OS-invigningen: Andlig terrorism

OS-invigningen hade klart antikatolskt/antikristet tema och hyllningar till den Franska revolutionen, bland annat genom att håna Marie Antoinette som blev giljotinerad, och framföra kampsånger från den tiden. Detta har väckt väckt reaktioner. En del menar att det handlar om den  "konservativa högerns" ryckningar bara. Men det stämmer inte. Förvisso har flera politiker reagerat, framförallt i USA. Men många andra också, framförallt den sk allmänheten. Från katolska kyrkan har det varit ganska tyst; inget har kommit från Vatikanens nyhetssändningar. Men ärkebiskop Charles Scicluna har skrivit ett öppet brev till den den franska ambassaden  på Malta:

"Den omotiverade förolämpningen av eukaristin under öppningsceremonin har orsakat en enorm besvikelse bland många kristna", 

 

sade Scicluna.

Han fick medhåll - om än mycket lågmält -  från den katolska kyrkan i Frankrike, där den franska biskopskonferensen i ett uttalande fördömde inslaget.

Denna ceremoni har tyvärr innehållit scener av förlöjligande och hån mot kristendomen, vilket vi djupt beklagar.

 

Kraftigare reaktion har kommit från den medieintensive biskopen Robert Barron, som  säger vi katoliker måste göra vår röst hörd: Detta är blasfemi, en attack emot det vi håller som heligast i vår kristna tro, och som också har format Frankrike en gång. Han har även reagerat starkt på hur de som står bakom arrangemang ursäktade sig med att det inte fanns någon avsikt att väcka anstöt, man ville bara "fira toleransen i samhället". Men det var ju raka motsatsen som visades, menar biskop Barron. 

Även den amerikanske biskopen Andrew Cozzens från Crookston, Minnesota, som är ordförande i styrelsen för National Eucharistic Congress i USA, har uttalat sig. Han pekade på det ironiska i att, kort efter att tiotusentals människor samlats för att vörda eukaristin i Indianapolis, "nästan en miljard män, kvinnor och barn, personligen och genom direktsändning, bevittnade det offentliga hånet mot mässan". Han sade att Da Vincis sista måltid "avbildades på ett avskyvärt sätt och lämnade oss i en sådan chock, sorg och rättfärdig ilska att ord inte kan beskriva det". Cozzens sade: 

Vi är inbjudna att gå in i detta ögonblick av passion med Honom, i denna tid  av offentlig skändning, av hån och förföljelse. Vi gör detta genom bön och fasta,

 

sade han och uppmanade katolikerna att i söndagsmässan be om

 

helande och förlåtelse för alla dem som deltog i detta hån.

För dem som talar offentligt om föreställningen uppmanade Cozzens kristna att "tala tydligt, men med barmhärtighet".

Kardinal Raymond Burke menar att detta handlar om en form av andlig terrorism: 

De inser inte att de har låtit Frankrikes ära, ett land och en kultur som har allt att tacka kristendomen för, dras i smutsen och till och med bidrar till den i ett anfall av mental förvirring. Förakt för religion och samvete leder med nödvändighet till psykologisk terror och våld.

 

Skribenten Sean Fitzpatrick skriver i Catholic World Report att det inte går att låta sådana attacker bara passera: 

Katoliker är alldeles för benägna att tro att katolicismen (och kristendomen som helhet) på något sätt är i harmoni med den folkliga ondskan i stort. Men debaclet i Paris är en utmärkt anledning till att visa rättmätig vrede och högljudd motreaktion. Tala ut i ilska och frukta inte. Det finns ingen anledning för katoliker att gömma sig eller fly från kampen för att upprätthålla katolicismens verklighet i sina liv. Det finns inget sätt att vara katolik eller att arbeta för vår frälsning om det inte är genom att kämpa den goda kampen - och med större noggrannhet och beslutsamhet än de som för kampen mot oss.

 

Detta är inte första gången som Jesu sista måltid och tacksägelsen (eukaristin, "nattvarden") används i ekivoka sammanhang: 1998 ställdes det ut fotografier av fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin, detta under den sk Europrideveckan, föreställande bland annat Jesus som transvestit vid nattvardsbordet, omgiven av figurer i utstyrslar som hör hemma kanske på enstaka nattklubbar. Men definitivt inte i en kyrka;  utställningen var i Uppsala domkyrka. Det var en provokation. 

Det finns många olika minoriteter i vårt samhälle, och livsstilar med sina egna klädkoder etc.  Man undrar varför just detta spel med sk könsidentiteter och proklamerad ytlighet med utstuderat obscena inslag alltid ska få sådant oproportionerligt utrymme. Och varför det ska riktas mot det heligaste av allt i en religion som präglat vår hela civilisation. Det avser att provocera, förnedra, och såra. Hur kan detta kallas för inkluderande?