Brevhälsning från en påve i klausur

När påve Benedikt XVI överraskande meddelade sin avgång den 11 februari 2013 så startade omedelbart spekulationer om hans hälsa. Det sades han var dödssjuk, kanske cancer. Det spreds ett rykte att han hade leukemi. Andra rykten talade om en begynnande demens. Men inget kunde bekräftas.Nu har det gått snart två år, och påve Benedikt verkar alltjämt mycket vital. Han lever isolerad i sitt kloster, Mater Ecclesiae, på vatikankullens topp, med utsikt över hela Rom. Klostret inrättades av påven S. Johannes Paulus II år 1994, när han upptäckte att ingen bad för världen dygnet runt i Vatikanen. I klostret ställdes det Allraheligaste Sakramentet ut för så kallad ständig tillbedjan, och uppgiften anförtroddes några kvinnliga ordnar.

I klostret lever nu alltså en av världshistoriens ytterst få "påvar emeritus". I fullständig klausur. Kontakten med omvärlden sköts av hans sekreterare, ärkebiskop Gänswein.

Nyligen publicerades en längre text av påve Benedikt, som han skrivit med anledning av invigningen av en aula i det påvliga Uraniana-universitetet. Det är en text som andas samma lugna klarhet vi blev bortskämda med under hela påve Benedikts korta pontifikat.

Just nu pågår en konferens i Rom kallad Populus Summorum Pontificum. Det är ett pilgrimsmöte som framförallt drar till sig troende med intresse för den traditionella liturgin, men även allmänt yttringar av folkfromhet såsom sakramentsprocessioner etc. Där finns både unga och gamla från olika länder, och många olika ordnar närvarar också. Flera kardinaler ur kurians topp deltar. såsom kardinalerna Pell, Burke och  Brandmüller, och mässan firas  i själva Peterskyrkan enligt Vetus Ordo, som var brukligt fram till påve PaulusVI:s pontifikat.

Påve Benedikt fick en inbjudan att delta vid den högtidliga mässan i Peterskyrkan på lördagen. I ett brev utan vapen eller andra insignier, med avsändaren "Benedictus XVI, papa emeritus", svarar han att han gläder sig

--- över att usus antiquus nu lever i fred med Kyrkan, och också uppskattas av ungdomar, och att den stöds och firas av stora kardinaler. 

Han avslutar med att förklara att hans tillstånd som

--- munk i klausur inte tillåter en närvaro som också är offentlig. Jag lämnar mitt kloster endast vid speciella tillfällen, då påven inbjuder mig personligen.

Prästernas procession till Heliga Mässan, Petersplatsen i Rom,  lördagen den 25 oktober 2014

Synoden om familjen - några presslänkar

Det är inte lätt för media att förstå katolska kyrkan. Inför synoden, som skulle handla om den kristna familjen, har det i stort sett endast kommit rapporter om den kristna icke-familjen. Många ord har yttrats om frånskilda, omgifta och inte minst om en svårdefinierbar grupp som går under namnet "homosexuella", eller ännu svårfattade beteckningen HBQT, ett samlingsnamn för ett antal livsstilar som inte innefattar det traditionella äktenskapet eller kyskhet i allmänhet, vare sig man är gift, separerad eller ensamstående.

Ändå var det enligt Vatikanens pressekreterare msgr Lombardi SJ endast ett enda uttalande av 265 som överhuvudtaget nämnde homosexuella.

Det har  knappast framkommit ett ord dock vad till exempel de talrika afrikanska biskoparna yttrat, eller de från Mellersta Österns kyrkor. Detta har de själva klagat över. Kardinal Kasper har till och med försökt förneka några undsluppna ord om "vi" och "de" som tolkats som att han automatiskt sett de tyska biskoparna ha primat över Afrikas röster, som han tyckte hörde hemma mera i deras lokala biskopskonferenser.

I DAGEN, och även i viss mån i Världen idag,  talas det om en splittrad kyrka i Sverige. Men vet vi  verkligen hur det stora flertalet katoliker ställer sig till vad till exempel de tyska biskoparna vill genomdriva? Det verkar vara samma fåtal tongivande röster som vill ha förändringar i största allmänhet - som hörs även gällande äktenskapets oupplöslighet. För till exempel våra orientaliska kristna är det västerländska synsättet främmande. att man innan synoden försökte använda det ortodoxa oeconomia-skälet för att genom driva kommunionen för civilt omgifta ses inte som ett närmande till öst, snarare motsatsen.


Radioprogrammet Människor och Tro kommer ta upp samma tema - den splittrade katolska kyrkan. Man bjuder ständigt in samma personer som skall fånga intresset genom att föra fram uppfattningar och falska förhoppningar om en kyrka som tillfredsställer tidens krav. Det är tragiskt att det tycks finnas små skaror som omhuldar denna beskrivning, och har fullständigt obsoleta idéer angående kyrkans "uppdatering" med avseende på moralteologin, medan den stora majoriteten kämpar med att leva katolskt, fostra sina barn till goda kristna och hålla ihop sina äktenskap.

Dagens Nyheter kallar frågan om de sammanboende homosexuella kan få absolution för "den mest brännande frågan" i synoden, som således skulle handla om den kristna familjen. Men homosexuella förhållanden togs alltså upp i ett enda av 265 tal. Gunilla Hall i Svenska Dagbladet uppehåller sig även hon vid icke-temat i synoden: homosexuella. 

En del tidningar har inte ens försökt förstå kyrkans roll. Denna ledare i Helsngborgs Dagblad hör till bottenrekorden.

Som i alla sådana samlingar utspelades det två scenarier: Det verkliga mötet - och det virtuella som består av förhoppningar, besvikelser, konspirationer, rykten, lögner och en inte så liten bit rena ränkspel. Sådan är människan.

Svenska kyrkan: Ifrågasätta praxis kan kosta kragen

Vi brukar inte kommentera andra samfunds inre problem här. Men i detta fall handlar det om yttrandefriheten. En präst å västkusten, komminister Olle Fogelqvist i Löftadalens pastorat i Kungsbacka kommun, har efter 35 år i tjänsten, av domkapitlet fått förbud att utöva sitt prästämbete i Svenska kyrkan. Med andra ord har han blivit avskedad och, som man sade förr, avkragad. Varför? Finns det några skandaler? Brott mot sjätte budet? Förskingring?

Nej, i själva fallet handlar det om vad han sagt i en enda predikan. i sin lilla församling med schartauanska rötter. Den 25 augusti förra året så ska pastor Fogelqvist  nämligen ha antytt att att "de som säger ja till prästvigda kvinnor går miste om frälsningen.", detta enligt domkapitlets beslut .

Läser man predikan så verkar det snarare som att den handlar om Paulus maning att följa Guds bud. Gällande kvinnliga präster finns det bara en fundering om det verkligen är grundat i Bibeln.

Pastor Fogelqvist har dock genom sin advokat överklagat med hänvisning till 1. jäv (biskop Per Eckerdal i domkapitlet är själv gift med en kvinnlig präst i sitt andra äktenskap) och 2. att predikan ej lästs i sin helhet av domkapitlet. Man har endast tagit del av ett ljudklipp.

Avskedandet har nu inhiberats av den sk Överklagandenämnden.

Vi som trodde att i Svenska kyrkan är det högst i tak av alla samfund i vårt land. Här kräver man inte dop för att få ta emot nattvarden, såväl jungfrufödseln som uppståndelsen har uttryckligen satts inom metaforens fria ramar, och Jesus har framställts som homosexuell i själva Uppsaladomen, utan några repressalier. Och om den eviga frälsningen får väl prästerna tycka vad de vill.

Men här kom således en anmälan och en snabb dom av domkapitlet, undertecknad biskop Per Eckerdahl. Han har i en intervju förkunnat att

"Detta är inte förenligt med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära."

Men för gemene man är det idag svårt att hitta vad denna tro, bekännelse och lära består av, då man sedan länge frångått Bekännelseskriften med den Augsburgska bekännelsens apologi, Schmalkaldiska artiklarna och Uppsala mötes beslut. Dessa finner man ingenstans på Svenska kyrkans hemsida.

Fredagsmys med grotesk bild av katolsk tro

På fredagskvällen, bästa sändningstid, när familjen är församlad efter en lång vecka,  valde SVT att lägga in en långfilm, med presentation och allt. Den heter Paradis: Tro och är gjord av den österrikiske regissören Ulrich Seidl. Det visade sig vara en grotesk historia om en kvinna, som redan i öppningsscenen halvnaken gisslar sig framför ett krucifix. På dagarna vandrar hon runt med en Mariastaty och besöker mer eller mindre slumartade områden för att omvända människor att söka hjälp hos Guds Moder. På kvällarna sjunger hon frireligiösa sånger för sig själv.  Plöstligt dyker hennes handikappade man upp, han är muslim, har varit borta i två år, kanske i Egypten. Men kvinnan vill inte släppa sin man nära inpå sig, hon har ju Jesus, mera som en låtsasälskare dock än som Vår Frälsare och Gud. Det slutar med att mannen  försöker våldta sin egen hustru och hon gisslar sedan själve Jesus på korset.

Det är uppenbart att det är en dubbelmoral här som ska exponeras, men man vet inte riktigt om filmmakaren också vill göra upp med den tro han själv växt upp med, eller bara skoja med den. Ty allt är så oerhört absurt och man tänker på Monty Pythons surrealistiska humorfilmer.

Men här finns det en helt annan dysterhet och man undrar - till skillnad från till exempel Life of Brian - om det faktiskt i värsta fall är en allvarligt menad film.

Det är alltså ingen fråga ens, för oss som lever den katolska tron, att det här handlar om religiösa kulisser, slagfärdigt kitsch. Sex, sadism och religion är en oemotståndlig kombination. Men hur ska denna burlesk då uppfattas utifrån, av dem som kanske redan har bara vaga föreställningar om vår tro? Den dokumentära filmtekniken är förförisk, den övertygar. De enda personer i hela filmen som är någorlunda normala avvisar all tro på Kristi ord och Guds bud, sådant hör hemma i historien för 2000 år sedan, och hänvisar på välbekant sätt till vars och ens egen rätt att leva som de vill, utan att störas av några religiösa moralföreställningar och sanningar. Man får omedelbart sympati för dem. Ty alla andra verkar fullständigt besatta, eller också socialfall.

I filmen skymtar även såväl Legio Mariae och Radio Maria förbi, organisationer som finns idag och verkar i många länder. Alla verkar de ha något med dessa galenskaper att göra, som huvudpersonen förkroppsligar i ordets bokstavliga mening.

Det går inte undvika frågan: varför göra en sådan film? Och ännu mera gåtfullt: Varför visa den i TV en fredagskväll? För att den fått pris i Venedig? För att den har något att säga om den växande religiösa - ja, katolska! - fundamentalismen?

Nåväl, man kan ju stänga av eller byta kanal, Gud ske lov. Men skulle en film med motsvarande innehåll visas om muslimsk fanatism eller ortodox judendom skulle anmälningarna inte vara sena att komma till granskningsnämnden. Vi katoliker får dock tålas och hoppas det finns lite förnuft kvar hos de som eventuellt bara hade Public Service-kanaler denna mörka höstfredag att roa sig med - eller i detta fall, genomlida.

Regeringen: Några kristna, några öppet antikristna

Så har vi fått en ny regering. Denna tidskrift tar inte politisk ställning. men några reflektioner kan ändå göras ur katolsk kristen  synpunkt. Det finns ministrar med kristen tro och det finns de som vänder sig öppet mot allt vad religion heter. Gustav  Fridolin var religionslärare på Missionsförbundets folkhögskola och han är positiv till frikyrkorna som folkrörelse.  Ibrahim Baylan säger sig inte ha en gudstro, men han har assyrisk ortodox bakgrund och han känner väl till de kristnas situation i Mellanöstern. Alice Bah Kuhnke , kulturminister, har i DAGEN bekänt sig till en emotionell kristen tro.

Men i regeringen finns nu också flera ministrar med uttalad fientlighet gentemot den kristna religionen och den katolska kyrkan. Morgan Johansson jämställer i svepande ordalag det katolska motståndet mot aborter med muslimsk fundamentalism och han stryker ett streck över all etik som har med religion att göra:

Ett samhälle som baserar sin lagstiftning på religiösa föreställningar kommer snart att skapa oerhörda konflikter och hamna ofantligt fel i en rad etiska dilemman.

Ylva Johansson har aggressivt propagerat för "Kvinnors rätt att själva bestämma över sin egen kropp", som om ett människofoster är en avknoppning av kvinnans kropp. Och allt tal om att försöka begränsa den utbredda abortpraxisen  kallar hon för "Unkna förslag om att inskränka aborträtten". Fast någon sådan rätt inte finns i lagen.

Åsa Regnér slutligen är före detta förbundsordförande i den privata, men ymnigt skattefinansierade, lobbyorganisationen RFSU. Hon blir barn, äldre- och jämställdhetsminister. Frånsett ett rad närmast hatiska uttalanden riktade emot framförallt katolska kyrkan och påven  har hon velat avskaffa alla kyrkors vigselrätt. Hon har deklarerat att Sverige inte behöver följa några resolutioner som man enats om i Europarådet och på ett närmast hånfullt sätt har hon angripit Göran Hägglund för kravet på samvetsfrihet för sjukvårdspersonal, något som Sverige är ensamma om att förvägra sina medborgare. Länder som hon är särskilt bekymrad över är Polen, Malta, Irland, Ungern, Litauen och Slovakien. Är det en slump att dessa är de länder med störst katolsk befolkning i Europa? I Kroatien och Slovakien har man framgångsrikt fått ner aborterna, särskilt tonårsaborterna, utan lagstiftning, men med kyrkans hjälp. I Slovakien har man år 2010 13 aborter per 1000 fertila kvinnor, i Kroatien 4,7. Och i Sverige?  21. Men detta är alltså bara ett skräckscenario för vår nyblivne barn, äldre- och jämställdhetsminister, som tycker den svenska modellen borde anlitas över hela världen, oberoende av vad andra folk tycker om den saken.