambodja, Bolivia, Kenya. Vad som kännetecknar dessa länder är knappast större nöd än de som ströks på listan. Men svaga regeringar där man kan göra lite vad man vill i landet. Mycket riktigt finns det SIDA-stödda abortkliniker både i Bangladesh och Kenya, trots att detta är i lag förbjudet.

I en svarsartikel erkänner SIDA-chefen öppet att man under 1990-talet försökt "köpa" politiska förändringar, men att detta inte är effektivt. Bättre då att arbeta

aktivt med dialoger på regerings- och ministernivå som med att stödja de modiga aktörer och progressiva krafter

Ser man på biståndpengarnas fördelning år 2008 finns det en hel del att kanske förvånas över: Filippinerna (90 miljoner invånare) 41 mkr, Haiti (9 miljoner invånare) 60 mkr, Mexico 82 tkr (!), Kuba 5 mkr, Tanzania 820 mkr, Rwanda 94 mkr, Ockuperade Palestinaområden (3,6 miljoner invånare), 471 mkr... Bosnien får 10 ggr mer än Kroatien. Och Palestina får lika mycket som hela Latinamerika totalt!

Här handlar det alltså om politik och export av den svenska modellen, om än det går emot mottagarländernas kultur, religion och till och med lagstiftning. Vart tog den kristna barmhärtighetstanken vägen? Hur skulle vi själva tycka om vi blev behandlade på samma sätt? Om handelsavtal skulle förenas med krav på förändrad familjepolitik till exempel?

Humanism eller existentiell ångest?

Ett förslag om så kallad palliativ sedering finns från Läkaresällskapets etikdelegation, meddelar Svenska Dagbladet. Förslaget innebär att man på eget initiativ kan få bli nedsövd i livets slutskede istället för att vara vaken med smärtor och ångest.

Förslaget har fått stöd från Göran Hägglund. En spontan reaktion från redaktionen är att förslaget andas dödsskräck. Är det något man inte vill ta ifrån en människa så är det väl just att uppleva denna stund - som kan vara så omgärdad av storhet och andakt.

Men om då en människa inte själv vill vara med? Om man bara vill få sova? Frågan har inget enkelt svar. Men ur kristen synpunkt vill man ju helst låta Vår Herre bestämma när den stunden skall komma. Dessutom - utgör detta inte en förrädisk glidning mot eutanasihållet? Sjukvården har redan "dödshjälp" för ofödda vars hela organism bara vill en enda sak: Livet. Är det kanske bara en tidsfråga innan man också erbjuder den tjänsten åt gamla och sjuka - eller bara livströtta?

En redaktionen närstående bad bestämt att få upphöra med morfinbehandlingen när slutet närmade sig. Beskedet till sjukvårdspersonalen: - Jag vill inte missa något!

Att vara kristen är att vara extremist

I tvenne artiklar i tidningen Dagen diskuteras "Katolska kyrkans många ansikten". Artikelförfattaren hänvisar till rapporter i media om en maktkamp mellan liberala och konservativa krafter. I artikeln sägs att

Benedikt XVI beskrivs ofta som en konservativ påve med hänvisning till sitt motstånd mot aborter och preventivmedel.

Men samtidigt att han

på ett närmast vänsterorienterat sätt, propagerar för ekonomisk solidaritet, mot konsumism och kortsiktiga vinstintressen

Ytterligheter alltså. Så lanseras en mittfåra av katoliker som gör lite som de vill, men utan att vilja ändra på kyrkan för dess skull. Mainstreamkatolikerna som "tiger still och gör så gott de kan". Denna hållning framstår i artikeln nästan som ett sorts ideal. De två källor som anges i artikeln, Maria Hasselgren och Per Beskow, tycks mena att aktiva katoliker som hörs och syns är "extremer" som inte betyder något alls för kyrkan.

För det första måste man invända mot att det är påven som utformar kyrkans lära ifråga om preventivmedel och abort. Ingen påve kan ändra kyrkans syn på människans uppdrag i skapelsen, den är en del av Uppenbarelsen. Angående det framlagda mittfåra-idealet undrar man om det verkligen kan vara något att eftersträva, när det ju är just den ljumma inställningen - både hos präster och lekmän - som gör att kyrkan tappar kontakten med sina troende i häpnadsväckande fart.

Alla våra förebilder - de heliga - är i ett eller annat avseende extremister; de är personer som hängivet strävat efter helighet. Många mycket uttrycksfullt, de flesta helt i det fördolda. I det avseendet finns det ingen "mittfåra" i den kristna tron, att den alltid innebär en djupt personlig passion för den uppenbarade sanningen, som inte låter sig styras av media, av trender, tidsanda eller kyrkopolitisk korrekthet. Man blir inte heligare genom att tillhöra rätt läger i ett spel, och inte heller genom att samla på medaljer och meriter. Allt avgörs i den dagliga omvändelsen och sist men inte minst - i dödsstunden.

I den andra artikeln säger Hedvig Larsson att

Förändringen kanske måste komma också från personen själv

Det var det klokaste i båda dessa artiklar.