Ödesdigra dagar i Manila

I dagarna skrev presidenten i Filippinerna, Benigno Aquíno III, "Noynoy" eller bara "Noy" (här älskar man smeknamn), under den lag som varit det hetaste debattämnet under hela år 2012, som går under namnet "RH-bill". Lagen skall garantera tillgång till preventivmedel, undervisning om preventivmedel i skolorna och på hälsoklinikerna. För en skandinav kanske detta låter som något högst okontroversiellt. Har då inte filippinerna haft tillgång till preventivmedel? Jo, de finns och det annonseras till och med om dem på jätteaffischer. Så - varför då lagen?

Det är just detta som opinionen har undrat över. Främst de katolska aktionsgrupperna och biskoparna har livligt motsatt sig lagen. Man menar att den i själva verket inte handlar om preventivmedel enbart, utan också om en strävan från framförallt de ekonomiskt och socialt privilegierade kretsarna att omvandla Filippinerna till ett modernt västerländskt samhälle. En skribent formulerade det till och med så: "Nu går också vi in den moderna världen." Man vill helt enkelt få ner födelsetalen, man vill öppna för inte bara en flitigare användning av preventivmetoder, utan också allt som ingår i begreppet reproduktiv hälsa: Att sexuallivet inte behöver begränsas till äktenskapet, att kvinnan ska äga sin kropp, det vill säga kunna ha ett "hälsosamt sexliv" som inte resulterar i graviditeter, och om de ändå inträffar, kunna få "säkra aborter". Detta sägs inte uttryckligen. Men det finns självklart där. Ett paradigmskifte; en tröskel ska passeras så att det som tidigare var otänkbart ska bli accepterat och sanktionerat av det offentliga. En oskuld skall berövas detta folk, som högre än allt annat värdesätter människan själv, behoven utöver de basala  får ofta stå i bakgrunden. Man är hellre en stor familj, även om det betyder större uppoffringar.

Kyrkan har verkligen försökt hindra att man anträder detta sluttande plan, som vi ju vet leder till abortkultur och alienering från familjens självklara roll, det som i Humanae vitae kallas "munus", uppdrag. Det finns i botten en önskan att samhället ska stödja individens kortsiktiga lyckoideal istället för att som kyrkan se till det allmännas långsiktiga väl och de värden som kan leda till en transcendent måluppfyllelse.

Denna nation är mycket ungdomlig. I städerna ser man unga människor överallt, konsumtionssamhället vänder sig till dem och samtidigt som de utgör en investering så fruktar man att barnkullarna också skall fixera landet i fattigdomsligan och hindra det från att komma ikapp de andra asiatiska tigerekonomierna. Ty just nu talas det mest om ekonomi i de ledande skikten. Peson har ökat i värde och det satsas enormt på megaprojekt som alla tycks handla om samma sak: Att några som har det bra ska få det ännu bättre. Sålunda bygger man jättehotell, flygplatser och affärscentra, medan vårdinrättningar, närmiljö och socialförsäkringar har brister som förundrar i ett land så fyllt av kapacitet och mänskliga resurser.

Men kyrkan har som sagt verkligen försökt att komma ut med sitt budskap, på ett sätt som väcker frågor om engagemanget i vår del av världen, det kristna Europa:  Har vi givit upp kampen? Varför är det så tyst från våra biskopar och från lekmannagrupperna om dessa frågor, vi som har "facit" på ett annat sätt än i detta land, som ännu faktiskt kan skatta sig lyckligt av en positiv katolicism på det folkliga planet?

Gören alla folk till lärjungar...

På tal om missionen och koloniseringen av Filippinerna, så stod de ofta i konflikt med varandra. Hur skulle missionärerna övertyga folken om den sanna och rättfärdiga religionen, när dess anhängare rånade, brände, våldtog och utnyttjade de som skulle omvändas? Det var detta som prästerna och munkarna stod inför. De soldater som skickades var nämligen av en sådan natur att hemlandet hellre såge dem vara så långt som möjligt från Spanien. Kriminella, laglösa, missbrukare, lösdrivare, rättshaverister, penningjägare, odågor...

Ett av de märkligare missionärsödena kan man möta i Augustinprästen Fray Martín de Rada. Han kom från en aristokratisk familj i Navarra, utbildade sig bland annat i Paris, var matematiker, astronom, filolog och mycket annat. På blott fyra månader lärde han sig otomi, det vill säga ett av de språk som de infödda i Mexiko talade. Han missionerade i Mexiko, men kom sedan som en av pionjärerna till Filippinerna,. Han kristnade flera öar, med hjälp av bara några trogna bröder. Men snart såg han hur omöjligt det var, när maktens redskap, militärer och andra, tog för sig och betedde sig som de värsta hedningar och överträffade även de vildaste folkgrupperna i illdåd. Hur skulle man då kunna övertyga om vilken rättfärdig och god religion man anlände med?

Augustinprästen  sände 1574 ett berömt brev till Filip II där han skarpt kritiserade hur de infödda behandlades, med överbeskattning, övergrepp, slavhandel och terror. Filip II tog intryck och i en "cedula" förbjöd han varje spanjor att ha slavar, och ett reglemente för rapporter om övergrepp infördes. Dessutom beordrades att sjukhus för både spanjorer och infödda skulle byggas, och klostergemenskaper upprättas. (Men sätter man sig in i hur till exempel tobaksindustrin drevs i Viganområdet, så inser man varför frigörelsen från kolonialmakten bara var en tidsfråga.)

De Rada är intressant på många sätt. Hans stora dröm var att komma till Kina. Det gjorde han också år 1575. Under en kort tid var han Spaniens ambassadör i Kina. Han fick möjlighet att besöka helt okända städer, och beskrev dem ingående. För alla kristna var det förenat med livsfara att besöka detta kejsardöme. Men de Rada - som naturligtvis behärskade flera kinesiska språk -  lärde känna länsherren i ett stort distrikt, och de kunde ha konversation om de yttersta tingen. När han skulle resa till Filippinerna igen ville länsherren ha hans bönbok som ett minne, ty han var nyfiken också på de kristnas Gud. Men de Rada sade att det kunde han inte vara utan. Däremot kunde länsherren få välja något bönekort. Han valde länge och väl och till slut tog han ett kort av - heliga Birgitta. Vi vet inte om det var den irländska Santa Brigida  eller vår egen skyddspatron. Men eftersom det fanns en kult kring Santa Brigida av Kildane i Olite i Navarra så är det troligast att det var bilden av denna Brigida som mandarinen valde.

Vad Augustinerna åstadkom i Filippinerna är storartat. De införde den kristna tron trots att alla odds var emot detta. De verkade för lokalbefolkningen mot förtryck och missbruk. Och de civiliserade på detta sätt inte bara folken i dessa fattiga och oroliga områden, utan även kolonisatörerna.

de Rada skulle inte bli gammal. Men det är en annan historia.

Mission att lära av

Det är alltid bra att komma utanför sin hemby och ta del av andra media. Filippinernas dagspress är mycket ojämn. Det finns ett antal stora tidningar, Manila Bulletin och uppkomlingen Philippine Star är störst i huvudstaden. Båda andas devothet gentemot makten, inte sällan kommer reportage om att den och den politikern varit på samma party som tidningens ägare, ja, till och med presidenten själv besökte nyligen Stars stora julcocktail. Alla känner alla, så någon grävande journalistik som vi är vana vid i Sverige får man leta efter. Den är dessutom livsfarlig.

Annonsbilagorna är oändliga. Redigeringen är gammaldags, det vill säga, när spaltutrymmet är slut sopar man in på nästa sida, som då blir ett sammelsurium av slutsnuttar. Och - till frukostbordets förtret - inget varken häftat eller limmat. Lösblad gäller.

Men emellan annonserna kan man ibland hitta pärlor. Längre artiklar, krönikor, välskrivna texter som tar läsaren på allvar.

En liten  krönika i onsdagens Star  tar upp det faktum att Filippinerna, trots avsaknad på guld och kryddor, ändå behölls av Filip II. Den spanske kungens rådgivare var eniga: när det visade sig att det inte fanns så mycket att hämta och det inte var troligt Kina kunde erövras från Filippinerna, vad skulle man då ha öarna till? De kostade bara pengar. Kungen svarade att han var beredd sälja kronjuvelerna om bara ett enda kapell kunde byggas och en enda själ kunde omvändas.

Det fanns alltså ett religiöst motiv bakom koloniseringen. År 1556 ersattes ordet "conquistar" (erövra) med "pacificar" - freda. Prästerna som sändes ut skulle vara väl förberedda. De skulle ha "recogimiento", det vill säga en anda av bön. De skulle uppföra sig väl. I deras uppdrag låg att undervisa i spanska, men det fanns krav att de även skulle behärska lokalspråken - detta redan innan de avreste. Detta gjorde att dessa missionärer från Spanien blev de filippinska språkens första lingvister. De gjorde grammatikor  och ordböcker och gav folken tillgång till ett eget skriftspråk som aldrig tidigare.

Ledande var Augustinorden, men även franciskanerna har betytt mycket för trons utbredning. Augustinierna var ofta adelsmän, välutbildade och hängivna. Var de än kom satte de upp skolor och byggde kyrkor. (Dessa korallkyrkor förfaller nu då regeringen inte har intresse att bevara dem. De är förvisso en del även av Europas kulturarv.)

(Bilden: Paoay - jordbävningssäker augustinerkyrka i Illocos Norte, nu i förfall. )

En intressant notis är att prästerna vid minsta överträdelse eller förseelse skickades hem till Spanien igen. Men de hade rätt till att deras sak prövades. Man krävde då vittnesmål från folket. Men det var svårt att få dem vittna då de ansåg prästen inte skulle vanhedras. Denna typiskt filippinska anda finns kvar, och dessvärre visar den sig att präster som inte alls borde få verka ändå kan göra detta på grund av folkets överdrivna aktning för personen i ämbetet.

Vad kan vi lära av denna flik av historien? Kanske att all mission - eller evangelisation - måste bygga på organisation, förberedelser, goda kunskaper - inte minst av språket. Och mänskliga kvaliteter utöver det vanliga. Man kan inte bara "skicka en präst".

Man måste säga att trots de grymheter som de spanska kolonisatörerna begick, så var missionen en framgång. Slavhandel fanns redan när spanjorerna kom, och de utnyttjade den snarare än avskaffade den. Men många lokala krigstillstånd avblåstes, utbildningen ledde till ökad levnadsstandard och tron upphävde många gamla traditioner som ofta var mycket grymma - inte minst kannibalismen bland ifogauerna, folket i bergen.

Idag borde kyrkan skatta sig lycklig över ett folk som ännu är så öppet för det glada budskapet. Men det finns orosmoln. Inte minst handlar det om bristen på katekes, om prästbrist, förflackning av det kyrkliga livet och myten om sekulariseringens frälsning, den ofta spridda lögnen att välstånd och katolicism skulle vara två oförenligheter.

Folk i fara

I Filippinerna  - där redaktören nu befinner sig - känner sig ännu ingen kränkt av att höra Guds namn. Den stora nyheten i tidningarna är att Jesus är född. Krönikörerna behandlar detta tema fullständigt självklart och presidenten tar upp det i sin julhälsning. Ändå genomgår landet en sorts brytning med den självklara tron. Ett lagförslag om Reproduktiv Hälsa (RH-bill) har drivits igenom, trots kyrkans envisa motstånd. Detta ska garantera preventivmedel åt folket och upplysning om hur man undviker få barn. Men i botten finns också en propå om lagliga aborter, detta som ett medel att förhindra fattigdomen att sprida sig.

Det finns alltså ett cyniskt medelklassperspektiv i bakgrunden; att det är barnrikedomen som orsakar svält och fattigdom. När det i själva verket är korruption och oansvariga politiker, som inte förmår fördela de statliga medlen annat än till sina släktingar och välgörare. Man utmålar guld och gröna skogar om bara detta folk inte förökade sig så mycket. Men vi vet ju vad som ryms i RH-lådan: Tiofalt ökat aborttal, upplösta familjer, tonårspsykoser...Man önskar att detta folk - som nyligen befunnits som världens lyckligaste -  visste vilken pärla de håller på att spola bort med tvättvattnet: Tron på Gud och tron på livets helighet.

Gud kränker, spöken och sex är vetenskap

För en gångs skull har en av våra präster fått lite plats i pressen. Det handlar om fader  Zbigniew Golebiewski i Nyköping som i församlingsbladet varnat för SVT:s julkalenderprogram, som sänds på morgnarna och visas även på många daghem. (Aftonbladet har tydligen läst bladet.)

I detta barnprogram är det två spöken som har huvudrollen. I slottet händer allt möjligt mystiskt, Barnen har seanser, åkallar "osaliga andar" och föremål flyttar på sig etc. Det är ju bara ett barnprogram så varför då uppröras?

 Kanske fader Zbigniew också följt debatten huruvida skolan har rätt att ha en adventsbön i närmaste kyrka. Skolverket har lagt sina djupa pannor i veck och åstadkommit en "juridisk vägledning", där det konstateras att rektor har ansvaret för att barnen under skoltid aldrig för höra ett Herrans ord. Undervisningen skall vila på vetenskaplig grund nämligen, den får inte vara konfessionell. Så - kyrka och präst, men inga böner, välsignelser eller sådant ovetenskapligt. Barnen kan ta skada.

Men av spiritism kan de alltså inte ta skada. Och inte av sex- och samlevnadsundervisning där man lär sig allt om onani, sexpraktik, pornografi, preventivmedel, könsbyten med mera. Ty detta vilar på "vetenskaplig grund".

Artiklarna om fader Zbigniews lilla varning till sina församlingsbor har fått stor plats i pressen.Frågan är nu - var egentligen bigotteriet härskar. Är det i den katolska församlngen i Nyköping, där man varnar för barnprogram i TV? Eller är det i själva verket på Skolverkets tjänstemannarum, där man ägnar veckor åt att fundera över hur skolan ska kunna ordna  adventsstämning utan att Guds namn nämns, och låter jurister - till säkert saftigt konsultarvode -  författa nio sidor om hur man kan göra så barn får uppleva julstämning garanterat utan Gud.