Religionskrig anno 2013

Morgonens nyhet om att en imam vid Medborgarplatsens moské ägnar sig åt vapensmuggling till Syrien i stor omfattning är ingen överraskning. Vi läser om våldsdåd efter våldsdåd med klart religiösa förtecken. Men från moskéerna kommer inga uttalanden. Tystnaden är kompakt. När man kommer in på våld och religion brukar korstågen nämnas, inkvisitionen  och albigenserkriget under 1200-talet. Men det var i andra tider, och våldet ingick i samhällsbilden på ett annat sätt, det stod den världsliga makten för. I de summariska rättegångar som filmas från Syrien läser man upp texter ur Koranen för att sedan avrätta människor, till och med barn, på de mest bestialiska sätt. Här är det religionen som är den alltigenom avgörande faktorn, inte strid om mark eller vatten eller egendom, utan striden om den rätta tolkningen av Koranen. Man förstör ju allt av värde, i synnerhet om det tillhör kristna. Att imamer utifrån deltar i den väpnade attacken mot Syriens armé och befolkning är alltså bara en logisk följd av en religion där våld faktisk tillåts och våldet dessutom verkar vara en del av själva trosutövningen. Hur ska man kunna undvika att göra denna observation? Om det handlade om att "skydda civilbefolkningen" varför då dessa fullständigt bestialiska attacker mot obeväpnade människor, kvinnor och barn, som vi har hur många bevis för som helst? Och varför finns inga sådana initiativ från kristet håll att "skydda civilbefolkningen"? Man kunde ju föreställa sig världssamfundets dom om det hade varit en biskop eller präst i en kristen katedral som övergått till vapenhantering och ansett sig med stöd från Bibeln döda kvinnor och barn och krossa deras heliga platser och föremål.

Vi emotser nu ett officiellt fördömande av våldet i namn av Allah -  från Medborgarplatsens moské till exempel.

Världen vigd åt Den Obefläckade - men Ryssland?

Söndagens heliga Mässa på Petersplatsen var en mariansk fest. Vi firade 96:e året efter de märkliga Fatimaundret, då tre barn vittnade om att de mött Guds moder Maria och hon anförtrott dem tre hemligheter. Det var också 96 år sedan hundratusentals människor såg solen dansa, såsom utlovats av Vår Fru, och barnen för sista gången såg henne och hörde henne. Om allt detta har det skrivits många böcker. Många påvar har varit mycket berörda av Fatimahändelserna, och för påven B. Johannes Paulus II var de direkt livsavgörande enligt honom själv. Den kula som var avsedd att döda honom en majdag år 1981, ändrade riktning just innan den skulle slita slita av hans pulsåder. Han har tillskrivit Vår Fru av Fatima detta under.

 Originalstatyn från Fátima. Den utfördes 1920 av skulptören  José Ferreira.
Den är gjord av cederträ från Brasilien och den är 1,1 m hög.

När nu statyn fraktats till Rom från Fátima, alltså den staty med Vår Fru av Fatima, krönt med en krona vari kulan som skulle döda påven Johannes Paulus II också är innefattad, fanns det stora förväntningar vilken bön påven skulle framföra. Skulle han be en bön till den Obefläckade och viga Ryssland i hennes namn, såsom många menar att Vår Fru bett om i Fátima?

Påven gick fram till statyn just innan mässan och efteråt återvände han dit. Han fick ett ark papper i handen. Med mycket svag röst, nästan mumlande, framförde han en bön till Guds Moder. Men i den nämndes varken det Obefläckade hjärtat, Ryssland eller världens fred. Det var en bön om trons ljus, om att ledas på vägen till helgelse, men ingenting om världens nationer. Det var en vacker bön om barmhärtighet, gentemot mänskligheten. Men inget om omvändelsen som hela världens enda räddning.

Vi vet inte varför det blev så. En mycket besviken person borde vara den kontroversielle fader Nicholas Grüner, som ser det som sitt kall och sin livsuppgift att verka för denna konsekrering och för Fátimafromheten. Fader Grüner driver en rörelse, The Fátima Newtwork, som har många anhängare, även en del kardinaler och biskopar. Men tidigare kritiska uttalanden om både påvar och kuriemedlemmar och fått honom på onåd. Han saknar inkardering i något stift, men för fader Grüner handlar det om att rädda världen undan krig och undergång, och då verkar det som om hans ställning i förhållande till Rom spelar mindre roll för honom. Fader Grüner emottog nyheten om påve Franciskus efter konklaven med stor förväntan, då han omedelbart såg att påven har en självklar mariafromhet, särskilt som påven lät Kardinal Jose da Cruz Policarpo av Lissabon viga pontifikatet åt Vår Fru av Fátima.

I Fatima samlades nästan ofattbara 200 000 troende i heliga Mässan på söndagen, som leddes av statssekreteraren kardinal Bertone. han går i pension den 15 oktober.  Platsen tar varje år emot fyra miljoner pilgrimer.

Ett tragiskt fall av vantro

Det meddelas att professor Hans Küng i sin senaste memoarbok pläderar för assisterat självmord. Han har drabbats av Parkonson och riskerar bli blind. "Och vad är det för en professor som inte kan läsa och skriva" säger han och menar det borde vara en rättighet att själv få bestämma när man vill sluta sitt liv. "Det är ju bara att lämna tillbaka det som Gud givit" säger han. Man ska inte tvingas att dö, men heller inte tvingas att leva, anser professor Küng och framhåller Schweiz eutanasi-tillåtande lagstiftning som förebildande för andra länder. .

Det hela är tragiskt. Professor Küng har genom åren angripit kyrkan från olika håll. Han deltog som peritus i Andra Vatikankonciliet, var nära vän med en annan professor, nämligen Joseph Ratzinger. Men när han från sin lärostol attackerade ett antal dogmer och menade den kyrka vi har idag inte är Kristi kyrka, så avstängdes han från all undervisning 1979 redan. Han har sedan fortsatt ge ut skrifter i panreligiös stil, det vill säga ett likställande av alla religioner utifrån minsta gemensamma nämnare. En stor av sin verksamhet har han ägnat åt att sätta sig in i andra religioner och många iakttagelser är mycket intressanta och ovanliga. Han har också velat införa kvinnligt prästämbete, pläderat för full frihet gällande tolkningen av Skrift och lära och alltid reagerat när kyrkan ingripit disciplinärt, utom i ett fall: När påve Benedikt lyfte exkommuniceringen av de fyra sk Lefebvrebiskoparna., då reagerade Küng med att direkt attackera påven och kräva hårda tag av det läroämbete, han tidigare velat avskaffa.  De fyra skulle hållas utanför kyrkans sakrament, ansåg Küng.

Redan 1989 skrev Küng en bok med titeln "Dying with dignity"  som förordade eutanasi. Det är en stoisk hållning som inte har något med kristen livssyn att göra.

För det första, att anse lidande och sjukdom vara något som är människan ovärdigt, kan leda till att man vill befria mänskligheten inte bara från sjukdom och lidande, men också från sjuka och svaga.

För det andra så är det inte vi som ska lämna tillbaka vad Gud ger, utan Gud själv. Men hur är det då med alla dessa som självmant offrat sina liv, S. Maximilian Kolbe till exempel, som överlät sig för att dödas i koncenrationslägret? Jo - men han gjorde det för en annan människas skull, en familjefader. Han gjorde det inte för att bespara sig själv något lidande eller skräcken att hamna i ett "ovärdigt" tillstånd..

För det tredje så finns det många exempel på hur mycket en handikappad människa kan uträtta. Vi behöver ju bara minnas hur självklart påve Johannes Paulus II var kvar i sitt ämbete trots sjukdom. Han ville lyfta fram människan även i sin svaghet. I lördags firade vi heliga Anna Schäffer. Hon var sängbunden och starkt funktionsnedsatt i större delen av sitt liv. Ändå kunde hon hjälpa många med bön och goda råd. Att en teologiprofessor inte anser bönen vara produktiv och en fullt tillräcklig aktivitet är också anmärkningsvärt.

Låt oss be för denne förvirrade människa, att han ska finna själsfrid och överlåta allt i Guds händer istället för att försöka klamra sig fast i den bedrägliga självkontrollens frestelse. Och att han inte ska sprida dessa vanföreställningar till andra.