Kan man vara rasist och ta emot kommunionen?

Detta och mycket annat diskuterades i programmet Teologiska rummet. Pater Anders Piltz menade att en rasist ljuger om han tar emot heliga kommunionen, han handlar mot själva innebörden i den handling han deltar i. Medan den protestantiska representanten, professor Catharina Stenquist, menade att vi har väl alla våra drag av rasism i oss, det vill säga känslor av förakt för svaghet. Men att delta i nattvarden är att solidarisera sig med andras svagheter, menade Anders Piltz. Och plötsligt blev heliga Eukaristin en politisk handling.

Det tycks vara en ny trend att försöka markera mot olika politiska grupper och ideologier  med hänvisning till det kristet korrekta. Har man den eller den åsikten, ja då kan man ju inte vara kristen på riktigt. Men är det verkligen adekvat att dra in politiska sympatier i sammanhang av synd och nåd? Borde man visa partiboken innan man tar emot kommunionen? Är politiska idéer eller gruppsympatier något för biktstolen?

När biskopar i USA gått ut för att fördöma politiker och till och med avrått från att ge vissa heliga kommunionen, så har detta varit i samband med abortfrågan. Dessa biskopar menar att man inte kan å ena sidan verka för att foster helt lagligt skall kunna dödas, och samtidigt anse sig vara i nådens tillstånd, det vill säga vara helt uppklarad i förhållandet till Gud. Ty abortfrågan handlar om ett av tio Guds bud, det femte.I fråga om den så kallade befrielseteologin, så prisade Troskongegationen, under ledning av den dåvarande prefekten Joseph Ratzinger, att rörelsen lyfte fram Jesus som befriaren från hopplöshet och världsliga band. (Huvuddelen av dokumentet från 1984 är faktiskt en uppmuntran och inspiration, vilket aldrig framkom i media). Men samtidigt så kritiserade man att teologin såg Jesus som befriare av vissa, men inte av andra, beroende på klasstillhörighet, och att man på detta sätt lade in en icke-kristen, politisk  värdering av rättfärdighet i teologin:

Faced with the urgency of sharing bread, some are tempted to put evangelization into parentheses, as it were, and postpone it until tomorrow: first the bread, then the Word of the Lord. It is a fatal error to separate these two and even worse to oppose the one to the other. In fact, the Christian perspective naturally shows they have a great deal to do with one another. ---To some it even seems that the necessary struggle for human justice and freedom in the economic and political sense constitutes the whole essence of salvation. For them, the Gospel is reduced to a purely earthly gospel.

Befrielse har alltså inget med vänster-höger eller liberal-konservativ att göra. Gud frågar inte om man är republikan eller demokrat, om man röstat på Sverigedemokraterna eller Folkpartiet, eller om man är monarkist eller socialist, vad man tycker i invandrarfrågan eller om man har problem med sina störande grannar. Inget av detta har något med själavård och förhållandet till Gud att göra.

I den heliga Eukaristin frambär man sig själv som offer, och mottar Jesus Kristus som offrat sig för oss i det oavlåtliga korsroffret, det som alltså sker varje helig mässa, när prästen höjer hostia och kalk och säger "min kropp" och "mitt blods kalk". Prästen är Kristus. Och den som tar emot Kristus förkunnar Herrens död och bekänner hans uppståndelse.Vi ber Honom att låta oss få del i det eviga livet. Det är detta som finns i bönerna. Det är detta som Eukaristin handlar om, inte om mellanmänskliga relationer eller politiska sympatier. Vi ber ju också: Se inte till våra synder utan till din kyrkas tro. Vi ber alltså om nåd och barmhärtighet, och detta kräver att vi också tror vad kyrkan tror, vilket inte är detsamma som att vi tycker vad vår nästa tycker, eller röstar vad prästen vill vi ska rösta.

Svaret på frågan i rubriken kan alltså inte ges enkelt. Vissa föreställningar om människan är oförenliga med kristen tro, som att se ner på andra på grund av hudfärg, ålder eller grupptillhörighet. Men på det individuella planet måste var och en svara själv inför Gud. Och det gör man bäst i biktstolen.

Fridlys våra barn från religionshatare

RFSU:s före detta ordförande, Margó Ingvardsson, har i en debattartikel förslagit ett förbud mot religiös påverkan:

Barn upp till tolv års ålder bör ”fridlysas” från religiös utövning i såväl samfund som friskolor.

skriver hon. Bakgrunden är ett fall av afrikansk andeutdrivning hos en afrikansk familj i Borås, som praktiseras i Kongo av några sekter, som blandar karismatisk evangelietro med animistiska föreställningar. Kindoki anses vara ett farligt tillstånd, som måste brytas med olika former av utdrivning, som kan innebära även fysiska övergrepp, som att barn tvingas dricka märkliga saker, som urin till exempel. Men den största faran är att barn som anses ha Kondoki, helt enkelt överges. De blir gatubarn, eller går under i bushen.

Därför är Margó Ingvardssons inlägg helt missriktat. Hon utgår från en avart och vill sedan utsträcka den att vara ett exempel på det generellt onda i en religiös uppfostran. I detta fall skulle hennes "fridlysning" dessutom snarare leda till övergivna barn!

Ingvardsson skriver vidare:

Djävulsutdrivning är ett handboksexempel på trosutövning som strider mot någon annans fri och rättigheter. 

Vi får hoppas hon är inte menar vad hon skriver. För dem som tror på ont och gott så är det onda att fördrivas. Metoderna skiljer sig dock mellan olika religioner, och det är snarare dessa som skall straffläggas i vissa fall. Men detta kan göras utifrån vår vanliga brottsbalk under rubriken "misshandel". Att begjuta ett barns huvud med lite ljummet vatten lär knappast gå att få in under den rubriken. (Den sekulariliserade världen har också sina metoder - förskrivning av psykofarmaka, som går allt längre ner i åldrarna.)

Dopet i sig är en form av exorcism. Det katolska dopet börjar redan utanför kyrkan, med böner som syftar att rena barnet från allt ont.  (En del medeltida kyrkor,  Heda till exempel, hade särskilda dopkapell, så ingen skulle inträda odöpt i kyrkan.) Katoliker bedriver ofta "exorcism", man bestänker sig med vigvatten, tänder ljus. På påsknatten tar man explicit avstånd från djävulen i det upprepade doplöftet. Svenska kyrkan har också barndop. Senare följer katekesundervisning om sakramenten och första kommunionen brukar ske i nio-årsåldern. Allt för att barnen ska lära känna Gud och sina föräldrars tro. Pojkar används också i liturgin, en uppgift som ses som mycket värdig och en förutsättning nästan för att det ska komma prästkallelser. Vill Margó Ingvardsson förbjuda även dem att tjäna altaret?

Är det då inte ett övergrepp att bestämma barnets religion, utan att fråga först? Går man in i en sådan argumentation lär man snabbt få det jobbigt. Det är ju mycket ett barn påtvingas. Till en början föräldrarna och de anlag som kommer från dem, inklusive könet. Sedan hemmet, namnet, kläder, matvanor, språk, nationalitet...Det finns inga gränser för hur mycket som ett barn utsätts för - vuxna drar till och med ut tänder på dem utan att fråga. Barnen sätts i skola och tvingas lära sig läsa och en massa annat också, allt utan deras eget medgivande. Fluorsköljning, hoppa bock, vara stjärngosse...Inte minst genom RFSU så upplyses barnet även om allt man kan göra med kroppar - allt - var det någon som frågade om det ville lära sig det? Man sätter barn framför TV:n och så får indoktrineringen fortgå - timmar om dagen.

Vi ser snabbt att Margó Ingvardssons resonemang faller på sin egen orimlighet. Alltså handlar det här inte om någon omtanke om barnen. Man anar en fientlighet gentemot företrädesvis  kristna, mot religionen och mot de kristna friskolorna. En gammal historia med andra ord.

En liten fråga inställer sig också: Skulle fridlysningen inte också gälla politisk och ideologisk påverkan?

Österrike: Uppror och förvirring

En del, tidningar, däribland Signum, har uppmärksammat det så kallade prästupproret i Österrike. En präst kyrkoherden i Probstdorf, har uppmanat andra kyrkoherdar att anpassa sin verksamhet efter vardagssituationen med prästbrist genom att låta lekmän leda ordets liturgi och sedan kalla det för "prästlös eukaristi", låta alla av god vilja få ta emot kommunionen, oberoende av bikt och hur man lever och vilket samfund man tillhör, låta lekmän predika och låta präster förkunna idén att utöka prästämbetet till att gälla gifta män, och även kvinnor.

Ett minimum av kunskaper om kyrkans lära och historia ger vid handen att denna önskelista är helt orealistisk. Framförallt visar den på en arrogans inför kyrkans inre liv - det särskilda prästadömet, eukaristin, nåden som ges av att följa vad Jesus Kristus lärde oss. Ändå  reser upphovsmannen, fader Helmut Schüller, runt med den  i länder där kyrkan redan är försvagad, som Belgien och Irland. Det uppges att 72% av Österrikes katolska präster håller med i sak. I Irland har det startats en liten präströrelse som vill avskaffa sexualmoralen bland annat. Upproret har viss spridning i Slovakien, Frankrike, Australien, USA och Sydamerika.

Österrikes primas, kardinal Schönborn, har kritiserat aktionen, men också uttryckt sig kluvet inför den.
Den 23 januari kallades han, tillsammans med Alois Kothgasser, ärkebiskopen av Saltzburg , Egon Kapellari och Klaus Küng, biskopar av Graz och St. Pölten till Rom för informella samtal om upproret. Man har från Läroämbetet inte velat vidta åtgärder, utan hellre gå den mjuka vägen via läromässiga samtal (känns metoden igen?), i första hand med berörda biskopar alltså. Påven har också senare - som vi tidigare rapporterat, tagit upp saken i en predikan på Skärtorsdagen.

Situationen i Österrike ter sig alltmer gåtfull. En församling har fått rösta in en medlem i pastoralrådet, en man som lever i registrerat partnerskap med en annan man. Kyrkoherden sade nej, trots att mannen fått många röster av församlingsmedlemmarna. Men då ingrep kardinal Schönborn. Efter ha bekantat sig med mannen under en middag, så bestämde kardinalen sig för att att gå emot kyrkoherdens vilja och sätta sig över kyrkolagen. Det visade sig att kandidaten var en mycket sympatisk person, han var ung och han var engagerad i Caritas etc.

Följer man kyrkolagen skulle han inte ens kunnat bli nominerad till ett val. Reglerna, (som är samma som för pastoralråd) tar nämligen inte hänsyn till andra personliga egenskaper än att man skall vara i full kommunion (alltså inte i dödssyndens tillstånd), vara fast i tron, leva i god moral och anständighet. Hur trevlig man än är som person, får själva livsstilen inte medföra att kyrkans ideal - som också är Kristi - sätts ifråga. Ty Kristus dömde visserligen inte synderskan, men han sade heller inte: "Gå nu och fortsätt synda". Han sade: "Gå nu, och synda inte mer." (Joh.8:11)

Karaktäsregenskaper ("läggning" till exempel) har ingen betydelse här. Men enligt kyrkolagen kan man alltså inte nominera till exempel odöpta, katekumener, till pastoral- eller ekonomiråd. Och inte sammanboende ogifta eller "omgifta". Kardinal Schönborn gör ett undantag, som det verkar med hänvisning till pastorala skäl. Men frågan är ju om han inte också genom detta skapar prejudikat. Skall kyrkan vidmakthålla sin tro på äktenskapets sakrament, eller ska hon betrakta det som "onödigt" och iställert se samlevnad som en rent mänsklig angelägenhet? Skall hon släppa på kyskhetsidealet, eftersom det ändå inte följs av många katoliker? (En fråga iställer sig också: Var det bara på grund av att denne man var homosexuell som han antogs? Skulle det gå lika bra om han levde med en kvinna?)

Detta har alltså skett efter mötet i Rom. För kyrkans trovärdighet kan det knappast tjäna saken. Och när det gäller upproret, så har vi redan sett, att liknande initiativ, som velat anpassa läran till "vardagsmänniskan", slutat i dödsdömda fraktioneringar.

Att upprorets stiftare  nu belönats med Herbert-Haagpriset kanske inte är så förvånande: Herbert Haagtstiftelsens ordförande är en annan upprorsstiftare, dissidenten Hans Küng.

Propagandaorganet P1

På lördagsmorgonen erbjöd programmet "Konflikt" i P1 ett entimmesprogram, vars genomgående tema var att uppmärksamma - och varna för - det växande motståndet mot abortverksamheten, i USA och i Europa.

En kvinna förklarar sitt raseri mot lagarna i Texas som föreskriver att alla som vill ha abort måste upplysas om barnets hälsotillstånd. Hon tog beslutet att göra abort då barnet var missbildat. De värsta scenarier målas upp; restriktioner och protestgrupper utanför abortklinikerna som ökar de abortsökande kvinnornas smärta och ångest. Ord som "rättigheter" och "aborträtt" är flitigt använt i programmet. Att någon sådan rättighet inte finns i några internationella fördrag eller lagar borde väl kanske ha påpekats - abort är ingen mänsklig rättighet. Även benämningen "abortförespråkare" används utan någon reflektion över vad ordet egentligen förmedlar; att man
f ö r e s p r å k a r fördrivning av friska foster. Genomgående hävdas att abortmotstånd är utvecklingsfientligt, och aborter en rättighet förbehållen kvinnan allena. Männen finns inte med i programmet.

Vi ska inte ta upp hela abortfrågan nu - men det vore kanske ändå på sin plats att påpeka att fosterfördrivning, eller "bälgmord" (bukmord) som det mycket talande uttrycket var, en gång straffbelades för att s k y d d a kvinnans hälsa, i samma lagar som tillerkände henne rätten att säga nej till giftermål och gav henne arvsrätt. Nämligen i de medeltida landskapslagarna, som kom med kristendomens införande.

Även biståndsverksamheten tas upp i programmet - det vill säga bistånd från EU till länder för att finansiera abortrelaterad verksamhet i U-länder. Sophia Kuby telefonintervjuas i programmet. Hon leder European Dignity Watch, vars rapport om EU-s abortrelaterade verksamheter utanför Europa väckt uppseende bland EU-parlamentarikerna. Alf Svensson berättar om sin åsiktsgir från att aborter bör förbjudas till att påtvingade graviditeter skall kvinnan ha rätt att avbryta, och på ett "säkert" sätt. Det dör tusen kvinnor om dagen på grund av osäkra aborter sägs det. RFSU vill öka bidragen till preventivmedel. sexualundervisning och säkra. aborter, om de än bryter mot biståndsmottagande lands lagar, religion och tradition. Nu handlar det inte om missbildade foster utan om alla oönskade graviditeter.

Det märkliga är den totala bristen på insikt i det stora misslyckande som RFSU uppvisar. Under åttio år har man inte lyckats få ner abortfrekvenserna, könssjukdomarna ökar och olyckliga, självföraktande tonårsflickor är idag ett lavinartat dolt samhällsproblem. Nu vill man exportera denna de tekniska lösningarnas dödsdömda frälsningsväg: Tonårssex, P-piller, aborter...

Inte med ett ord handlar det alltså om att söka bryta beteendemönstren. I de fattiga länder där kvinnorna dör i barnsängar är det ju männens beteende som bör tas upp till diskussion, ja, hela synen på sexualitet, på familjebildning och ansvarsfullt föräldraskap. Våldtäkterna lär knappast upphöra om kvinnorna får tillgång till P-piller och aborter, och om RFSU får missionera den fria sexualitetens lov så är det också kvinnorna som kommer emellan. Och varför nämns inte de enorma behovet av barnmorskor och förlossningskliniker, utan bara "säkra" aborter, som väl ändå knappast kan vara mera prioriterat än säkra förlossningar?

Intressant också att en hel timme om aborter bara kretsar kring kvinnans rättighet och inte alls tar upp att ett liv i livmodern också har en rättighet - den inte helt perifera rättigheten att få födas och se dagens ljus. Man frammanar den falska bilden av ett sorts nationellt konsensus om att den svenska modellen befinner sig på en högre utvecklingsnivå, och allt tal om att försöka begränsa abortepidemien betraktas som tillbakagång till något primitivt och politiskt obehagligt. Detta utan en enda reflektion att en stor del världens befolkning och kanske en niondel av Sveriges befolkning tillhör någon religion, där abort betraktas som brott mot den rätt som ges av livet självt. Och att det oavsett varje religiös föreställning bryter mot både förnuft och biologi att avbryta en livsprocess.

Professor Jerome Lejeune, som upptäckte orsaken till Downs syndrom, förlorade förmodligen sitt Nobelpris, när han med följande ironi vände sig emot abort som följd av kromosomavvikelser:

"Att skydda de vanlottade, vilken reaktionär, bakåtsträvande, integristisk, omänsklig tanke!”

Till slut binder man i programmet elegant ihop abortmotståndet med "främlingsfientliga krafter", och naturligtvis får då Jimmy Åkesson sista ordet. Abortmotståndare - Sverigedemokraterna - främlingsfientlighet. Guilt by association.

Vilket skickligt propagandanummer!

Fallet Mixa: Påven sökte reparera - ingen annan

Vi har tidigare rapporterat, här och här, om hur biskopen av Augsburg, Walter Mixa, blev avsatt av minst sagt oklara skäl. Nu har han fått en position igen, som rådgivare i det Påvliga rådet för hälsovård. Han skall bland annat ansvara för de sjukas pilgrimsfärder till Lourdes.

Fallet är knappast hedrande för inblandade, i synnerhet inte de tyska biskopskollegerna. Biskop Mixa gjorde sig känd som en dynamisk och mycket utåtriktad person. Han var också mycket populär just på grund av sin öppenhet och sitt engagemang för andra. (Helt nyligen vittnade biskop Mixa i rätten mot en bedragare, som han godtroget lånat 5000 Euro till för en påstådd operation.) Han framträdde gärna i radio och TV och citerades ofta som exempel på hur förstockad den omoderna "romerska" kyrkan är. Men uttalandena var knappast så kontroversiella; som att tyska staten vill göra reproduktionsmaskiner av kvinnorna genom att tvinga dem ut på arbetsmarknaden utan möjlighet att vara med barnen, att sexskandalerna i katolska kyrkan följde på den sexuella revolutionen under 70-talet, att Israels palestinapolitik är orättfärdig och att aborter är en sorts Holocoast. Att säga sådana saker räcker för att betraktas som "konservativ" i Tyskland. Och då kan man lätt hamna i onåd hos den opinionskänsliga biskopskonferensen.

Följdaktligen startades en febril aktivitet att hitta något mot honom. En anmälan kom om barnmisshandel. Mixa skulle som ung präst ha givit tre flickor och två pojkar örfilar, när han var rektor på en nunneskola, detta på sjuttiotalet. I den intetrnationella pressen blev detta till ett exempel på "child abuse", och man kan ju då ana i vilket fack biskopen snabbt insopades. Han erkände det kunde ha hänt att han tillrättavisade en del elever med en örfil, men att det knappast var kontroversiellt på någon skola under denna tid.

Alltså - detta räckte inte. Plötsligt dök det upp uppgifter att han inköpt antikviteter och konst för kyrkliga stiftelsepengar. Det visade sig handla om ett kopparstick av Piranesi, som inköpts av en vän för att pryda prästbostaden, samt ett krucifix och en Mariaikon . (Hur många av våra egna herdar skulle passera en sådan kontroll av inköpen?) Föremålen lät han hänga kvar när han flyttade. Så - det var heller inte riktgt nog. En dossier sattes ihop, innehållande allt från rent skvaller, som att det var misstänksamt att han fick så många prästkallelser, att han badat bastu med seminarister (!) och bjudit dem på vin, att han skulle vara alkoholiserad och verklighetsfrämmande, att han hade homosexuella böjelser (fast han å andra sidan beskyllts för just motsatsen, nämligen att ha uppmanat seminaristerna att inte ha några som helst sexuella kontakter, i synnerhet inte homosexuella, och på detta sätt uppvisat "homofobi"), till beskyllningar att Mixa skulle förgripit sig sexuellt på en ministrant i Eichstätt.

Med denna dossier reste ärkebiskop Robert Zollitsch och kardinal Lehmann till påven med en bestämd uppmaning att få honom att ta avsked. Och mycket riktigt - Mixa blev kallad till påven och skrev under sin redan förberedda avskedsansökan, varefter han uppmanades gå i kloster. Även hans pressekreterare, Dirk Hermann Voss, fick avsked, detta för att han försvarat biskopen istället för att uppmana honom krypa till korset. Voss, jurist, chef för ett stort katolskt bokförlag, Sankt Ulrich Verlag, och rådgivare i påvens mediaråd, hade också tidigare hamnat i onåd hos biskopskonferensen. År 2006 retade han nämligen gallfeber på gayrörelsen och andra efter att kritiserat en artikel i en tidskrift utgiven av Augsburgs katolska högskola, där homosexuell samlevnad bejakades.

Nu kunde biskopskonferensen pusta ut.

Men det fanns några detaljer man inte tänkt på. För det första hade innehållet i dossiern läckt ut i media - kanske avsiktligt - med en del personer namngivna, däribland den unge man Mixa skulle förgripit sig på. Han och hans fästmö förstod ingenting, de protesterade offentligt och sade att biskop Mixa aldrig rört honom. Han deklarerade stolt att han gjort altartjänst sedan han var liten i katedralen i Eichstätt, och skulle han få en kallelse av biskop Mixa igen skulle han infinna sig omedelbart vid altaret.

Ärendet överlämnades till domstol - som på ett par dagar avskrev alla anklagelserna på grund av att det saknades grund - allt byggde på löst skvaller. Presskampanjen fortsatte dock - nu hette det från Augsburgs biskopskontor att den olycklige biskopen behandlades på sjukhus för sin alkoholism - men i själva verket var det en planerad knäoperation.

Biskop Mixa har sedan förklarat att han stod under stark psykisk press att skriva under sitt avsked, och att han inte kände sig fri. Dessutom byggde avskedet på falska grunder. Enligt en juridisk utredning skulle detta innebära att avsättningen är ogiltig. Han erkände sina svagheter och misstag, men inga brott, och var beredd att kämpa för att återta biskopsstolen.

Att nu påven ger biskop Mixa en funktion i kyrkan innebär en sorts upprättelse. Det är allmänt känt att förhållandet mellan den tyske påven och hans hemlands biskopar inte är rakt igenom harmoniskt. Och mycket riktigt har det kommit uttalanden från Augsburgs stift att påvens beslut är "olyckligt".

Olyckligt - ja, för vem då? Alla inblandade i det här fallet, med undantag från påven, som förts bakom ljuset, borde anlita sin biktspegel och katekes, och läsa in vad det åttonde av Guds bud egentligen innebär rent konkret.