Kyrkan som vill styras av staten

Vill man få en uppfattning om hur långt från den Lutherska bibelbekännelsen som Svenska kyrkan kommit - vilket knappast kan glädja en sökande själ - så kan man med fördel se ett inslag från TV-Aktuellt. Här diskuterar Elisabeth Sandlund, profilstark chefredaktör för tidningen DAGEN, med Ann-Louise Eriksson, feminstteolog och präst i Svenska kyrkan, om den senaste utvecklingen gällande s.k. könsneutral vigselrätt. Utan omsvep erkänner Svenska kyrkans representant att den bara väntar på ett lagförslag innan den tar ställning. Vägledande för Svenska kyrkan är således inte bekännelse, Bibel, tradition eller den tro de troende besitter. Istället är det politikerna som har bollen. Mera statsstyrd än så var inte den luthersk-evangeliska kyrkan ens under Karl IX! Anmärkningsvärt är också den totala frånvaron av teologi från en person som presenterar sig som teolog - inte en enda referens gjordes till något annat än de argument som hörs från kortsiktigt politiskt håll.

I den Augsburgska bekännelsens apologi, som ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, anförs naturrätten på ett övertygande sätt.

För det första lär oss 1 Mos., att människorna äro skapade att vara fruktsamma, och det ena könet har därför med rätta böjelse för det andra. Vi tala här nämligen icke om den onda begärelsen, som är synd, utan om den böjelse, som skulle hava funnits i den ofördärvade naturen och som man kallar naturlig kärlek. Och denna kärlek, varmed det ena könet har böjelse för det andra, är förvisso en gudomlig ordning. Men då denna gudomliga ordning icke utan ett Guds särskilda ingripande kan upphävas, följer därav, att rätten att ingå äktenskap icke upphäves genom några mänskliga förordningar eller utfästelser. (Art XXIII:7)

För Luther var naturrätten (ius naturale) en oföränderlig sanning, uppenbarad av Gud själv. Uppenbarligen har Svenska kyrkan idag helt andra ledfyrar för sina uppseendeväckande oekumeniska beslut. Hur Ann-Louise Eriksson ser på kyrkan som fenomen framgår i denna nedtecknade hearing för några år sedan, där hon går till rätta med både kyrkofäder och apostlar. Även eftersnacket på TV-Aktuellt är avslöjande.

Den skygga kyrkan

Biskop Anders Arborelius går ut i en debattartikel i SvD för att vädja till staten att lämna det kyrkliga äktenskapet ifred, mot att den juridiska vigselrätten överlämnas till staten. Artikeln är för övrigt undertecknad av en ovanlig kombination: En f.d. pingstledare, en talesman för Missionsförbundet, en för Baptistkyrkan och två styrelseledamöter i vår mest aktiva lobbyorganisation för ett avkristnat samhälle. De menar att

En sådan lösning visar respekt för människors religiösa övertygelse eftersom den ger trossamfunden rätt att själva besluta om vilka par som man förrättar ceremoni för,

Här antyds alltså att i annat fall staten skulle kunna beordra kyrkorna att utföra vigslar. I så fall finns ingen religionsfrihet. Är denna hotbild verklig så gungar det under Regeringsformen.

Den egentliga vigseln skulle alltså ske när staten registrerar den, och sedan kan den firas med en "välsignelseakt":

Hur människor i dagligt tal eller inom sina eventuella samfund benämner sin samlevnadsform blir upp till var och en att avgöra. Vilka ceremonier paret väljer som manifestation av denna samlevnad blir då också tydligare en fråga för var och en att ta ställning till, i relation till den egna livsåskådningen, vänner och familj.

Var och en salig på sin fason alltså. Problemet här är dock att synsättet sprider en subjektivism, som strider mot de kristtroendes heliga tro. Den som säger att det i varje människas liv finns en naturrättslig ordning att beakta. Påven Benedikt XVI konfronterades i maj med liknande lagförslag i Kalifornien och sade då:

Föreningen i kärlek som grundas i äktenskapet mellan en man och en kvinna, som bildar en familj, representerar ett värde för hela samhället. Den kan aldrig bytas ut till något annat, sammanblandas eller ens jämföras med andra typer av relationer.

Detta gäller således oberoende av om det är kyrkan eller staten som bekräftar det ingångna äktenskapet.

Politikerna försöker nu kapa äktenskapsbegreppet och förvrida det på ett aldrig skådat sätt. Inte ens Luther gick så långt, han reducerade bara äktenskapet till en "världslig ordning" - men dock en ordning som inbegriper en man och en kvinna. Även om vi kan rädda oss från lagens arm på detta sätt så innebär det att vi godkänner en vanställd äktenskapssyn utanför Herrens vingård. Och detta i samförstånd med de som främst ser religionen som en privatsak.

Så - blir till slut då inte vår religion reducerad till en enskild angelägenhet för några invandrargrupper i förskingringen istället för den röst som ropar i öknen?

Vägen ut - vägen bort

I SvD den 21 oktober finns det en hel sida som för en gång skull handlar om katolska kyrkan. Det är en artikel av Gunnel Vallqvist som recenserar en intervjubok med kardinal Carlo Maria Martini. Mycket sällan tas nyheter upp i våra rikstidningar som relaterar till det katolska tänkandet. Inte heller påvens utspel beaktas, utom om de kan bekräfta den gängse bilden av kyrkan som moraliskt trångsynt, reaktionär, bångstyrig och hopplöst gammalmodig.

Dessvärre är detta inget undantag. Här får Gunnel Vallqvist i förrädiskt objektiva ordalag - delge sin mening att den påve kyrkan nu har är ett olycksfall i den Helige Andes ledning.

Vi fick ingen påve Martini, vi fick inte den kyrka han drömde om.

skriver hon och ansluter alltså nära till vad f. kulturchefen Werkelid skrev redan innan konklaven (se tidigare inlägg).

Här framträder nu en kyrka som är allt annat än Kristi kropp, en röst i öknen. Den skrämmer människor genom att tala om sexualitet, och dess trogna betraktas som dumma får som låter sig ledas hur lätt som helst.



Nidbild av katolska kyrkans troende?






Istället är det fritänkarna som är de avundsvärda, de som går emot, tvivlar eller rent av hoppar av.

I artikeln finns ett längre citat:

”Om någon lämnar kyrkan ­eller ämbetet tar jag det inte så hårt; mycket mer bedrövar det mig när folk inte tänker utan bara låter sig fösas med. Jag vill ha tänkande människor, det är det viktigaste. Om de är troende eller inte spelar mindre roll"

Man kunde tycka att en prästs uppgift är att leda själarna till himlen. Men uppenbarligen handlar det här om något annat; att leda människor till att tänka själva. Och det verkar som om denna självständiga tankeprocess inte kan föra någon annanstans än bort från vad läroämbetet undervisar genom de heliga och traditionen.

Här finns alltså ett annat läroämbete än kyrkans, som sägs vara mera pålitligt. Nämligen det som styrs av den egna uppfattningen (av kardinal Martini kallad "den inre Mästaren") - och inte låter sig kuvas av sådana futila saker som lydnad, hörsamhet, trohet, löften, offer, efterföljelse...kärlek till Herren och hans kyrka.

Vilken storhet finns i denna väg?

Det man inte kan tala om, därom skall man tiga

Rikstidningen Svenska Dagbladet - en gång känd för sin balanserade journalistik och höga kvalitet - sällar sig numera till boulevardpatraskpressen. Inte bara genom radikalfeministiska Idag-sidor utan också med krönikor som får den mest tolerante att säga upp prenumerationen. Att påven och kyrkans attackerats från både en Vallqvist och en Werkelid kan man kanske förstå, utifrån deras bakgrund som dissidenter i sin egen kyrka. Åtminstone brukade deras artiklar vara välskrivna, till och med den krönika där påve Benedikts val profeterades med de historiska orden att

nu finns risken att han (Ratzinger) verkligen blir påve, till ålder ännu valbar och med en strategisk maktstruktur under sig som säkert kan överrösta den helige ande.

Att vår påve skulle bli påve trots Den helige Ande var alltså före kulturchef Werkelids överygelse.Låt oss hoppas han ändrat sig.

Emellertid finns det alltid en grad till i helvetet. Nu den 10 oktober förkunnas nämligen i en krönika av en viss Anna Larsson att

små onda män avlöser varandra

i Petri Stol.

Intellektuellt enkelriktade och utan grundläggande empati för sina medmänniskor utfärdar de fördömanden på löpande band. Av homosexualitet. Aborter. Utomäktenskapligt sex. Och såklart preventivmedel.

Krönikören Anna Larsson redovisar inte sin egen intellektuella bakgrund, uppenbarligen tycker hon den dock räcka till för att utskopa en av vår tids största teologiska snillen, erkänt både av hans beundrare och motståndare. Detta mest med kommentarer om hans klädsel(!). Ty för henne är han bara

en gubbe i klänning med gammaldags idéer

och

den där ogifta 81-åringen i den lustiga hatten

som naturligtvis inget kan veta om det han inte prövat.

Att kvinnor dör i barnsängar är påvens fel. Ty han tillåter inte preventivmedel. Detta är artikelns huvudbudskap. En fet, föga specificerad anklagelseakt med andra ord.

Går logiken ihop? Det gör den naturligtvis inte.

Ansvaret faller tungt på redaktionen att släppa in så undermåliga texter, att de knappast ens skulle platsa i en högstadieuppsats, men däremot förmodligen kvalificera sig till ett förtalsmål i tingsrätten.

Kampanj med dubbelbottnad agenda

Den senaste tiden har RFSU gått ut i en sorts kampanj under namnet Mammakampen. Ett seminarium hölls på Mors Dag och en debattartikel har publicerats i Uppsala Nya Tidning. Budskapet är att mödradödligheten i U-länderna är oacceptabel. Därför har man bland annat en kampanj för att utbilda barnmorskor i Nicaragua, som finansieras av SIDA.

Detta låter ju behjärtansvärt. Det finns väl inget mera tragiskt än att en kvinna skall dö i onödan i barnsäng, kanske även barnet, och även lämna andra barn moderlösa.

Men läser man vidare så undrar man om det verkligen är upprördheten över detta som är skälet till kampanjen. I artikeln sägs nämligen att

Detta sker trots att många liv skulle kunna räddas genom insatser som sexual­undervisning, preventivmedel, läkarvård samt lagliga och säkra aborter.

Och litet längre ner:

Men även om pengarna finns, bromsas insatserna av att katolskt dominerade länder, som Polen, Irland och Malta hellre proklamerar avhållsamhet än ser en ökad användning av preventivmedel och tillgång till lagliga aborter.

Läkarvård är alltså bara en liten del av saken. Det tycks som om sexualundervisning, preventivmedel och "lagliga och säkra aborter" är betydligt viktigare. Eftersom katolsk kristen tro inte kan acceptera preventivmedel och abort anges i snart sagt varje artikel "katolska kyrkans makt" som huvudorsak till mödradödligheten, detta i form av indignerade och hätska angrepp.

I en artikel på RFSU:s hemsida sägs tydligt att

Säkra och lagliga aborter är avgörande för att kunna minska mödradödligheten.

Så genom att avbryta graviditeten skall mödradödligheten minskas. Men på det sättet blir det ju inga mödrar. Mammakampen blir snarare en kamp emot moderskapet!

Borde det istället inte stå i främsta rummet att förstärka mödravården i den form som räddar liv - både mammans och barnets? Här skulle SIDA och även RFSU säkert kunna göra stora insatser.

Men istället använder man mödradödligheten som ett argument att slå sig in med program för "reproduktiv hälsa", vilket alltid innebär propaganda för inducerad abort och sexualundervisning, det vill säga information om hur man kan ha ett bra "sexliv" och samtidigt undvika både familjebildning och graviditet. Att dessa ideal strider mot hela folkkulturers övertygelse att vi fått sexualiteten för att ge tillbaka något större och att barn är gåvor från Gud, detta tycks man bara hysa förakt inför.

Ty det märkliga förhållandet föreligger, att inom Riksförbundet För Sexuell Upplysning saknas helt upplysning om hur man gör för att bilda familj, ta ansvar för den och de barn som eventuellt kommer.

Sensus, värdegrund och människans värdighet

Vi rapporterade den 23 juli att studieförbundet Sensus sponsrar Pridefestivalen och deltog med en rad aktiviteter, som även för den mest tolerante kristtroende innebär utmaningar mot uppenbarelsens sanning. Redaktionen tillställde ett brev till förbundschefen Mats Bernerstedt. Brevet och svaret kan läsas här.

Svaret är precis så diplomatiskt som man kunde förvänta sig. Det sägs bland annat att

Vår grundhållning är att inte undvika svåra och laddade frågor. Som organisation är det också vår grundhållning att inte ställa oss bakom olika åsikter - det är den enskildes uppgift att göra.

Men här gällde knappast valet att undvika frågor, utan istället handlade det om hur bibeltolkning utifrån teorier om könets ovidkommande, uppträdanden från "komiska lesbianer", som ska få publiken att "omkullkasta normer" etc - hur dessa aktiviteter kan förenas med studieförbundets kristna värdegrund. Dessutom är det klart utsagt att en av festivalens huvudmålsättningar var att verka för att den kristna värdegrunden upplöses och marginaliseras. "Svensk synd - bryter gränser". Synden som frälsningsväg alltså.

Studieförbundets medlemsorganisationer borde väl ändå få ett ord med i saken. Banker och andra företag som sponsrade festivalen hade väl knappast egna arrangemang i den. Men det hade alltså Sensus.

Förbundschefen hänvisar till

respekt för varje enskild människa och ett ansvar att motverka att människors värdighet kränks.

Men det är knappast respektfullt mot den enskilda människan att delta i en festival vars syfte är att försöka dölja eller - ännu värre - applådera synden. Ty ingenting är människan och hennes bestämmelse mera ovärdigt än just synd.

En antikatolsk bagatell

Den 6 augusti hade tidningen Dagen en liten insändare, där en viss Sandro Sandrinelli, "före detta katolik", ondgör sig över att fader Magnus Nyman fick tala till punkt om sin syn på prästämbetet i radions religionsmagasin "Människor och tro". Han frågar hur professor Nyman kan vara så

historielös, okunnig och fullständigt bedragen av den romerska katolska elitens indoktrinering och propaganda.

Insändaren besvarades sedan av den katolska skribenten Bitte Assarmo, som duktigt försöker förklara den katolska uppfattningen, och dessutom den odiskutabla respekten för andras tro och otro:

Fel tro, otro - det är uttryck som används av fundamentalister och som många samfund (däribland katolska kyrkan) lagt till historien.

Men är det så? Kan vi inte tala om fel tro? Om otro? Visst kan vi det! Hur skulle vi annars kunna övertyga en enda själ om att sanningens grund finns hos Gud och ingen annanstans? Jesus själv förebrådde ju lärjungarna för deras "otro och halstarrighet" (Mark. 16:14). Och Dignitatis humanae - den för sin öppna hållning gentemot andra religioner både prisade och kritiserade koncilietexten från 1965 - lär oss att

Alla människor är förpliktade att söka sanningen, framför allt när det gäller det som rör Gud och hans kyrka; och när de har funnit den, skall de ansluta sig till den och vara den trogna.

Men också att de kristna ska

uppföra sig kärleksfullt, klokt och tålmodigt mot dem som har en felaktig uppfattning eller är okunniga om tron.

Alltså kan vi visst tala om en felaktig tro. Inte bara det. Det är vår plikt att påpeka lögnen och osanningen närhelst vi möter den, fast på ett kärleksfullt sätt.

För en som varit med ett tag så blinkar varningslamporna omedelbart för språkbruket i den före detta katolikens insändare. Ingen katolik talar om "den romerska katolska eliten" till exempel. Slår man sedan på namnet så finns det inte att uppbåda en enda Sandrinelli i vårt land. Här må vi kanske ha fel, men nog anar man en annan personalia bakom insändaren än en "före detta katolik" med italienskt klingande namn.