Konsten att förföra med politik

Den stora nyheten just nu är splittringen inom regeringen och även tydligen Moderaterna om ett lagförslag, som innebär en sänkning av ålder för att få sitt kön omdefinierat officiellt. Det ska inte ens behövas en diagnos för att byta "juridiskt kön". 

Hela saken vittnar om en bottenlös okunskap om människans fysiologi - ja om hela däggdjursvärlden.  Könsbestämningen hör det det mest grundläggande i hela vår disposition som inte enbart biologiska varelser utan även mentala. Det handlar inte bara om någon kromosom, även om de är avgörande för genverkan. Ty gener verkar alltid i samspel med den omgivande organismen. Ifråga om könen så handlar det inte bara om gener, utan även om alla de organ som deltar i ett raffinerat samspel mellan nervsystem och hormonverkan. Här är hjärnan också medverkande - den utvecklas för att tjäna ett visst kön. Mycket i denna utveckling  som sker den första månaden är ännu okänt.

Redan tidigt i fosterstadiet utvecklas alltså de könsspecifika egenskaperna. Framförallt gäller det de funktioner som primärt bildas för att skapa könskörtlar, äggledare respektive sädesledare. Det finns inga icke-binära lösningar här; antingen bildas sädesledare eller äggledare. antingen testiklar eller äggstockar, antingen äggceller eller sädesceller. 

Däremot kan de sk sekundära könsegenskaperna variera, både medfött och inducerat. Hormonhalter, genitalias utformning, muskler, skäggväxt, bröst, klädesstil och beteende; allt detta varierar mellan individer, även inom en familj,  och beroende av ålder. Vi vet ju att man även medvetet kan signalera olika könsuttryck med klädval, makeup, sätt att tala och röra sig etc. I vårt samhälle är det helt accepterat. I katolska sammanhang också: Även om det finns en viss klädkodex i kyrkorna, så frågar ingen om vilket kön man tillhör.

Det är alltid de sekundära könsegenskaperna som manipuleras i sk könsbyten. Ty de primära kan ej ändras. 

Vilket kön är du? Bara välja.

Detta är egentligen grundläggande biologi. Man undervisades om det i åttonde klass tidigare. Men idag verkar det som om just den delen om de primära könsegenskaperna helt utelämnas. Det gäller läroböcker (se tex. denna genomgång) såväl som texter från Socialstyrelsen och styrdokument för vårdpolitiken. Och nu alltså lagstiftande organ.

Slår man upp Vårdguiden så saknas även här det viktigaste informationen om primär könsbildning. Det deklareras att kön är något individen bestämmer, ingen annan ("Hur vet jag vilket kön jag har?)"

Däremot beskrivs utförligt hur de sekundära egenskaperna kan manipuleras på olika sätt med  att skapa konstgjorda genitalier, ändra kläderna etc. Sedan följer också en detaljerad beskrivning om hur man kan få en "könsbekräftande behandling". Vilket alltså är en behandling för att man ska tro att man kan förneka det primära könet man är skapad till. Man råds att skaffa en remiss: 

För att påbörja en utredning behöver du en remiss. Den kan skrivas av en person som arbetar inom vården, till exempel på en vårdcentral, psykiatrimottagning, elevhälsa eller ungdomsmottagning. Remissen kan även skrivas av en psykoterapeut, präst eller motsvarande. Du kan ibland skicka in en egenremiss.

Observera att föräldrar inte nämns här, däremot "präst eller motsvarande". Lite längre ner nämns att vårdnadshavare måste ge tillstånd om man är under 18 år.

Nu vill vår regering alltså att åldern för att besluta om ett skenbart könsbyte ska sänkas till 16 år. 

Att de primära könsegenskaperna ej kan ändras framgår ingenstans. Över hela landet finns det "utredningsteam" med ofta oklar kompetens. Detsamma gäller de privata lobbyorganisationer som Vårdguiden länkar till längst ner på sin sida, De går till  UMO som ägs av Inera AB, ett företag som omsätter en miljard om året. Det framgår inte vilken kompetens personalen på UMO har inom medicin. Man länkar till RFSL och RFSU. Samma sak där: väldigt bristfällig kompetensbeskrivning. För att bli rådgivare på skolor om sexuella identitetsfrågor och fysiologi räcker det med en tvåveckorskurs. Ingen kompetens krävs inom naturvetenskap eller medicin. 

Vårdguiden beskriver detaljerat vad som sker när man sätter in könshormoner som behandling, ja, man kan med detta uppskjuta de naturliga processerna som sker i hela kroppen i samband med puberteten. Alla är  alla är födda med en naturlig plan för dem. Det beskrivs också hur man med kirurgi kan skapa en "vagina" och skapa en "clitoris" med hud från penis, som amputeras, liksom även testiklarna. Och hur man kan skapa en "penis" med hud från clitoris. Allt med det enda syftet att få sexuella känsloupplevelser i "det rätta könet" man nu blivit korrigerad till. 

Det finns alltså en inbjudan i Vårdguiden till hur man i vår sjukvård kan få sin kropp vanställd och förgiftad med hormonbehandling, allt för att man ska uppleva sig ha ett kön som man inte fötts med, och inte har. 

Att detta nu även ska bli en rättighet, inskriven i lag, är inget annat än att förneka vad all medicinsk vetenskap vet, och det är ganska enkelt att ta reda på. Inte minst våra medicinska institutioner och Socialstyrelsen borde ingripa här. Det handlar om att förföra generationer av ungdomar för tidsbundna ideologiskt präglade projekt som ger konsekvenser inte bara för de individer som lockas gå in i dessa processer, utan för hela samhället och dess syn på fortplantning och faktiskt rubbar det acceptansen av hur vi är skapade som däggdjur av arten Människa. 

Se även:
Könsdysfori (Respekt) 
Överläkare Sven Román: Behandlingar av könsdysfori är en epidemi
Den nya kreationismen
Naturkunskap – icke godkänt!
Normkritik marginaliserar
Oklart kön - oklar information
Politiska partier: Kön något relativt som ska avgöras av individen
Etisk härdsmälta
Missledandet som politisk metod
Att lagstifta om det omöjliga
Som man och kvinna skapade han dem (Biskopens herdabrev)

Den synodala ohörsamheten

Idag startar sista kapitlet av påve Franciskus projekt att omskapa kyrkan till att bli "synodal". Det hela startade 2021 med församlingsaftnar mm. Ledorden är gemenskap-delaktighet-mission. Inför denna sista omgång har det givits ut många texter, den senaste kallas för "Instrumentum laboris", ett 64 sidors kompendium utan struktur och tydliga författare. Detta var kanske avsikten, ty detta ska alltså vara den nya kyrkans melodi; här ska man bokstavligt talat bli indragen i en helt ny epok i den katolska kyrkan, där inget egentligen är givet på förhand.  Så här presenteras det av generalsekreteraren, kardinal Mario Grech: 

IL är inte ett dokument från den Heliga stolen, utan från hela kyrkan. Det är inte ett dokument som skrivs vid ett skrivbord. Det är ett dokument där alla är medförfattare, var och en för den roll han eller hon är kallad att spela i kyrkan, i lyhördhet för Anden. [...] Ni kommer inte att finna en teoretisk systematisk förklaring av synodalitet i texten, utan frukten av en kyrklig erfarenhet, av en resa där vi alla har lärt oss mer genom att vandra tillsammans och fråga oss själva om innebörden av denna erfarenhet. Jag kan säga att IL är en text där ingens röst saknas: den från Guds heliga folk; från pastorerna, som har säkerställt kyrklig urskiljning genom sitt deltagande; från påven, som alltid har åtföljt oss, stött oss och uppmuntrat oss att gå vidare. IL är också ett tillfälle för hela Guds folk att fortsätta den resa som har påbörjats, och ett tillfälle att involvera dem som inte har varit involverade hittills."

 

Det är få som orkar läsa denna text, Man får intrycket att den skildrar ett skeende som redan är utstakat, att kyrkan lämnat allt bakom sig och nu är en annan, en synodal kyrka utan några svar på frågor. Här lyser referenserna till kyrkofäderna och heliga  - och för all del katekeser -  med sin frånvaro. Vi ska inte vara bundna vid sådant, utan själva göra våra urskiljningar genom Anden. Men dock verkar många av dessa urskiljningar redan vara gjorda av andra än oss själva. Är vi med på resan, eller ställer vi oss utanför, genom att urskilja fel? 

Att synodens sista kapitel inleddes med en tredagarsreträtt ledd av dominikanen Timothy Radcliffe kan ses som ett resultat av dessa redan färdiga urskiljningar: Han gjorde sig känd redan på 1980-talet som förespråkare för att prästseminarierna skulle vara underbara tillflyktsorter för homosexuella män som han själv benämner gay. Och en varning till alla som eventuellt inte skulle känna sig bekväma med detta. På den vägen har det varit, i stark opposition mot inte minst påve Benedikt.

Som sagt; allt verkar redan vara utlagt, och för oss som inte alls känner igen något av vår kyrkas lära och tradition i dessa gåtfulla och synnerligen ostrukturerade textmassor, gäller det tydligen bara att inse, att vår känsla av trygghet och helighet i liturgin och läran, bara betyder att vi inte har något att bidra med här. Och inte behöver höras ens. Vår röst saknas dessutom i dokumentet.

Uppe igen

Vi har inte kunnat upprätthålla denna blogg med Nytt under en längre tid. Det handlar om resursbrist helt enkelt. Det har ju strömmat ut en mängd nyheter, och dessutom så jobbar redaktören i andra projekt i samarbete med EWTN, som är vår pålitliga partnerorganisation sedan några år. Men vi försöker dra igång nu med kommentarer kring vad media presenterar - från vårt land, från kyrkan och från världen i övrigt, om det akan tänkas påverka vår egen orientering -  och faktiskt existens som troende katoliker. 

Rom: Stor manifestation för bevarandet av den traditionella latinska mässan

Runt om i Rom har det idag satts upp dussintals skyltar på italienska och engelska för att försvara den traditionella latinska mässan. Följande pressmeddelande skickades ut för att förklara initiativet.

PRESSMEDDELANDE

Från och med i morse och 15 dagar framåt kommer flera dussin skyltar till förmån för den traditionella liturgin att sättas upp i närheten av Vatikanen och dess omgivningar.

En organisationskommitté, vars medlemmar deltar personligen och som kommer från olika katolska enheter (t.ex. bloggarna Messainlatino och Campari & de Maistre och föreningarna National Committee on Summorum Pontificum och St Michael the Archangel Association), har velat offentliggöra sitt djupa engagemang för den traditionella mässan i en tid då dess utplåning tycks planeras. De gör det av kärlek till påven, så att han på ett faderligt sätt kan öppna sig för att förstå de liturgiska periferier som inte längre känner sig välkomna i kyrkan, eftersom de i den traditionella liturgin finner det fulla och fullständiga uttrycket för hela den katolska tron i den traditionella liturgin.

"Det som tidigare generationer ansåg vara heligt förblir heligt och stort även för oss, och det kan inte helt plötsligt vara helt förbjudet eller till och med betraktas som skadligt" (Benedictus XVI, brev till biskoparna med anledning av offentliggörandet av det apostoliska brevet Summorum Pontificum). Den växande fientligheten mot den traditionella liturgin kan inte rättfärdigas vare sig på teologisk eller pastoral nivå. De samfund som firar liturgin enligt 1962 års romerska missal är inte rebeller mot kyrkan. Tvärtom, välsignade av en stadig ökning av antalet troende lekmän och prästvigningar, utgör de ett exempel på en orubblig uthållighet i katolsk tro och enhet, i en värld som blir alltmer okänslig för evangeliet och i ett kyrkligt sammanhang som alltmer ger efter för sönderfallande impulser.

Därför är den avvisande attityd med vilken deras egna pastorer tvingas behandla dessa gemenskaper i dag inte bara en anledning till bitter sorg, som dessa troende strävar efter att erbjuda för kyrkans rening, utan utgör också en allvarlig orättvisa. Inför denna orättvisa kräver själva kärleken att vi inte tiger: för "en olämplig tystnad gör att de som skulle ha kunnat bli undervisade hamnar i fel händer" (påven Gregorius den store, Pastorala regeln, bok II, kapitel 4).

I vår tids kyrka, där lyssnande, välkomnande och inkludering inspirerar alla pastorala åtgärder och där det finns en önskan att bygga upp kyrklig gemenskap "med en synodal metod", har denna grupp av vanliga troende, unga familjer och ivriga präster en förtröstansfull förhoppning om att deras röst inte kommer att kvävas utan att den kommer att välkomnas, lyssnas till och beaktas. De som går till den "latinska mässan" är inte andra klassens troende, och de är inte heller avvikare som måste omskolas eller en börda som man måste bli av med.

Den organiserande kommittén
(Toni Brandi, Luigi Casalini, Federico Catani, Guillaume Luyt, Simone Ortolani, Marco Sgroi)
prolibertatemissalis@gmail.com

Påven på sjukhus

Påve Franciskus är på sjukhus och alla möten och audienser är inställda. Han har en luftvägsinfektion med smärtor i bröstet. Den 29 mars meddelade Vatikanen att påven Franciskus förväntas stanna kvar på ett sjukhus i Rom i "några dagar" på grund av en luftvägsinfektion. Det hade tidigare under dagen meddelats att han befann sig på sjukhuset för tidigare planerade läkarundersökningar.

Den 23 februari meddelade Vatikanen att påven Franciskus hade en "kraftig förkylning". Påven delade ut kopior av sina tal vid två morgonmöten i stället för att som vanligt läsa dem högt. I januari berättade han själv att hans tarminfektion återkommit, men att han för sin ålder var i god hälsa. 

Reformation? Luther? Inte idag!

Så har den Evangelisk-lutherska svenska kyrkan fått ny ärkebiskop, en gedigen luthersk tjänare från Småland vid namn Martin Modéus. Installationen var fylld av vacker musik och från andra kyrkor fanns representanter från Anglikanska kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Tyskland, EKD, (egentligen bara en federation av ett tjugotal samfund, däribland kalvinister), Evangelisk-lutherska kyrkan i Pakistan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Frälsningsarmén. Den katolska närvaron representerades av Katolska ekumeniska nämndens ordförande, dominikanpater Pierre-André Mauduit. 

Alla de katolska attributen fanns där: kräkla, mitra, stola, kåpa, kors, ring, stol... Men hur är det egentligen med det viktigaste, det som ska försvaras - läran, kontinuiteten, traditionen, tron? 

Många tidningar, ävenså SR, uppgav att detta är den 71:e ärkebiskopen i ordningen. Endast den pålitliga Svensk Pastoraltidskrift anger saken  korrekt: "När denne installeras den 4 december blir han den 43:e evangelisk-lutherske ärkebiskopen i Sverige."

Ärkebiskopslängden i Uppsala domkyrka

Alla andra räknar obekymrat med ärkebiskoparna från den katolska tiden, alltså före 1531. Men till och med tavlan i själva Uppsala domkyrka gör en blankrad mellan Johannes Magnus och Laurentius Petri Nericius och ja, det görs ju ett hopp även i tiden här, mellan 1528 och 1531. Hur kunde det ske?

Jo, visserligen blev Johannes Magnus utvald till ärkebiskop 1523 och detta bekräftades av påven Clemens VII  1524. Då var Gustav Vasa redan igång med sina planer att bryta loss kyrkan i Sverige från Rom. Johannes Magnus försökte medla mellan kung och påve. Men det var dödsdömt. Det slutade med landsflykt. Tavlans slutår 1528 betydde att han blivit avsatt av kungamakten, men inte av kyrkan. Han blev till och med smord av påven Clemens VII i Rom år 1534, alltså var han då rättmätig ärkebiskop av Uppsala ärkestift. Men då hade redan Gustav Vasa tillsatt Lasse Pettersson, eller Laurentius Petri, som egentligen var maktlös gentemot kungens man, den ovigde superintendenten Georg Norman. Kyrkan var inte längre katolsk, fast det fanns mycket katolsk tro i landet.                                                                                                                                         

 
I Rom fanns även den yngre brodern, Olaus Magnus. Efter Johannes Magnus död så vigdes han av påven till ärkebiskop av Uppsala. Fast då i exil alltså. (Precis som i Linköpings stift: Biskop Hans Brask avträdde aldrig sitt ämbete, han dog 1538 i Polen, men enligt biskopslängden var han inte biskop efter 1527.)  Resten vet vi ju: Kungamakten "kapade" den katolska kyrkan i Norden, beslagtog dess egendom, skog och mark, rev klostren och belade troende katoliker med dödsstraff. 

Så vedervärdig var av allt att döma inte "papistkyrkan" att man inte kan räkna biskoparna i den som sina egna. Under reformationen gick flera biskopar i landsflykt eller kastades ut och ersattes med reformvänliga som inte hade påvens godkännande. Andra vigdes under hot och tvång från kunglig makt.

Kräkla och mitra ska det vara numera. "Påvens larver" sade man i Uppsala 1593.
Luther skakar på huvudet.

Allt detta och mycket annat - inte minst öppnandet av ämbetet för kvinnor - gör att den Svenska kyrkan inte kan anses ha apostolisk succession, dvs den tillhör inte de samfund som förvaltar sakramenten som apostlarna förmedlat dem. Det är onekligen märkligt att en kyrka som så övertygat tagit avstånd från den katolska traditionen i de mest centrala frågor, ändå hävdar sin kontinuitet från tidig medeltid när det ankommer biskopsvigningarna - och bara detta.

Se även: 
Vem kan förstå Svenska kyrkan?
Kyrkan som vill styras av staten
Apostolisk biskop eller kunglig superintendent? (maskinskriven text)

Sveriges Radio om USA och "aborträtten": Ensidigheten kan inte vara tydligare

Sveriges Radio har ett program på lördagsmorgon kl. 9.00, Konflikt, när det finns många svenskar som lyssnar till lördagsfrukosten. Denna morgon tog programmet upp abortmotståndet i USA och om att "aborträtten" som tidigare var skyddad nu har upphävts av Högsta Domstolen. 

Språkbruket är ställningstagande rakt igenom. Sålunda talas det om "abortmotståndarna" och det framgår redan de första minuterna att SR ställer sig på en sida, både ifråga om abort och politiskt, för Demokraterna. Lyssnaren har ingen chans här att bilda sig en egen uppfattning; saken har avgjorts redan. Av SR. 

Programmet inleds med ett reportage om "dom" som står utanför abortklinikerna och demonstrerar. Det hörs att det handlar om katoliker, kristna och andra som drivit ProLife rörelsen i USA. Reagan och Trump nämns också. Alla sopas sarkastiskt in under samma etikett: "antiabortrörelsen  - eller ProLife som dom kallar sig".  

Man tar fram extremister som jämför abort med ISIS-avrättningar och några individer, som pläderar för dödsstraff för de kvinnor (inte de som utför saken!) som begått abort. Sedan följer ett antal totalt overifierade skrönor i medeltida stil om våldtäkt på illegala abortkliniker och metoder i stil med den klassiska "klädgalgen" och värre saker. Allt på hörsägner. 

Att det finns stora seriösa rörelser som verkar för ett människolivs rätt att bara få leva, och detta med hjälp av kvalificerad medicinsk vetenskap, verkar redaktionen inte ens veta. Hela saken politiseras också så att allt "abortmotståndet" identifieras till Republikanerna (hälften av USA:s befolkning, eller 75 miljoner, röstade på dem). Att frågan är högst diversifierad inom den demokratiska rörelsen nämns inte med ett enda ord. 

Vad lyssnarna får är en poliskt vinklad pamflett, där hånet mot alla som ens skulle antyda att abort handlar om något icke önskvärt, ja, om en mänsklig tragik - utgör det genomgående temat. Det är som om man utgår från ett konsensus hos lyssnarna om saken, och helt enkelt bara vill förstärka det, om nu någon enstaka medborgare inte skulle ha samma syn på saken, på grund av felaktig politisk - eller religiös för all del! - uppfattning. 

Man hade hittat en enda "abortmotståndaren" (vem är inte motståndare att foster dödas, innan de får se ljuset, kan man undra) och då lyftes det fram att han "nu har svårare att svara på frågor om abort" Frågan handlade dock inte om abort i sig, där fanns ingen tvekan, utan om lagstiftningen. 

Hela programmet utgör en partsinlaga i en debatt som är livlig i USA, med stora starka grupper av medborgare, som via olika organisationer försöker begränsa abortpraxis. 

Lite statistik: Aborter i USA har sjunkit från 25 per 1000 kvinnor i fertil ålder till 14,5. I Sverige har vi 18/1000 att jämföra med t.ex. Finland (5,7/1000 och Norge (9,7/1000) och Island (14,2/1000) . Island är extremt, då man sedan 2019 kan göra abort upp till vecka 22 utan prövning. Man ändrade även i lagen att det skulle kallas þungunarrof (att avbryta en graviditet) skall i fortsättningen användas istället för fóstureyðing (abort eller bokstavligen fosterfördrivning), som anses vara ett laddat ord. Abort vid vecka 22, då har vi att göra med foster där organbildningen redan är färdig sedan månader. Men lag är inte samma sak som praktik. Det värsta är ju att sjukvården lånar sig till att  - inte rädda liv, utan utplåna liv. 

Men radioprogrammet tar överhudtaget inte upp frågan om vad saken egentligen handlar om, att en miljon redan konstituerade människoliv aldrig får se ljuset då det inte passade in i mammas planer. Detta i USA. Om året. Och nej, det är handlar knappast om våldtäkter, och det spelar ju heller ingen roll, den ofödde är oskyldig vad som än hänt. Man har till och med ett inslag från Mexico där man lyckas hitta en organisation som levererar abortpiller även till USA. Man lyckas undvika undvika att nämna att 80 % av befolkningen i Mexico är kristna, och abort utgör då en svår synd för åtminstone 78 % katoliker. "Allting löser sig med solidaritet" säger kvinnan, och man undrar: Solidaritet med vad, när mänskligt liv utplånas? 

Att radiomorgonen inleddes med högläsning ur nobelpristagaren Annie Ernaux´s självbiografiska bok, där hon detaljerat beskriver hur hon spolar ner sitt eget barn i toaletten gör saken knappast bättre. Ty även detta framhävs som stöd för legal, klinisk fosterfördrivning, gärna genom att mamma förgiftar sig själv, och därmed dödas fostret.

Regelverket för Sveriges Radio säger:

Ensidig behandling av ett ämne eller en händelse 

Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.

 

...

Programledare, reportrar och andra som kan uppfattas som företrädare för programföretaget får inte göra värderande uttalanden eller ta ställning i kontroversiella frågor. 

Så: Nej, Sveriges Radio, detta program kan under inga omständigheter sorteras in under objektivitet. Det är en politiskt färgad partsinlaga, det kan inte bli tydligare med ensidigheten än så här. Ett råd till er journalister som gjort detta program: Det finns privata poddar och lokala radiostationer, där ni kan få utrymme för era radikalpolitiska åsikter. Men i Public Service har ni inget att göra. Inget! 

Dessbättre finns det seriösa källor som EWTN Prolife, mestadels är det kvinnor här som informerar sakligt och kunnigt. I Sverige har vi det katolska Respekt, som trots väldigt små medel och liten personal samlar länkar och informerar om såväl etiska som medicinska fakta. Något som inte görs ens i skolorna idag. Och definitivt inte i Public Service.