Pride: Enfärgad regnbåge

Så var det dags igen med den sk prideveckan . Årets tema är "Gör slut" . Vi ska göra slut på det "heteronormativa samhället" nämligen. Normen Vi överöses med regnbågsflaggor och i TV sänder man timsvis med dokumentärer om olika fenomen, som bara har det gemensamma att de sorteras in under den märkliga kategorin HBTQ. TV-programmen kan handla om så så vitt skilda saker som ett homosexuellt rugbylag, en ung flicka som helst ville vara "maskulin", ett kvinnligt vänpar som fick barn genom insemination, en man som tyckte om att klä sig i kvinnokläder. Tre män som jämförde sitt tal, vilket som var mest "fjolligt". Det var svårt se någon röd tråd, och personerna i programmet vittnade själva om en sorts förvirring. De gav alla ett sympatiskt intryck, men mycket handlade om yta, om ett sorts famlande efter bekräftelse på något, som man själva inte kunde definiera. Här och där snuddades det vid någon form av existentiellt djuplodande. Men framförallt var det attribut, form, uttryck, utseende, tycke och smak, som diskuterades.

Låt oss se lite på själva kategorin HBTQ. H står alltså för homosexuella av båda kön. Men de har väl knappast mer att göra med varandra än vilka som helst man möter på gatan, eller i jobbet. Homosexuella män: här finns ju de som vill vara "gay" alltså utstråla en viss livsstil. Så finns det vänner, som älskar varandra, men inte avviker i något annat avseende när det gäller livsstil. Lesbiska kvinnor har inte mycket gemensamt med homosexuella män. B står för Bisexuell, alltså man kan tänka sig ha kärleksrelationer med personer av både motsatta och samma kön. Samma här, måste detta etiketteras på utsidan? Slår man ihop det med en av motsatt kön så avviker man förstås från H-normen. T står för Trans, alltså att man upplever sig ha fått fel kön från födseln. Man vantrivs med sin kropp och könsidentitet. Detta skiljer sig ju helt från de andra. Transvestiter däremot leker med de sekundära könsegenskaperna tillfälligt så att säga, utan att det är knutet till någon särskild sexuell läggning. Ett slags lustfyllda charader. Q står för queer, Ett svårdefinierat begrepp, men ofta signalerar det att man öht inte accepterar könsnormer och könet anses som en social konstruktion. En ideologi alltså. Här får man omedelbart problem med H och B, som ju definierar sig just utifrån sin upplevda biologi, som man till och med  med emfas fastslår höra till konstitutionen; de sexuella preferenserna och könsidentiteten är medfödda. Till detta kommer den ytterst lilla gruppen (några hundratal) intersexuella. Dessa har inget alls med något av allt detta att göra, det handlar om genverkan och medfödda störningar i fosterutvecklingen av oftast de sekundära könsegenskaperna. Syndrom. 

Så - att få HBTQ till en grupp i samhället är ett akrobatnummer i sig.

Budskapet är att man skall få vara som man vill, och särskilt då när det gäller sexualitet. Men få förknippar nog regnbågsflaggan med kärnfamilj, evig trohet och sexuell förening  som en självutgivelse med förpliktelser inom äktenskapet. Regnbågsflaggan omfattar ju knappast heller ett liv i försakelse av all utövad sexualitet. Många lever så. Är deras liv ofullkomligt? Varför finns de inte i regnbågsekvationen? 

Det sägs att andelen personer med homosexuella preferenser uppgår till 2 - 5 % av befolkningen. Alltså betydligt färre än till exempel aktiva kristna i Sverige. Men även de kristna utgör en föga respekterad minoritet. Vi katoliker är kanske en procent. Och ändå: Det är framförallt denna minoritet som pride-ideologerna vänder sig emot. De få som vill se det oupplösliga äktenskapet som en trygg norm för familjebildning. Men är det inte lite väl mycket manifesterande emot en fiende, som inte har någon möjlighet till vare sig förtryck eller påverkan, och knappast finns ens på pappret? Åtminstone inte i vårt land.

Man brukar hävda att Pride är en kamp för "lika rättigheter för alla", Men den nämns sällan vilka rättigheter som skulle förmenas denna heterogena grupp. Kristna av olika samfund samlar sig till en "Jesusmanifestation" en gång om året. Men den leder inte till flaggor på SL-bussarna, TV-dokumentärer om hur kristna upplever det att till exempel inte kunna bli barnmorskor, eller hur de tvingas fly från orter på grund av mobbning, och hur de förbjuds låta barnen få fostran och utbildning i enlighet med sin tro. Om hur skolan förolämpar den etik och de ideal som de kristna har, och ohejdat exponerar sexuella praktiker i ord och bild, som barn inte ens kan fantisera om. 

Vi ska vara glada för det. Ty det kunde lätt väcka upp den latenta "kristofobin" i många kretsar. Redan den enkla reklamen bekostad av Evangeliska alliansen, för äktenskap mellan man och kvinna. som lades ut på tunnelbanan för några år sedan, blev anledning till hatiska utfall mot allt kristet. RFSL kallade det "osmakligt och stötande" och man tillägger: Det är den normen som "leder till våld och förtryck mot homo- och bisexuella personer." Den kristna synen på äktenskap och familj alltså. Man kritiserade SL för att driva "ideologiska projekt". Vi visste inte att just RFSL gjort sig särskilt kända för god smak. Och vad är regnbågsflaggan, om inte en symbol för ett ideologiskt tänkande - en ideologism?

Den enda färgen i regnbågen är i själva verket den som står för "Gör slut!". Slut på äktenskapet, på alla normer, utom de vi själva bestämmer! 

Äktenskapet är dock konstituerat av man och kvinna och sexuell förening måste ses  i ett sammanhang för hela mänskligheten, inte bara ett självförverkligande. Äktenskap, familj och föräldraskap kommer alltid handla om uppdrag, om självförsakelse och osjälvisk kärlek. Det finns utrymme i vår värld även för vänskap och kärlek som inte innebär denna speciella förening mellan man och kvinna. Och det finns utrymme för olika personligheter; vi behöver inte kategorisera människan efter samhällsklass, läggningar, preferenser, utseende, hudfärg, ras och dylikt. Detta leder bara till konstlade motsättningar. 

För övrigt håller vi med vad en ung kvinna sade i ett av TV-programmen: 

Varför måste jag bli kallad något, höra till någon "grupp"?  Jag är kvinna, det vill jag inte ändra på. Men jag vill också vara en maskulin människa.

Se även: 
Avskaffa begreppet sexuell läggning
Var den helige Augustinus sexualfientlig?
Pride - manifestation av ett misslyckande 
Är kyrkan humanofob?

Sommar med egon

Sommaren lider mot sitt ovillkorliga slut och de regniga dagarna har man kanske ägnat åt att pyssla hemma och lyssna på radio. Programmet "Sommar" är en klassiker. Här kan en enda person under inte mindre än 90 minuter få prata om i stort sett vad som helst, med avbrott för egenvald (?) musik.

Vilket gyllene tillfälle ta upp saker av allmänintresse! Men vi tvingas konstatera att förr de allra flesta kanske 90 %, så har de funnit berättelsen om sina egna liv som det mest intressanta, i synnerhet då barndom, uppväxt och karriär. Det verkar som man lever helt i sin egen bubbla, och det är den som är det mest intressanta att delge omvärlden.

Men om nu läsaren av detta tror att denna not ska utmynna i ett i ett trött "det var bättre förr" så tar ni fel. Ty låt oss reflektera ett snäpp till, vilka insikter  dessa vittnesmål egentligen kan ge oss Uppenbarligen finns det hos varje människa en berättelse att berätta, med många detaljer och minnen som påverkat emotionellt och format denna personlighet. Visst, man kan ha tagit fel, man kanske lägger till och framförallt drar man ifrån. Men ändock; här finns en historia att berätta, en unik historia. S. Thomas ab Aquino använde Boethius definitioner och beskrev människan utifrån att varje individ utgör en värld i sig, ett mikrokosmos eller en "minor mundus". Han går så långt som att säga att människan är en avbild av hela universum, då hela skapelsen syftar till Guds avbild:  Den fria, självmedvetna varelsen - människan.

Så på ett sätt vittnar dessa ogenerade beskrivningar av upplevd barndom om människans sanna väsen. Var och en har en historia som är unik, som åtminstone delvis kan återberättas. Detta ska vi förundras över, om än historien i sig själv kanske inte har så stort allmänintresse eller befrämjar det allmännas väl, och kanske inte ens har underhållningsvärde. Alltid finns det saker och ting att förundras över.

Men visst saknar man en Lars Ulvenstam eller Per Gunnar Evander, som alltid hade tänkvärdheter som låg utanför den privata upplevelsens bubbla av navelskådande.

Barbro Westerholm - det sluttande planets mästare

Vi läser att riksdagsman Barbro Westerholm (fp) fått ännu en utmärkelse. Denna gång handlar det om  Sokratespriset för "sina insatser i hbtq-frågor och för att hon är en av vår tids största folkbildare". Det finns åtskilliga intervjuer med henne, till exempel detta långa samtal under rubriken "Min sanning". Den välrenommerade ämbetsmannen och politikern visar ingen osäkerhet precis, när det gäller sina  ställningstaganden och åtgärder i det officiella. Det har hon aldrig gjort. Det som borde förvåna många är hennes genom åren ständiga vidhållande att preventivmedel - främst då P-piller - är läkemedel. Hon var mycket aktiv i att introducera denna biokemiska metod att avbryta naturliga livsprocesser hos kvinnan. Läkemedel används väl dock mot sjukdomar, och graviditet är motsatsen till sjukdom; i själva verket är det den mest centrala livsprocess som vi kan finna hos vårt släkte.

Men för folkbildaren, med.dr. medicinalrådet och forskaren, Barbro Westerholm handlade det om att införa ett nytt "läkemedel". Vi förknippar väl knappast användningen av anabola steroider inom idrottsvärlden som medicinering mot någon sjukdom.

Att P-pillret banade vägen för de rekordhöga aborttalen - 100 om dagen idag mot 20 om dagen  år 1965 (illegala utgjorde ett fåtal fler, inte trettiotusen...)  - råder det ingen tvekan om. Angående biverkningar är de numera välkända och om det var osäkra evidenser på 1970-talet är de desto mera kartlagda idag. Men detta har aldrig bekymrat det f.d. medicinalrådet.

På samma sätt är Barbro Westerholm en av de första att beskriva abort som en vårdinsats, en laglig rättighet. Men graviditet är ingen sjukdom som kan "vårdas" bort och följaktligen tar sjukvårdslagen inte upp abort. Abortlagen anger inte heller den några rättigheter eller skyldigheter. Vår abortverksamhet är en icke straffbelagd praxis, det finns inget lagrum att bestraffa den som utför aborter inom sjukvården, men heller inte den som vägrar utföra aborter.

Överhuvudtaget har hon väldigt kategoriskt avslagit all kritik från etiskt och kyrkligt håll. När kritik kommer, så svarar hon inte, eller också menar hon att det är religionerna som ska ändra sig så att "människorna kan leva sina liv som de själva vill." Det finns väl inga katoliker som hindras i detta, utom då möjligen barnmorskor.

Det sluttande planet - alltså att en relativt oskyldig regeländring kan snabbt leda till flera som har djupa konsekvenser - tycks inte vara något som Barbro Westerholm har bekymrats av. Snarare har hon sett det som en möjlighet; man börjar i smått och fortsätter i stort.

Barbro Westerholm genomdrev också att fosterdiagnostik skulle genomföras utan misstankar om missbildningar, endast på föräldrarnas önskan. Att två procent av testerna ledde till missfall var inget som störde henne. Man offrade alltså under decennier två friska foster av hundra för att ta reda på om de var friska. Denna upplysning framfördes aldrig på MVC i samband med de obligatoriska erbjudandena om fosterdiagostik, när kvinnan var över 33 år gammal. Även om missfallsrisken har minskat så kvarstår den än idag. Och ingen kan hindra en kvinna att begära abort på grund av fel kön på fostret.

Barbro Westerholm var även den mest drivande - jämte numera katoliken Andreas Carlgren -  att bana vägen för  - som hon själv uttrycker det

partnerskapslagen 1994 som sedan omvandlades till könsneutralt äktenskap. 

Lagförslaget mötte först motstånd från samtliga utom Miljöpartiet. De första invändningarna  stödde sig på att hela äktenskapsbalken bygger på äktenskapet mellan man och kvinna. Men till slut fick Barbro Westerholm som hon ville - ett antal relativt oansenliga motioner om partnerskap ledde till att äktenskapet omdefinierades.

Därmed kan man tillåta och förorda surrogatmödrar, assisterad befruktning och allas rätt till både äktenskap och barn - om än det är andra som genererar och föder barnen. Detta är ett brott mot den lagstiftning vi haft sedan de första landskapslagarnas skydd emot godtyckliga avtal angående giftermål och barn. (Att man inte kan förbjuda kärlek är ju också ett märklig devis. Det finns ju mycken kärlek som är förbjuden, inte minst om den skulle innebära sexuell förening; till minderåriga, till redan upptagna, inom familjer, i yrkesroller, betalad... )

Inte ens Svenska kyrkan vågade protestera - man avvaktade att säga något förrän riksdagen avgjort vad ett äktenskap är - ett avtal mellan två personer.  Den evangelisk-lutherska kyrkan lät riksdag och regering definiera äktenskapet - vilket således inte är ett sakrament i detta samfund.

Här kan man tydligt se vilken betydelse en enda politiker kan ha när det gäller att introducera argumentationskedjor, som med hjälp av  felbenämningar  - avsiktliga eller ej - kan få långtgående konsekvenser.

Låt oss vara på vår vakt.