2014-02-15

Berufsverbot - för judar i Tyskland 1934, och för kristna i Sverige 2014

Häromdagen hölls det en presskonferens anordnad av stiftelsen ProVita. anledningen är att en blivande sjuksköterska,  Ellinor Grimmark, blivit nekad både utbildning, studiebidrag och anställning, då hon i ett e-mail till ledningen förklarat sina samvetsproblem att medverka vid aborter. Hon vände sig då till juristen Ruth Nordström, som är välorienterad i dessa frågor, och en av initiativtagarna till stiftelsen Provita som vill skydda livets okränkbara värde, familjen och barns rättigheter samt religionsfrihet och samvetsfrihet.

Det är inte första gången som man obstruerat personer i sina yrken på grund av deras vägran att delta i handlingar som strider mot naturrätten. I detta fall handlar det om vad sjukvården egentligen innefattar. En gravid kvinna är inte sjuk och en abort innebär i de allra flesta fall att man framkallar missfall med dödlig utgång. Det finns fall då barn dör innan de föds och fall då de är gravt missbildade. Men idag finns det ypperliga metoder att rädda även barn med medfödda dysfunktioner och dessvärre är den stora majoriteten foster som aborteras, utvecklade helt normalt - en naturens yttersta fulländning in i minsta process.

Det märkliga i detta fall är att man ålägger alla som inte kan medverka i denna hantering, det vill säga att inducera att fullt friska foster avlivas, inte heller får medverka i att hjälpa kvinnor att föda levande barn. Det finns ingen logik här, och helt klart så spelar barnmorskans kristna tro en roll i det hela. Beslutet leder onekligen till samma tankar som medförde att personer av judisk härkomst inte fick arbeta på nyckelposter i mellankrigstidens Tyskland. Det kallades för Berufsverbot. Idag påläggs således troende kristna detta yrkesförbud, och det gäller väl då även läkare. (Hur det då ska gå  med rekryteringen till sjukvården i länder där majoriteten ännu tillhör den kristna tron, har väl ingen riktigt räknat ut. )

År 1995 dömde Europadomstolen för mänskliga rättigheter republiken Tyskland att kompensera en lärare för att hon utsatts för yrkesförbud. Hon var aktiv medlem i det kommunistiska partiet och miste därför sitt arbete. Med hänvisning till paragraferna 10 (yttrandefrihet) och 11 (rätten att organisera sig) i Europakonventionen för mänskliga rättigheter så tilldömdes hon full lön samt pension med mera.

Barnmorskan Ellinor Grimmark har nu anmält tre sjukhus till Diskrimineringsombudsmannen och det finns planer att ta ärendet till Europadomstolen.

Men det finns motstånd och oförståelse för detta.  Två unga sjuksköterskor har gått ut i en artikel och förklarat att de är stolta över det arbete de utför - att bistå vid aborter mellan vecka 12 och 22.

Valet mellan en kvinnas rätt till sin egen kropp och hennes ofödda fosters möjlighet att fortsätta utvecklas är inte svårt för oss. Vi väljer alltid kvinnan. 

Alltid? Man undrar då hur deras utbildning sett ut. Det ofödda fostret har nämligen inte mycket mera med kvinnans kropp att göra än att det tar upp plats i livmodern och får näring via moderkakan. I övrigt delar det inga organ med modern och det har en helt egen genetik, till och med blodomloppet är helt skiljt från "kvinnans kropp". Så vad skulle det då vara som detta liv i vardande är så skadligt för kvinnan, att det måste dö? Det är närmast som man betraktar fostret som en parasit, en tumör som måste avlägsnas för att skydda kvinnans kropp.

En del framställer vägran att utföra sina arbetsuppgifter som en sorts utmaning mot de som vill ha dem utförda, i detta fall kvinnor som vill göra abort. Så diskuterar ledarskribenten Gert Gelotte i GP:

Hennes krav på samvetsfrihet inkräktar på samvetsfriheten för de kvinnor som enligt Hälso- och sjukvårdslagen har rätt till legal abort.

Men det finns ingen sådan rätt. Vad som finns är en skrivelse att abort får utföras:  

1 § Begär en kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras om åtgärden vidtas före utgången av artonde havandeskapsveckan och den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Lag (1995:660).

Precis som ledarskribenten så säger även Landstinget i Vårdguiden helt felaktigt att

Alla kvinnor i Sverige har rätt till abort.

Men  lagen säger endast att det inte råder förbud och att aborter endast får utföras av läkare. Finns det inga lagliga skyldigheter finns det heller inga lagliga rättigheter. Att det sedan tillkommer myndighetsdirektiv, från Socialstyrelsen ligger på en helt annan nivå. Om det finns sjukhus eller personal på sjukhus som inte vill utföra detta, så kan det inte inkräkta på någon annans samvetsfrihet. Sjukhuspersonalen är inga soldater som måste lyda order till varje pris.

Det råder heller inte förbud att plastikoperera sig. Men det finns ingen rättighet och det är inte överallt man kan få det gjort.

En betydligt mer nyanserad reflektion presenteras av DN:s ledarskribent Hanne Kjöller i sin ledare, som avslutas med en kick mot DO:

Om DO menar allvar med sina diskrimineringsambitioner, och inte bara driver politiskt korrekta fall där exempelvis arbetssökande män vägrar skaka hand med kvinnliga chefer, så borde myndigheten våga ta tag i också ett – med svenska mått mätt – politiskt inkorrekt ärende som Ellinor Grimmarks.

Hon frågas sig även om en lärare kan sympatisera med Sverigedemokraterna. Enligt Europadomstolen - ja. Men det fanns ett fall för några år sedan när en omtyckt lärare blott genom att på sin fritid ha deltagit i samma konferens som s.k. förintelseförnekare (ortodoxa judar dessutom),  fick gå med någon årslön och utan fackets minsta stöd. Han undervisade i data. Samma skola vägrade låta de politiska partierna göra valinformation på skolan "för då måste vi ju släppa in även Sverigedemokraterna".

Vi har alltså en demokrati som är demokratisk bara inom vissa ställda ramar och en begränsning av samvetsfriheten som kan innebär yrkesförbud. Är det inte just detta som påve Benedikt kallade "relativismens diktatur"?

2 kommentarer:

Lachen sa...

Vad betyder "så kallad" i "s.k. förintelseförnekare"?

Editor/KATOLSK OBSERVATÖR sa...

Det betyder att termen omfattar så vitt skilda uppfattningar som att dödstalen inte är korrekta till att några läger överhuvudtaget inte funnits. Ifråga om nämnde lärare så deltog han i ett seminarium i Teheran genom att läsa upp delar av sin godkända D-uppsats med titeln ”Några historiografiska perspektiv på förintelse”, en källkritisk analys av de uppgifter som ligger till grund för hur många dödsoffer som lägren skördade. Problemet var att det även fanns en del som i ordets egentliga bemärkelse verkligen förnekar förintelsen, på samma konferens, däribland muslimer och ortodoxa judar.

I och med att varje historiekritik angående lägren rutinmässigt insopas under samma matta med ordet "förintelseförnekelse", även om det alltså bara handlar om konventionell källkritik, gör att det är mera korrekt att tillägga "så kallade".

Var det svar på frågan?