Vad köttet ger

Ett inslag i radions Studio Ett tar idag upp de senaste händelserna i Vatikanen. Ambassadör Ulla Gudmundsson och Vatikanradions Charlotta Smeds är båda inne på samma linje, att läckorna i själva verket kan vara ett utslag av att det finns de som blivit trötta på den omfattande korruption, som finns i utnämningar och administrationen av kyrkans egendom. Det mesta av det material som nu publicerats handlar om brev utifrån stiften som berättar om oegentligheter och missförhållanden, framförallt gällande ekonomin. Påve Benedikt XVI har redan som kardinal försökt rensa upp, och det har naturligtvis skaffat honom fiender.

Att kardinaler utvalts främst för sina kontaktnät och för praktiska meriter, mera än fromhet, är inget nytt. Så var det redan under kejsartiden. Men detta skall inte innebära att de tjänar andra herrar än Vår Herre Jesus Kristus. I annat fall kan de få gå.

Men det är inte så lätt, då de som besitter hängivenhet, trohet, rättfärdighet och andlig makt inte alltid är desamma som har den "världsliga" makten i kyrkan; utnämningsrätt, informationsmonopol etc. Det saknas dessutom rekryteringsunderlag på grund av kallelsebristen, och personer kommer i befattningar som de helt enkelt inte har kompetens för. Kyrkan behöver både skolade och hängivna personer, som inte har några dolda avsikter med sitt handlande. Som bekant är kyrkans kris alltid en trons kris, inget annat.

Låt oss nu hoppas att denna affär skall bidra till en sund transparens och att kyrkan iakttager en bättre renhållning gentemot osunda relationer, vänskapsuppgörelser, förtal, ja allt det som Paulus redan varnade  församlingarna för "vad köttet ger", som vi fick höra om i pingstdagens läsning:

otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag.

(Gal. 5:19)

Metoderna för att skilja agnarna från vetet får dock inte bryta mot lagar.

Vatileaks kan leda till självrening

Vatikanen skakas just nu av informationssamhället förbannelse (eller frälsning för de som tjänar pengar på det) - läckor. I detta "Vatileaks" figurerar många personer och som i alla sådana här affärer ska man vara försiktig att ta de stora rubrikerna till sig som sanningar. Vi har i en artikel redogjort för de viktigaste händelserna.

I centrum har nu således plötsligt en lekman, Paolo Gabrieli, en 46-årig trebarnsfar som under sex år  tjänat påven i hans hushåll som påvlig kammarherre, varit vid påvens sida under audienserna (det var han som tog emot alla gåvor varje onsdagsaudiens till exempel) . Denne lekman skulle alltså ha fotokopierat brev från påvens kontor och delgivit en journalist, detta med anledning av att han störts av glappet mellan den officiella bilden av kyrkan, och verkligheten. Det i Sverige otänkbara har hänt, att han nu sitter häktad, inspärrad  i det extremt sällan bebodda häktet i Vatikanen, och det görs gällande att han riskerar 30 års fängelse för avslöjande av statshemligheter (Vatikanstaten har samma strafflagar som Italien). Påven sägs vara skakad, djupt chockad, och det antyds att har svårt att tro på anklagelserna mot sin trotjänare.

Men frågan är om det är så enkelt att betjänten är den skyldige. De dokument som läckt är nämligen ett mycket kräset urval, som tyder på stor kunskap om kyrkliga och politiska frågor, som knappast en person med Gabriels bakgrund skulle klara av att göra, inte ens om han bara tagit vad han hittat. En god vän till honom säger att han är en enkel, bra person, som möjligen skulle göra misstag av ren obetänksamhet. (Först hette det att allt material som beslagtagits från hans hem var ett USB-minne och ett minneskort från en digitalkamera. Men bilder från boken visar endast fotostatkopierade dokument. Efter att detta påpekats hette det att fotostatkopior i stora mängder skulle påträffats i hans garderob.) Men han kan knappast vara kapabel till detta monumentala spioneri, menar många. Till och med krypterade meddelanden från ambassader har läckt. Ambassaderna använder sällan e-post, av säkerhetsskäl så faxar man hellre.

En detalj i sammanhanget, som talar till påvens fördel,  är att påvens eget, privata, bankkonto redovisas, med nummer och allt. Där flyter hans inkomster från bokutgivningen in. Men påven lägger inte på hög, pengarna går till väl utvalda ändamål för att stödja projekt och organisationer, även renodlad välgörenhet som mat och kläder till fattiga.

Anmärkningsvärt är det också att man blott på några dagar har lyckats få fram två skyldiga, den andre är vatikanbankens direktör Ettore Gotti Tedeschi, som anklagats för läckor och för penningtvätt. 

Några av de fotostatkopior som publicerats. Observera färgskiftningarna. De flesta dokument är försedda med Statssekretariatets mottagningsstämpel, och de har kommit dit efter att först ha lästs av påven. Fotografierna visar en bil från Vatikanens polis som beskjutits

Frågan uppstår alltså, om de utpekade är hela sanningen, eller om de offrats för att dölja de verkliga dirigenterna. Det är allmänt känt att påven har många fiender, och maktspelet pågår ofta bakom hans rygg och bokstavligt talat i hans eget hus. (Här tycks man inte dra sig ens för att gå in i hans privata kontoutdrag.) Låt oss hoppas att de, som nu vill skada påven genom att få honom framstå som isolerad och utan kontroll, faller på eget grepp. 
 
Självklart behöver kurian rensas upp. Det är känt sedan decennier att det här finns många kring påven, som inte i första hand tänker på själarnas räddning, utan mera på sin egen agenda.
 
Men påven har också miljontals förbedjare och troende, som inser att påven främst behöver stöd och allra sämst tjänar man kyrkan genom att medverka till att  petriämbetet  försvagas.

Att Vatikanen är en kärna för sådana informationer är ju knappast någon nyhet. Den har världens största diplomatiska nätverk och den som bekantat sig lite med dess brokiga historia vet att personskandaler, politik och rävspel alltid förekommit. Detta vid sidan om, och separerat från, den helighet som inte är svår att också spåra i historien. Ingen av dessa futtiga skandaler kan frånta kyrkan den renhet som finns i dess budskap, i sakramenten och liturgin. Det är i heligheten som man finner de stora förebilderna, helgonen, och den ledstjärna som de, och vi alla, måste ledas av. Sanningen, Guds sanning.

Imamernas dubbelmoral upprörande - skälen oklara

Programmet "Uppdrag granskning" har gjort ännu ett indignationsnummer, denna gång genom att smygfilma imamer i privata rådgivningssituationer. Några kvinnor berättar en påhittad historia och ber om råd - som om de vore rättrogna muslimer som bara vill göra rätt utifrån sin religion. Huvudsyftet var redan från början att avslöja de muslimska församlingarna med lögner. Och det var inte särskilt svårt att få fram att en sida visas utåt och en annan inåt.

Man kan dock inte låta bli att ställa några följdfrågor. För det första - är det verkligen etiskt acceptabelt att på detta sätt utnyttja själsvårdssituationer? Kanske det bara är en tidsfråga innan vi får påhälsning av Uppdrag granskning i våra biktstolar eller på psykiatrikermottagningen.
¨
En annan fråga är att det saknades fullständigt en djupare reflektion över råden från imamerna. En kvinna berättar att hennes man slagit henne och att han tagit sig ännu en hustru. Imamerna betonar hela tiden vikten att hålla äktenskap och familj samman, och först i sista hand blanda in polisen. Detta görs ett stort nummer av i programmet. Men är det verkligen så förkastligt, att råda kvinnan att i första hand försöka tala med sin man, och inte med polisen? Man kan också undra över den plötsliga moral som anförs mot den muslimska ordningen med polygami - när det svenska samhället är extremt öppet när det gäller relationer utan äktenskap, tonårssex, samboskap, skilsmässor, delade vårdnadsförhållanden, aborter... Går ekvationen ihop - egentligen? Kvinnans plats i islam är heller inte så enkel att beskriva, som att hon förtrycks. Hon regerar hemmet, ofta också ekonomin, och i många muslimska länder ser man kvinnor i framträdande yrkesroller. Att vi sedan som medlemmar i en västerländsk, sekulariserad civilisation har svårt att acceptera att en präststyrd tolkning av koranen skall styra människors liv i detalj är så att säga en annan sak.

Det saknas även förståelse för den kristna synen på äktenskap och familj. Det svenska samhället dikterar helt oblygt sin livsstilsfixerade egocentrerade moral, utan hänsyn till etnicitet, kultur och religion. Märkligt nog möts muslimer av större tolerans än kristna. Till exempel inrättas på skolor "böne- och mediationsrum", som i själva verket är bönerum för muslimska män. Några kristna andaktsrum hittar man inte i kommunala svenska skolor. En uttalat kristen kan ha svårt att få vissa befattningar, man behöver bara tänka på rektorstjänsten vid Lunds universitet, medan för andra tjänster är det en merit att visa avsky för i synnerhet den kristna religionen. Detta gäller till exempel de medicinsketiska råden. Här behövs inga dolda kameror för att avslöja diskrimineringen.

Vi ska sammanfatta: Det är konstaterat att islamiska centra i Sverige har dubbla agendor: 1. att bli accepterade i det svenska samhället och 2. att stödja de troende enligt de dominerande riktlinjerna inom religionen som finns, främst då från Koranen.  Samtidigt kan vi konstatera att opinionsledare i Sverige - politiker, media, lobbyorganisationer även de har en dubbel agenda: 1. Att få Sverige att framstå som ett av världens mest toleranta länder gentemot andra kulturer, etniska minoriteter och religioner och 2. att diktera den svenska modellen avseende synen på jämställdhet, demokrati, sexualitet, samliv och barnuppfostran. Med propaganda, skolundervisning och lagstiftning.

Falsk vittnesbörd

Den senaste tiden har en mängd rykten spridits om Sankt Pius X::s prästbrödraskap som leds av biskop Fellay i Schweiz och som består av 550 präster. En lång process ser ut att gå mot en lösning, så dessa präster inte behöver vara helt utestängda från kyrkan, trots att de följer dess lära kanske mera hängivet än många andra. Ett av ryktena gör gällande att sällskapet inte accepterar det Andra vatikankonciliet. Det ligger en del i  det. Kritiska omdömen har inte saknats. Å andra sidan, vem följer konciliet idag? Få känner texterna, och ännu färre strävar efter leva efter dem. De anförs ofta av de så kallade reformkatolska grupperingarna. Men samtidigt så bryr man sig inte det minsta om att ta fasta på den kontinuitet som texterna mycket tydligt anför, i tro, lära och liturgi. Man vill bryta med det förflutna helt. Detta har vi sett under decennier, inte minst genom att ta del av en del tongivande ordenssystrar i USA och England.

Någon har sagt att inga har studerat konciliet mera än dessa så kallade traditionalistiska präster. Inom brödraskapet finns det sedan naturligtvis ett spektrum av olika personligheter. Några anför en mycket tongivande kritik mot delar av konciliet. andra fördömer allt som kan anas ansluta till konciliet - man talar om "newchurch" - den nya kyrkan som något som tappat förbindelsen med den kyrka som alltid varit. Dessa frågor måste utredas.  Och det är just därför som samtalen har genomförts, vilket har utmynnat i ett hemligt dokument, en preambula. Just därför att vi inte känner innehållet i detta så avstår vi att spekulera i vad påven kommer besluta i samråd med dessa fyra biskopar och vad som sedan kommer hända. Det har funnits de mest gåtfulla läckor av interna brev, som det sedan länkats till, trots att detta är ett brott mot all pressetik, för att inte tala om det åttonde av Guds tio bud. Även i Sverige har detta skett. Vi avråder från att ta del av sådan spekulativ information. Historieprofessor Yvonne Maria Werner har skrivit en saklig artikel om frågan, som publicerats i Newsmill. Vi har hennes tillåtelse att återge den vilket vi gör härmed. Sedan få vi se vad som kommer att hända. Till artikeln

Kardinal åter i blåsväder

Vi har tidigare rapporterat om situationen i Österrike, där primas, kardinal Schönborn, körde över en lokal kyrkoherde och trotsade kyrkolagen genom att besluta att en man som lever i öppen synd med en annan man skall i få ingå i kyrkorådet. Nu rapporterar tidningen Der Standard att Troskongegationen i Rom vill ha en förklaring till denna märkliga form av ledarskap. Det handlar inte om ett fall att motverka diskriminering, såsom de flesta medier framställt det, utan om huruvida kyrkan skall följa de bud som den anförtrotts Kristus själv att hålla. Äktenskapsliknande förhållanden och sexuella relationer utan kyrkans sakramentala band är -  och har alltid varit - ett  hinder för att dela den eukaristiska gemenskapen och det är inte förenligt med kraven man ställer på en rådgivande person i en församling, som de anges i kyrkolagen:

christifideles certa fide, bonis moribus et prudentia praestantes

 Och som sagt - detta är oberoende av om man är en i övrigt förträfflig troende, som ägnar all tid åt karitativ verksamhet. Vad det handlar om är kyrkans trovärdighet - den som satts i gungning så påtagligt genom de präster som också brutit emot samma ledande principer. Men i detta fall ställer sig pressen märkligt nog på syndens sida gentemot dygden - tillsammans med kardinal Schönborn.

Kroatien - exemplet som ingen nämner

Enligt Åsa Regnér och många andra, så kan vi inte göra så mycket åt de höga aborttalen. Har en kvinna bestämt sig så har hon, och varken lag eller ord kan ändra den saken.

Det finns en mängd fakta som talar emot detta. För det första så kan man ju då undra varför just svenska kvinnor är så abortbenägna. Vi har högre aborttal än våra grannar och det verkar vara omöjligt att påverka den svenska kvinnan, generation efter generation. Var tredje graviditet avbryts med en abort, 100 om dagen, året runt.

Annat är det i Kroatien. 1985 hade man 51589 aborter, 2010 registrerades 4043. En minskning med 92% på 25 år. Måste detta då inte betyda att det istället begås massor av hemska illegala aborter? Nej, ty lagen har inte ändrats. Abortlagen - som har behållits sedan Jugoslaviens tid, tillåter abort till tolfte veckan utan särskild prövning. Ingen lagändring alltså - men tack vare ett omfattande utbildningsprogram i skolorna (inte samma som RFSU.:s får man förmoda...). Här har vi alltså ett bevis på att aborttalen inte är en opåverkbar konstant, och att valet inte står mellan smutsiga illegala eller kliniskt korrekta legala aborter.

Så nu borde vi väl sett våra folkvalda sedan flera år ha studerat detta intressanta exempel, rest ner till Kroatien för att se och lära: Hur har man burit sig åt? Vad kan vi ta efter? Varför lyckas de med det som vi inte lyckas med - ett land som varit i krig för inte så länge sedan dessutom?

Men det kräver en bestämd politisk vilja, konsensus i grunduppfattningen att aborter är något dåligt som måste bekämpas,  en övertygelse att människan vill hellre ge liv än ta liv. I Kroatien konstateras i konstitutionens § 21 att

Varje mänsklig varelse har rätten till liv. 

Man har också haft hjälp från kyrkan med att undervisa om människans värde. Man har till och med präglat ett mynt, 25 Kuna, med ett mänskligt foster.

Men nej - om Kroatien har vi inget läst i media eller hört i riksdagen. På RFSU blir man bara bekymrad, där brukar låga aborttal tolkas som tecken på kvinnoförtryck - en närmast bestialisk måttstock. I vårt politiska klimat finns det ett stort konsensus - att när det gäller aborter så tiger man still. Utom om någon undrar om det verkligen är en önskvärd situation, att så många inte vill ta emot vad bara livet självt kan ge...Då blir det artiklar om "mörkerkrafterna".

Sen men bestämd utryckning

TT och några andra medier har rapporterat om Troskongregationens ingripanden mot en papaplyorganisation för kvinnliga ordensmedlemmar i USA. Syrligt meddelar TT att "Vatikanstatens fördömande och uppmaning till rättning i leden väcker förvåning hos de anklagade". Flera rubriker talade om att påven är på "korståg mot liberala nunnor", orsaken som nämns är deras syn på "preventivmedel, prästvigda kvinnor och homosexualitet." Så citerades överallt en syster Campbell:

– Det framgår med plågsam tydlighet att kyrkans ledning inte är van vid välutbildade kvinnor som formulerar tänkvärda åsikter.

Så räcker media lång näsa åt påven - som vanligt.Och som vanligt måste man konstatera att nyheten är fullständigt missvisande.

I USA finns det två paparaplyorganisationer för ordenssystrar, dels The Leadership Conference of Women Religious (LCWR, vars ledning bilden visar) som bildades 1956, men moderniserades 1971, under viss splittring. Den samlar 1500 ledare som i sin tur ska representera 50 000 ordensmedlemmar eller 80% av de kvinnliga ordensmedlemmarna i USA. Dels finns Council of Major Superiors of Women Religious (CMSWR), en organsation för de som leder resterande 20% av de kvinnliga kommuniteterna. Denna grundades 1992.

Dessa två ledarorganisationer är väsensskilda. Den större har utvecklats till en politiskt aktiv och helt sekulär lobbyorganisation med rent humanitära och samhälleliga program. Detta framgår av ett besök på deras hemsida. Ingenting vittnar där om att det handlar om ett katolskt nätverk för personer som skall ha det andliga ansvaret för kvinnor kallade till ordenslivet. Och gräver man bara lite så möts man av beskrivningar av ordensliv som havererat, kallelsekriser, splittringar, misstro till kyrkans sakrament, förvirring, en säregen blandning av idéer från olika håll, misströstan. I själva verket är ingripandet från Rom ett försök att hjälpa dem att komma upp på banan igen - något helt annat än en straffexpedition alltså. Medierna förtäljer heller inte att det är en organisation som satts under översyn, och inte en massa fromma systrar.

Det finns också många kloster och kommuniteter som blomstrar - de har ett utmärkt förhållande till kyrkans ledning. På hemsidan för CMSWR, den mindre organisationen, möts man av ett Alleluja, bilder på glada nunnor, andliga texter, påvliga dokument och uppmaning att skriva till kongressen för att protestera mot tvånget för katolska kliniker att utföra steriliseringar, aborter och dela ut preventivmedel.

Vad kyrkans ledning  inte är van vid är att välutbildade nunnor inte utbildar sig i sin tro, inte gläder sig åt Herrens heliga kyrka, att de slutar att gå i mässan och be och ser prästen som ett hinder för att delta i Eukaristin.

Vi har tittat närmare på LCWR, vad de står för och vad som möjligen föranlett att de nu sätts under biskoplig övervakning

Mänsklighetens sorgligaste kapitel

Aftonbladet införde den 2 maj,  en artikel av Åsa Regnér, ordförande i RFSU. Artikeln handlar dock inte om sexuell upplysning utan dess motsats - abort. Ingen är väl för att livsprocesser avbryts och unika själar berövas världen - skulle man kunna tro. Men för RFSU är livet närmast ett hot mot kvinnan, och därför skall rätten till abort tillerkännas henne, och inte bara det, samhället ska också utföra denna smutsiga gärning. Detta presenteras som ett framsteg, ett tecken på ett modernt samhälle där kvinnan är "fri".

Regnér inleder artikeln med följande stycke:  

Den politiska utvecklingen i Europa med många värdekonservativa regeringar, ökat inflytande från kristna fundamentalister och främlingsfientliga partier, bidrar till en alltmer gammalmodig syn på kvinnor och deras kroppar. 

Och därmed är ju propagandanumret redan utfört. Värdekonservativa, kristna fundamentalister, främlingsfientliga är alla emot abort och har därmed en "gammalmodig syn på kvinnor och deras kroppar". Associationerna  är droppade för att väcka aversioner och förakt. (Vad nu främlingsfientlighet har med kvinnosyn och abortmotstånd att göra kunde man ju kanske kräva att få höra lite mera om )

En graviditet kan aldrig beskrivas som något positivt i Åsa Regnérs värld, verkar det. I artikeln ondgör hon sig över att man i vissa länder kräver av kvinnan som ska göra abort, först tvingas se sitt foster på ultraljud. Men ett beslut av detta slag skall väl ändå vara medvetet och grundat på kunskap om vad det är som skall utföras. Här finns två möjligheter: Antingen inser kvinnan redan innan vad ingreppet innebär, och då borde en ultraljudsbild inte påverka. Eller också har hon inte blivit tillräckligt upplyst, och då är ju bilden en åtgärd, som kan vara helt avgörande för både henne och det liv hon bär inom sig.

Man tycker att information om fosterutvecklingen borde ingå i sexualundervisningen, men detta undviks nogsamt i RFSU.s utbidningspaket. På deras egen site får man förgäves leta efter upplysningar vad som egentligen sker till följd av ett samlag. Nya tekniker för att kartlägga vad som försiggår inne i livmodern beskrivs närmast som ett hot, då ju "motståndarna" får nya vapen i sina händer. Man är med andra ord inte intresserad av att upplysa om den kanske mest väsentliga händelsen i en kvinnas liv och man vill inte ta till sig av nya vetenskapliga rön.

I själva verket så är den svenska abortsynen grundad på en mycket föråldrad syn på kvinnors kroppar. Man försöker göra gällande att fostret är en del av kvinnans kropp. Men det har varit känt i hundra år att så inte är fallet. Inte ens äggcellerna är delar av kvinnans kropp, då var och av dem har en fullständigt unik genuppsättning. Från en enda könscelldelning finns det  8 388 608 olika möjliga genuppsättningar. Samma sak på mammas och pappas sida. Till detta kommer crossing over, ett slumpartat utbyte av gener mellan mammas och pappas kromosomer. Det befruktade ägget är alltså något fullständigt unikt. Det implanteras sedan i livmodersväggen. Men det skapar snart sitt eget liv där. Näring hämtas från moderkakan, och avfall lämnas, men detta genom membran. Blod blandas ej. Någon har jämfört fostrets förhållande till modern med växtens till sin jord. Rötterna är fostrets blodkärlssystem och jorden är moderkakan. Alltså är fostret inte större del av kvinnans kropp än växten är en del av jorden den växer i.

Likväl så påverkas kvinnans kropp av graviditeten, hon styrs att äta vissa saker, och sky sådant som skulle vara skadligt för fostret. Hela hennes hormonella aktivitet ställs in på fostrets utveckling som så småningom ska leda till att ett nytt liv kommer till världen. Att avbryta en graviditet innebär ett ingrepp i kvinnan, inte bara hennes livmoder, utan i hela hennes disposition, fysiologiskt och mentalt. Vi vet faktiskt inte alla konsekvenser det medför; den mänskliga fosterutvecklingen är den mest komplexa process vi känner till i hela universum. Helt utan jämförelse.Förlusten av ett liv kan aldrig ersättas av ett annat. Det är - oersättligt och åtgärden att utplåna det är definitiv, oåterkallelig..

Att då så lättvindigt behandla abortfrågan som Åsa Regnér, och större delen av våra parlamentariker, som en fråga om "kvinnans rätt till sin sexualitet och kropp", kan inte förklaras med annat än brist på upplysning. Man kan skaffa sig kunskaper om de medicinska landvinningarna ganska lätt idag, genom Internet. Dessutom kan man följa  fostrets tidiga utveckling med egna ögon genom den nya 4D-tekniken. Här framkommer med stor tydlighet att personligheten finns med redan från de första månaderna i utvecklingen.

Vår abortlagstiftning är från 1974, alltså grundar den sig på den medicinvetenskapliga nivå vi hade inom detta område för nästan 40 år sedan - en evighet i dessa sammanhang. Den är gammalmodig helt enkelt, utgången.

Åsa Regnér hävdar också det vanliga mantrat att abortförbud inte minskar antalet aborter. 

Men förbud mot aborter gör inte att de upphör eller blir färre, enligt WHO. Bara farligare. En kvinna som anser att hon behöver en abort genomför den oftast oavsett lagstiftning, men riskerar att skadas eller dö som följd av osäkra ingrepp.

Detta är inte sant. Man kan bara se på aborttalsutvecklingen i vårt eget land. När aborter  blev tillåtna så ökade aborttalen dramatiskt, från 3568 år 1963 till 31014 år 1983 - en ökning med 769 % på tjugo år. (Intressant också notera att aborttalets ökning var som störst från och med 1968. Då ökade antalet aborter med över 3000 per år. Vad hände 1968? P-pillret kom.). Vem skulle kunna ha utfört 27 000 illegala aborter årligen i Sverige på 1960-talet? Var skulle detta ha skett? Alla länder som liberaliserat sina abortlagar har fått färre illegala aborter, men aborttalen har ökat dramatiskt. Detta ser man inte minst i Spanien.

I grunden finns det en ändrad syn på människan, på hennes uppdrag som en del av en gemenskap, som innefattar flera generationer, vad ett liv är och vad man kan göra med det. Och vad man inte har rätt att göra. Och på en ansvarsfull sexualitet. Detta handlar inte om religion och definitivt inte om partipolitik.

Om RFSU levde upp till sitt namn borde man gå i täten för att upplysa om sexualitetens plats i ett sammanhang av kärlek, ansvarstagande och beredskap att bilda familj. Men i Åsa Regnérs hela artikel nämns inte mannen och familjen en enda gång. Vad det handlar om här är den emanciperade kvinnan, som ensam skall förfoga över sitt "sexliv", och ensam skall ha makten över det människoliv i vardande, som hennes aktiviteter gav upphov till.  Och livet, fostret, barnet, lyser även det med sin frånvaro i Regnérs iskallt okänsliga - ja, grymma -  budskap. Abortkulten lämnar inte bara ut oskyldiga liv till döden, utan ställer också kvinnan ensam inför ett val som ingen människa någonsin borde utsättas för.  Och detta framhålls som ett framsteg, ett ideal.

Detta är ett av mänsklighetens sorgligaste kapitel - och allt i onödan.

Se även:
Modernitetens slaktoffer,
Laglig abort eller mord? Klockslaget avgör.
Riksförbundet för garanterat asexuell upplysning
Det nya romarriket
En tragisk karikatyr av legalitet
(Bilden: 12 veckor gammalt foster. I Sverige är gränsen 18 veckor för abort, upp till 22 veckor med särskilt tillstånd, som oftast ges.)