En ambassadörs uppdrag

Med tanke på den livliga debatt som just nu pågår om vad en ambassadör egentligen får och bör göra, så undrar vi varför man inte åberopar Wienkonventionen. Där finns allt reglerat. Ambassadörens uppdrag består inter alia i att

promoting friendly relations between the sending State and the receiving State, and developing their economic, cultural and scientific relations.

Kanske det var detta som inspirerade ambassadören att uttala sig om Aftonbladets spekulativa artikel.

Huruvida ambassadör Ulla Gudmundsson läst Wienkonventionen vet vi ej. Iallafall tycks hon ha sitt eget sätt att bygga "friendly relations" på, nämligen att gå till några av Vatikanens verkliga belackare och i deras forum öppet försäkra att det ligger i hennes uppdrag att påverka kyrkan så att den kan

komma bort från underkastelseteologin

Hon vill ha "resultat" på denna och några andra punkter

preventivmedel, abort, synen på homosexualitet och inte minst på kvinnor

och ursäktar sig närmast att hon måste vara lite välvilligt inställd ibland

Men min uppfattning är att jag om jag vill ha resultat måste bemöda mig om att förstå den officiella katolska positionen och vad som ligger till grund för den.

Här har vi en ambassadör som agerar högst självständigt. Eller hur är det med den saken - kanske hon verkligen har UD:s uppdrag? Vi kunde föreställa oss om den Apostoliske Nuntien, Vatikanens ambassadör i Sverige, skulle gå ut med liknande saker, kanske använda sig av Sverigedemokraternas forum, för att leverera några väl valda salvor mot den svenska statens syn på preventivmedel och abort, och förklara att det ligger i hans uppdrag att påverka staten i rätt riktning.

Nu är den risken mycket liten, för att inte säga obefintlig. Men vi undrar - varför var det så tyst kring ambassadör Gudmundsson märkliga tolkning av sitt uppdrag, att det handlar om att "försöka få påven att ändra uppfattning"?

Liberalismens frestelser

På tidskriften Signums bloggsida reflekterar p. Ulf Jonsson SJ över lagen mot kränkning av religion som antagits på Irland. Rubriken talar för sig själv: Teokratins frestelse. Ulf Jonsson menar att en sådan lag inte hör hemma i en demokrati:

den som har förmånen att leva i en demokrati får också lov att finna sig i att ibland möta åsikter som man starkt ogillar. Grannen har samma rätt som jag att ge uttryck för sina övertygelser.

Men är det inte en övertolkning att genast börja tala om teokrati så fort någon försiktigt vill att staten skall skydda religiösa värden? Enligt klassisk katolsk uppfattning har staten sin del att verka för det allmännas bästa. Men det får aldrig ske på bekostnad av kyrkans uppdrag att verka för själarnas bästa och evig frälsning åt sina döpta medlemmar. När Jonsson nämner att kyrkan själv iscensatte nedläggningen av statskyrkosystemen i Italien, Spanien och Irland så glömmer han att nämna konsekvenserna av detta. Kyrkan attackerades omgående och fick se den ena lagen efter den andra stiftas som strider mot det allmännas väl och skapar förvirring bland de troende. Vi kan bara nämna lagen om samkönade äktenskap eller lagar förbjuder trosundervisning och moralisk fostran i skolan. Det sistnämnda strider dessutom mot kyrkolagen (Can. 799 ff). I Spanien har ju stat och kyrka bedrivit formliga ställningskrig mot varandra, och flera gånger har medborgarna demonstrerat i hundratusental mot lagar som strider mot naturrätten. I Irland har kyrka och stat varit separerade redan 1937, men det var först efter att en formulering om den katolska kyrkans särställning ströks 1973 som lagförslag kom om skilsmässa, preventivmedel och nu ligger även samkönade äktenskap som ett lagförslag, och livliga diskussioner förs om allt från kyrkans ägande till de katolska skolorna.

Vi ser alltså ett mönster: När den lagstiftande makten styrs av enbart opinioner så upphör dess förmåga att tjäna det allmännas väl. Den tjänar bara - opinionen. Om den politiska majoriteten inte vill kyrkan väl så kan staten mycket väl aktivt begränsa kyrkans möjligheter att tjäna sina medlemmar. Även i Sverige har det rests krav att kyrkan ska omfatta den utveckling som sker i övriga samhället, gällande jämställdhet mellan könen, synen på sex och samlevnad etc. Denna liberalism har man från katolskt håll varit mycket medveten om och varnat för alltsedan franska revolutionen.

Politiskt ledarskap kan alltså ej endast bestå i skicklighet att hantera dagsfrågor och vinna val, utan det måste finnas oeftergivliga moraliska principer, en grundläggande uppfattning om vilka värden samhället skall grundas på. I vår grundlag står att

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Skall detta mål uppnås måste politiken grundas på en insikt om vad som utgör människans väl. Kyrkan kan låta kejsaren vara. Men om "rågången mellan andligt och politisk ledarskap" leder till oandligt politiskt ledarskap - då finns det bara förlorare.

Sverige är sig självt nog

Medan kondoleansböckerna för den filippinska nationalhjälten Corazon Aquino världen över fylls med namnteckningar från presidenter, kungligheter och ambassadörer så undrar man stillsamt om det finns något namn med från vår egen högt aktade demokrati. I Manila köade ambassadörerna vid kistan i katedralen. Men från Sverige fanns bara en honorärskonsul vid namn Carla Limcaoco. Ty som bekant har regeringen förra året behagat lägga ner ambassaden i världens tredje största katolska nation och en av de största asiatiska nationerna. Vi är nu det enda nordiska land som saknar ambassad i Manila, medan vi dock har ambassad i Luxemburg, Guatemala och Makedonien t.ex. Till och med Island, som nästan är bankrutt, anser sig ha råd med en ambassad i den orientaliska metropolen.

Tidigare har man också tagit foten ur Vatikanen, världens äldsta diplomatcentrum med förbindelser till inte mindre än 174 stater. Inne i själva Vatikanstaten finns idag 47 ambassader. Men Sverige tycker tydligen att man sitter lika bra på UD vid Gustav Adolfs torg, detta med en ambassadör, Ulla Gudmundsson, som också tar hand om det likaledes katolska Malta. Hon anser att "kyrkan har mycket att lära av feministiskt tänkande när det gäller att komma bort från underkastelseteologin" och att det ligger i hennes uppdrag att påverka Vatikanen i den riktningen. Undras om det också är hon som författat UD:s presentation av Vatikanstaten där det förkunnas att

Benedictus räknas som en av de främsta moderna katolska teologerna men har också mött stark kritik från omvärlden och från många europeiska katoliker. Benedictus uppfattas som en stark förespråkare för traditionella katolska värden.

Jo - kan det förvåna någon annan än svenska UD?

Den lilla Vatikanstaten dock har en ordentlig ambassad i Djursholm, en så kallad apostolisk nuntiatur. Denna flyttades från Köpenhamn för att om möjligt ge en fingervisning att det vore klokt om Sverige behöll sin ambassad i Vatikanen. Men förgäves.

Att leda ett folk

I skrivandes stund förs Corazon Aquinos kista genom Manila i kortege till katedralen. Miljontals människor följer hennes väg och från skyskraporna regnar det gul konfetti, det vinkas med gula flaggor, till minne av den gula revolutionen 1986, då den korrumperade diktatorn Ferdinand Marcos tvingades till landsflykt, efter valfusk. Stridsvagnarna stoppades med rosenkransböner - överallt där änkan Aquino uppträdde samlade hon enorma folkmassor.



Aquino omnämndes av sin närmaste vapendragare, kardinal Sin, som "Guds gåva till Filippinerna". Själv betonade hon ofta att hon blivit utvald av Gud att tjäna det filippinska folket. Detta skulle förmodligen betraktas som ett högst magstarkt uttalande i det svenska samhällsklimatet. Men "Mama Cory" framstod aldrig som en makthungrig madame (vilket hennes nuvarande efteträdare Gloria Macapagal Arroyo ofta beskylls för). Istället finns det ett drag av ödmjukhet kring hennes person och hela hennes livshistoria. Den är väl värd att studera, inte minst av våra egna politiker. För Corazon Aquino var det viktigaste inte det som uppnåddes för dagen, utan för evigheten. Med siktet inställt att tjäna Gud i första hand ledde hon en jättenation ut ur krigsekonomi och förlamande despotism och gav folket en identitet och stolthet som denna dag visar sig tydligare än någonsin.