Våra sakliga korrespondenter

SVT 1 hade just ett program kallat "Korrespondenterna". Förutom att servera gammal skåpmat från "Uppdrag Granskning" så hade man yxat till några reportage med den sammanhållande tråden att det värsta för Europa är 1. Påven 2. Katolska kyrkan. Dessa framställdes som motståndare till ett öppet, utvecklat Europa och till ”folket”. Påven ansågs vara än konservativ aktivist, än lurad av högerextremister.

Vilka var då inte lurade?

1. En laiserad gift präst
2. En tv-reporter
3. En tonårsflicka
4. En medelålders ordenssyster
5. En representant för We are Church
6. Tre svenska utrikeskorrespondenter

Detta var sakkunskapen. Påven hörde inte dit. Samtidigt erkändes att frågan var så svår att knappast någon utomstående förstår den.

Men omdömen kan man ju alltid fälla - även utan ett uns av sakkunskap, och trots att det hela blir närmast parodiskt. Så, vad svenska folket (nåja...tittarna!) fick sig till livs var följande: Katolska kyrkan – med påven i spetsen - utgör en farlig makt som strävar bakåt, som alltid manipulerar i kulisserna, som bara förmår se i tusenårsperspektiv, som inte förstår folket, inte är i takt med tiden och dessutom är hopplöst mediadum. Bilder av påven i blåsväder visades ständigt.

Tur att det inte handlade om muslimer eller - Gud förbjude - judar. Men nu är det ju bara katoliker som drabbas av dessa elaka rykten, tillmälen och lögner - dvs konservativa (detta nya invektiv) katoliker, sådana som tror att kyrkan genom nåd och samlad vishet möjligen vet l i t e bättre än var och en för sig själv. Och dessa vill ju ingen ändå ha att göra med, ty de enda normala katolikerna är de som opponerar gentemot sin kyrkas ledning. Om de inte dessutom är konservativa, vill säga.

En icke oansenlig portion av programmet ägnades åt att förhärliga programmet "Uppdrag Granskning" för dess avslöjande. Glädjen stod högt i tak för den skandal det åstadkommit. Man borde bjuda biskop Williamson på en jordenruntresa!

Kyrkan - världens "pelele"

Det är omöjligt att täcka upp allt som skrivs och sägs just nu - om påven, om katolska kyrkan, om det prästbrödraskap, som för två veckor sedan knappast någon ens hört talas om i vårt land. Allt sammanblandas till en sorts gröt, där det är svårt att skilja det ena från det andra. Ord som antisemitism, förintelseförnekare, rasism...klistras högst godtyckligt lite här och var, än på katolska präster, än på påven, än på lekmän utan förskyllan. En biskop baserad i Argentina, som först sades inte ens vara katolik, blev orsak till att vi tycks få en ny sorts medlemskap i kyrkan - man kan vara i kommunion med påven, erkänna honom, fast ändå inte vara godkänd i gemenskapen. En katolik ska anamma allt i ett koncilium som varade i arton år och producerade fyra konstitutioner, nio dekret och tre deklarationer, sägs det. Allt detta är nyheter. Hur många kan passera denna inkvisition? Man får kanske vända sig till en upplyst katolsk präst om besked.

Våra högst respekterade "kollegor", stiftsorganet Katolskt Magasin och kulturtidskriften Signum, har nu på allvar givit sig ut i intenetvärldens on-linetillvaro. Signum har öppnat en "signumblogg", vilket är mycket glädjande. Vi gratulerar! Det kan gå långt annars mellan pressläggningarna. (Att vi däremot inte kan instämma i allt, det får man väl se som ett tecken på ett levande debattklimat i vårt lilla katolska stift.)

Det sägs på Signumbloggen att "Det sannolika scenariot framöver är väl att förhandlingarna med SSPX nu läggs på is" - och man anar knappast några tårar fälls för den saken. Men faktum är att istället verkar det nu byggas många broar, låsningar släpper. Biskop Fellays trupper är fulla av arbetslust - ett publikt seminarium är utlyst till på onsdag om "framtidsperspektiv" och man hanterar ryktena om utbredd antisemitism med största allvar och öppenhet.

Prästerna befinner sig ännu i ett sorts kyrkorättsligt ingenmansland, knappt värt ens ordet "provisorium". De är bakbundna; även om de vill dela ut sakramenten lagligt så kan de inte utan att de upptas i ett stift eller en orden. Eller en egen jurisdiktion. Men att det skulle handla om förhandlingar mellan katolska kyrkan å ena sidan och och en grupp helt avskild från den katolska trosgemenskapen å den andra, det språkbruket skulle aldrig påven själv godkänna. Därom finns det hur många bevis som helst. Istället handlar det om en spricka i tolkningarna av var kyrkan står i vissa frågor. "Beslutet av Benedikt XVI är en ny möjlighet som givits för att gemenskapens kraft ska övervinna splittringens", som den optimistiske ärkebiskopen av Paris nyligen sade.

Medan tongångarna är mycket hetsiga här så kan man i fransk och schweizisk TV följa lugna studiodebatter där alla får komma till tals.

Så - man behöver inte tycka om alla örter i Herrens vingård. Men att låta våra medier behandla vår heliga kyrka och hennes ledargestalt som en "pelele", en trasdocka, det måste vi hjälpas åt att stoppa. Och det gör vi nog bäst genom att sprida kyrkans tro på sanningen och genom att ödmjukt återge de faktiska förhållandena precis som de är.