Om attacker och demonstrationer

Den 12 november fanns det på sina håll minneshögtider för att påminna om den sk Kristallnatten i Tyskland då pogromen mellan den 7 och 13 november 1938 ledde till att  omkring 400 judar dödades, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, 267 synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades.I Buenos Aires skulle man ha en minnesstund i katedralen med ärkebiskopen, den apostoliske nuntien, borgmästaren och representanter för den judiska kommuniteten. Men redan i början av ceremonin stördes den av en mindre grupp som reciterade rosenkransen på latin, mycket ljudligt. En ung man delade ut lappar till de som tagit plats i stolar  framför altaret. En man tog även en mikrofon och anförde ett tal emot att man använder kyrkan till annat än katolska gudstjänster och tillbedjan. Det hela slutade i ett tumult. Församlade fotografer - som var omotiverat många - samlades runt demonstranterna. De flesta var mycket unga, de såg ut som skolungdomar. Man gick fram till dem och försökte få dem att avbryta sin högljudda bön. Men det gjordes heller inga avgörande försök att avbryta det hela. Borgmästaren väste ett "löjliga nazister" mot ungdomarna, men man såg inga försök att avvisa dem från platsen. Det hela pågick i kanske tjugo minuter, tills plötsligt hela gruppen reste sig och gick ut under det man sjöng Salve Regina. Polisen var då redan tillkallad, men de ingrep aldrig.

I pressen rapporterades de snabbt som att

Ultra-traditionalistiska romersk-katoliker öppet hade trotsat påve Franciskus (AP)

och man identifierade omedelbart fast utan egentlig grund gruppen som tillhörande det omskrivna prästbrödraskapet Fraternité Sacerdotale Saint-Pie X (FSSPX) och det tolkades som ett utslag av antisemitism, förintelseförnekelse och till och med att det var nazister som attackerade judar som inbjudits till en katolsk kyrka för att ihågkomma upptakten till Förintelsen. 

Om man går till SSPX hemsida i Argentina finns där en kommuniké från deras superior. Där framgår tydligt vad saken handlar om - ett aggressivt motstånd mot all form av interreligiös verksamhet, i synnerhet i katolska kyrkor. Detta stöder man med citat från encyklikan Mortalium animos. Man säger bestämt ifrån att det handlade om något riktat mot judisk tro eller judar eller historietolkning.

Detta är ju inte precis några nyheter. Assisimötena har alltid varit en källa till polemik och konflikt för SSPX, och där fannsfrämst  representanter från andra religioner än judendomen. Att det sedan finns extrema element - och den i Argentina tidigare verksamme, numera helt isolerade biskop Wiliiamson får man ju räkna dit - som har sina historierevisionism om allt från förintelsen till 9/11 - det behöver ju inte betyda att detta skulle ha varit en yttring av judehat och nazism. Det handlade inte om en antijudiisk demonstration, utan snarare en antisynkretistisk och antiekumenisk. 

Man kan dock inte bortse från inslagen av antisemitism och konspirationsteorier som finns utbredda särskilt i Europa - inte minst Ryssland och Polen -  men också i Argentina. Men de är alltså inte begränsade till vissa grupper, i synnerhet inte katolska präster, utan de finns spridda inom befolkningen. Man måste också konstatera att tillfället för denna demonstration var mycket illa valt, och även själva metoden. Man använder inte bön som ett tillhygge, och att uppträda på detta sätt i samband med Kristallnattens åminnelse  kan verkligen ge associationer till de gäng som härjade under dessa ödesdigra dagar 1938. Men att därför kalla det för en fascistisk eller nazistisk eller ens antisemitisk attack, det finns det inget underlag för. Är det något man ska kritisera är det metoden i sig, att skapa skandal i kyrkorummet för att protestera mot vad man själv anser vara skandalöst. Att dessutom sammanblanda en minnesstund för en tragisk period i vår västerländska nutidshistoria med religionsblandning och liturgisk synkretism,  är klumpigt. Detta är vad kritiken borde gå ut på, samt bristen på lydnad och respekt för den lokale biskopen. Istället valde många medier att göra en  grov stämpling av traditionalistiska katoliker som varande antisemiter och nazister.

I februari 2012 störde några unga kvinnor bönen i Kristus Frälsares katedral i Moskva. Maskerade med rånarluvor mimade de en sång framför ikonostasen och inför ett antal TV-kameror. En film klipptes ihop och en bakgrundssång lades på, som handlade om att "kyrkan hyllar ruttna diktatorer" och Guds Moder Maria uppmanas bli feminist. Filmen fick snabb spridning på Internet och först efter detta blivit annonserat av en grupp aktivister, arresterades kvinnorna och dömdes till fängelsestraff.  Reaktionen i pressen var att en klar majoritet visade stöd för kvinnornas aktion och man tävlade om att få intervjua dem. Aktionen riktade sig mot makten menade man, och inte mot kyrkan. Även delar av den katolska pressen ställde sig på demonstranternas sida.

I Frankrike har kristna av olika bekännelser, även muslimer, demonstrerat mot  regeringens sätt att genomdriva lagar som i praktiken upphäver äktenskapets konstitution och hotar även föräldraskapet. Ungdomar har kastas in i häkten, präster har misshandlats av polis och ett sorts ikonoklasm (bildstorm) har införts, där logotyper för intresseorganisationen La Manif pour tous, förbjuds på allmän plats. Om detta har inget alls rapporterats i media.

Den 17 november, i söndags alltså, attackerades den välbesökta kyrkan Saint Nicholas du Chardonnet i Paris, mitt under 10.30-mässan, inte dock med Rosenkransbön och papperslappar, utan med ett antal rök- och stinkbomber. Under natten målades fasaden med slagord i rött. Attacken utfördes av ett gäng ungdomar som kallade sig för "antifa", alltså "antifascister". Ingen är ännu gripen. Händelsen rapporterades knappast i pressen och det kom inga telegram från AP om saken. Man har kunnat läsa om den i halvofficiella katolska medier, som "Le Salon Biege". Saint Nicholas du Chardonnet administreras sedan 1977 av Fraternité Sacerdotale Saint-Pie X (FSSPX).

I Frankrike och Belgien har ett stort antal kyrkor vandaliserats under senare tid och i Belgien har deras primas, ärkebiskop Leonard, ett flertal gånger blivit attackerat av halvnakna kvinnor med vatten och tårtor och annat köksavfall. Om detta har de internationella nyhetsbyråerna inte heller rapporterat.

Uppenbarligen har antisemitism ett större marknadsvärde än antikatolicism, och det går alltid att använda det förstnämnda  i syftet av det sistnämnda utan särskilt stor noggrannhet i faktaunderlaget..

Katolsk artikelservice lockar på nätet

Alexa är ett grovt instrument för att ranka världens alla hemsidor. Man registrerar antalet unika användare, besöksfrekvenser och länkningar och kommer fram till en inbördes ordning. I Sverige har följaktligen google.se förstaplatsen. Aftonbladet.se kommer på plats 6 och svd.se på sjuttonde plats etc.

Om man plockar ut de få kristna webbtidkrifter som finns på nätet kan man få fram följande lista:

Nu undrar kanske en del varför inte flera tidskrifter finns med, som till exempel signum.se och keryx.se. Detta beror på att de har så låg besöksfrekvens att de inte kommer med i registreringen. Rena bloggsajter är heller inte med - vad som krävs är egna domäner på Internet.

Detta är naturligtvis bara ett sätt att räkna. Om man dessutom lägger till tidsperioder för de som besöker sidorna etc kan man få helt annan lista. Man måste också ta med i beräkningen att en del tidskrifter har sin trogna läsarskara bland de som läser den tryckta upplagan.

Men ändå måste vi förvånas av att vi till exempel ligger före dagen.se, en stor dagstidning med kapital i ryggen, som dessutom använder telemarketing för att söka upp prenumeranter via telefon, även de som läser webbsidan. Även Kyrkans Tidning har en stor stab av anställda och de vänder sig till en betydligt större målgrupp; medlemmar i Svenska kyrkan. KATOLSK OBSERVATÖR har inga anställda och inga arvoden. Vi har aldrig bedrivit marknadsföring. Artiklarna som publiceras är ganska krävande och därför är det förvånande att att vi ändå kan nå ut till i runda tal 8000 användare. Och naturligtvis glädjande.

Katastrofen i Filippinerna: Tycks mest handla om Sverige

Katastroferna  i världen avlöser varandra. Nu senast har det tappra filippinska folket blivit drabbat först av en av de kraftigaste jordbävningarna under decennier, med stora materiella skador som följd. Detta hände på ön Bohol. men även angränsande områden drabbades. Många historiska kyrkor föll samman som korthus, och tusentals familjer blev hemlösa. Bara två veckor senare kommer så tyfonen Haiyan med hittills okända vindstyrkor. Det slår till mot öarna Samar, Leyte, Iloilo, norra Cebu, mitt i Visayas,  ett område som normalt är känt för lugna vatten, oskadade korallrev och rena stränder. Även norra Palawan och Coron drabbades. En stad i Nyköpings storlek, Leytes metropol Tacloban, har i stort sett blivit utplånad. Hur det gått med alla små fiskebyar och befolkningarna på småöarna är okänt. Man kan föreställa sig, när inte ens moderna betongbyggnader klarat sig undan den formliga gigantiska högtrycksbesprutningen, med påföljande skyfall. Många har omkommit i de havsvågor som spolades in över kusten, man vittnade om att de var högre än de högsta kokospalmerna, alltså mer än 20 meter. Man räknar med att ett tiotal miljoner invånare är drabbade på ett eller annat sätt.

Hjälpbehovet är enormt, främst gällande mat, vatten och sjukvård och mediciner. Men även naturligtvis bostäder, el, bränsle och vägröjning. Även den normalt sett intensivt uppodlade marken är förstörd av regnen. Och fiskarna kan inte gå ut med sina båtar, de är i spillror och fiskevattnen är störda.

Man måste bara känna ödmjukhet och medlidande med ett folk som drabbas så hårt. Många skickades under loppet av en halvtimme direkt in i fattigdom, deras försörjningskanaler är utplånade.Det gäller alla, från enkla jordbrukare till tjänstemän och egenföretagare. Och många familjer har många munnar att mätta.

Att i detta läge få käcka reportage från hur ett enda Herkulesflygplan lastas med kommunikationsutrustning på Arlanda och höra vår biståndsminister känna stolthet för hur mycket lilla Sverige hjälper, detta kan väl inte uppfattas som annat än en fadäs. Och i samma andetag beklagar sig biståndsministern  att nu kommer många kvinnor och barn drabbas av sexuella övergrepp. Är det detta man i första hand ska misstänka ett drabbat folk för, som inte ens har vatten att dricka? Även på SIDA verkar det viktigast att tala om hur duktigt "Sverige"=SIDA är.

Med tanke på att Sverige drog in allt bistånd från Filippinerna 2008, det blev ett "utfasningsland" - borde man då inte ligga lite lågt när det gäller att uttrycka stolthet? Man satsade på de tolv länder som man såg ha en potential för

"satsningar inom prioriterade områden såsom demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljö och klimat."

och kunna

"bidra till förändring" 

och

"där Sverige har ett tydligt mervärde"

länder alltså som Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och Bolivia. Även andra politiska motiv finns uppenbarligen: Till Palestina gav man år 2008 hela  471 mkr, mer än till hela Sydamerika.

Före biståndsministern Gunilla Carlsson skrev 2007 i en sorts programförklaring:

De frågor vi ställt är bland annat: Hur omfattande är fattigdomen och var är behoven störst? Går utvecklingen i rätt riktning när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati? Om inte, har vi möjlighet att påverka den? Hur kan Sverige bidra? Finns andra givare som har bättre förutsättningar att göra nytta?

Och biståndet till bland annat Filippinerna, som bekostade skolor och hälsovård (dock ej abortkliniker) upphörde helt. Man tycker då kanske att vår nuvarande biståndsminister Hillevi Engström - som väl borde känna till denna eliminering av biståndet till ett av Asiens fattigaste länder -  kunde vara lite mera blygsam.

Sverige drog 2007 som enda nordiska land in sin ambassad i Filippinerna. (Det då bankrutta Island behöll sin ambassad.) Som följd av detta så lades Filippinernas ambassad i Stockholm, som täckte alla de skandinaviska länderna, och de baltiska, ner för bara något år sedan. Under flera år hade UD fel president i sin landsbeskrivning av Filippinerna, någon man ändrade först på vårt påpekande. (Den som nämndes riskerade dessutom ett långvarigt fängelsestraff.). Och idag är den senaste ekonomiska rapporten från Filippinerna på UD:s sida daterad 2008. Se där intresset för detta land som kanske är så svalt beroende på den för svenska politiker hopplöst katolska inställningen gällande födelsekontroll och abortpraxis. 

Så länge som vårt bistånd ges med villkoren att vi ska "betyda något" för landet, något annat alltså än att hjälpa nödställda, så finns ingen plats för stolthet.. Man frestas tänka på historien från helige Augustinus, om pojken som räddar enstaka av stormen uppspolade krabbor genom att kasta ner dem i havet, detta på en strand fylld av tiotusentals krabbor i samma situation. Augustinus frågar pojken varför han gör detta, han kan ju ändå inte hjälpa så många av alla. "Men de jag hjälper får ju livet, och de är nog glada för det." svarar pojken och fortsätter kasta tillbaka krabbor.  Han frågade inte sig själv huruvida hans hjälp var effektiv eller om det fanns andra som var bättre.

Vi borde skämmas.

Malteserhjälpen (https://www.secure-malteser-international.org/index.php?id=102073&L=1)
Röda Korset (http://www.redcross.se/teman/filippinerna/akutinsamling-fillippinerna/)
Caritas Internationalis (https://secure.caritas.org/donation.aspx?DonationTo=E&Emergency=50)
CNN informerar mera om hjälpkanaler: (http://edition.cnn.com/2013/11/09/world/iyw-how-to-help-typhoon-haiyan/index.html?sr=sharebar_facebook)

P-pillret - en dystopi

Förra veckans program Kropp och själ i P1 tog upp p-pillret ur en ovanlig aspekt - som ett "förtryck av kvinnokroppen". Huvudpoängen är att P-pillret numera väljs bort av olika anledningar. I programmet tas ett antal biverkningar upp. För tio år sedan använde var fjärde kvinna p-pillret. Bara detta är anmärkningsvärt om man reflekterar över vad det är som pillret gör med människokroppen. Det manipulerar hormonproduktionen i kroppen så att det ska förhindra ägglossning och förändra den oerhört raffinerade  livmoders-slemhinnan. Kort sagt så medför det en nedsatt livsfunktion. Att detta innebär att hela organismen påverkas säger sig självt. Vad kvinnorna i programmet berättar om är nedstämdhet, mindre sexlust och det finns även fall av blodproppar. Men även bröstspänningar, illamående, småblödningar, akne, viktökning, magsmärta, huvudvärk, humörförändringar och smärtsamma eller oregelbundna menstruationer.

P-pillret skrivs ut slentrianmässigt till flickor så lågt ner i åldrarna som 13 år, som medicin mot mensvärk.

P-pillret - villkor för ett normalt kvinnoliv?

P-pillret är alltså en form av hormonmanipulation, precis som andra dopingmedel. När det gäller doping är det förbjudet enligt lag att införa en del medel. Det gäller syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat,. tillväxthormon och kemiska substanser som ökar produktion eller frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon.  Dessa medel får varken  "införas till landet, överlåtas,  framställas,  förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut till försäljning,  innehas, eller  brukas" (Lag (2011:112). Straffet är från böter till fängelse i upp till två år.

Finns det inte en märklig paradox här, att i ett sammanhang delas preparat ut gratis till tonåringar i skolorna, i ett annat leder bruket av liknande preparat till fängelse? I idrottens värld kan bruket av doping leda till livstids avstängning, återtagande av titlar och priser och utfrysning från gemenskapen. I den moderna kvinnans värld är det ett outtalat villkor för ett framgångsrikt "sexliv" och en frigörelse från "oönskade graviditeter". I det ena fallet anses manipulatuion av de fysiska förutsättningarna vara fusk och bedrägeri, i det andra rekommenderas det som ett medel att uppnå lycka och individuell frihet.

I programmet framträder flera specialister, bland annat en från Läkemedelsverket.  De talar endast om att man ska individualisera förskrivningen mera. Riskerna tonas ner, och det enda man tycks vara bekymrad över är den nedsatta sexlusten.

Specialisten vid Karolinska Institutet, Angelica Linden-Hirschberg, tittar nu på hur unga kvinnor mår. Även här saknas ens en antydan till övergripande frågor. Det enda som man undersöker är hur kvinnans självförtroende och tillit förändras av p-pillret.

I programmet tas andra preventivmedel upp, och särskilt nämns då kopparspiralen. Den nämns som "up-and-coming". Här handlar det om en fysisk irritation av slemhinnan, som ska förhindra att spermierna överlever och ägget implanteras i livmodersväggen. Dessutom en utsöndring av koppar inuti kroppen. Koppar är en tungmetall, ett gift som man försöker skydda miljön mot. Biverkningarna av spiralen är desamma som för kopparförgiftning; håravfall, hjärtflimmer, ledvärk, trötthet, huvudvärk...Att spiralen är en artefakt som kroppen själv försöker stöta ut, nämns som ett praktiskt problem snarare än ett tecken på att det är en disharmoni som introduceras i hela organismen. 
 
Det mest anmärkningsvärda är aningslösheten och bristen på distans till själva fenomenet, nämligen att kvinnor förgiftas systematiskt, enbart för att kunna frikoppla sexuell aktivitet från fortplantning.  Detta tycks vara en icke-fråga. Att dessa gifter även kommer ut i miljön, så att plankton,  fiskar och groddjur får sin fertilitet nedsatt är också ett problem som fullständigt bortses ifrån. Vi vill skydda miljön, men vi förgiftar den genom att förgifta oss själva, och detta införs redan på ungdomsmottagningarna och hos skolsköterskan.Man gör stora ansträngningar för att förhindra att ungdomar använder tobak, alkohol och droger. Men samtidigt låter man dem dopa sig för att störa deras fertilitet.

I slutet av programmet framträder Barbro Westerholm, den som kanske mest kämpat för vår extrema abortlag och kvinnans emancipation från sin egen natur. För Barbro Westerholm  utgör moral ett hot mot kvinnan och hon vittnar om skräcken att bli med barn och utmålar skräckscener med kvinnor som tar livet av sig därför att de blivit gravida etc.

Men - är det alltså så, att vi skapats med en brist, och att vi måste förgifta oss själva och vår miljö för att kompensera för denna.? (Barbro Westerholm kallar förresten p-pillret för "läkemedel", en intressant syn på ett dopingpreparat att införa defekter, snarare än att läka, detta uttalat av en läkare dessutom). Finns det verkligen inte en naturens eget regleringssystem och en naturlig ordning, en moral, som tjänar det allmännas väl - utan att vi behöver tillgripa gifter och fostermord? På slutet nämns bara i en mening den sk naturliga metoden att undvika graviditeter. Men inte en enda gång beskrivs den fantastiska förmågan att alstra nytt liv som en gåva som vi fått - det som ligger i allas vår natur, driften att överföra nytt liv, föda fram nya generationer. Den tycks snarare vara en tung börda som vi ska begränsa till varje pris.