Vem äger kunskapen?

I söndagsmorgonens krönikeprogram Godmorgon världen fanns ett inslag om de republikanska politikernas inställning till evolutionsteorin. Man diskuterade huruvida tveksamheter till teorin är verkliga eller bara en markering om grupptillhörighet. Professor Nils Uddenberg var "fascinerad" att man kan ha en så ovetenskaplig syn på saken, att man till och med talar om evolutionsläran som en samling teorier. Med Uddenbergs egna ord:

Evolutionen är en "ickefråga" - den kan helt enkelt inte ifrågasättas, den är en grund för all framtida biologisk forskning precis som det är en grund för all senare astronomi att det inte är jorden som är universums centrum utan vi snurrar runt solen och så vidare....

Det var ju intressant att Uddenberg fastnat i den galileiska världsbilden, med solen som universums centrum. Här kanske det behövs lite uppdatering av hur fysikerna ser på universum och dess centrum numera. Att sedan Uddenberg menar att man inte kan ha åsikter om vetenskapliga teorier utan de kan bara accepteras såvida man inte systematiskt går tillväga och presenterar en lika underbyggd alternativ teori, , det är en ren lögn. Diskussioner förekommer inom alla vetenskapsgrenar; åsikter, spekulationer, gissningar, hugskott...inte minst inom evolutionsvetenskapen, som undergår ständig revision. Nu vet man att miljön kan sätta sina avtryck direkt i genverkan, och att dessa avtryck i vissa fall kan nedärvas, sk transgenerationell epigenetisk nedärvning. Därmed är en darwinistisk dogm under upplösning. En annan vetenskaplig diskussion som pågår är huruvida artbildning sker i små steg över många generationer eller språngvis genom att förändringar i arvsmassan omedelbart stabiliseras i vissa miljöer.

Att försöka ge sken av att vetenskapen är en verksamhet som är upphöjd från varje spekulation och inte kan ifrågasättas - det är i själva verket en ovetenskaplig syn på vetenskapen, en auktoritetsbundenhet som just den vetenskapliga metoden förkastar. Den forskare som klamrar sig fast i sina "darlings" öppnar inga nya vägar till kunskap - de stängs istället igen.

Filosofen Roland Poirier Martinsson påpekade också att i grunden finns också en fråga om föräldrars rätt att uppfostra barnen. Har man som förälder rätt att undervisa barn om uppfattningar som inte stämmer överens med den förhärskande synen? I programmet görs detta till en "svår fråga".

För att få klarhet måste man först och främst känna till den vetenskapliga metoden. Här finns en gradskillnad mellan olika beskrivningar av verkligheten. De kan vara hypoteser, alltså grova gissningar, som frågan om var de första människorna levde. Det kan vara teorier, som alltså är hypoteser som understöds av fakta, som relativitetsteorin. Eller det kan handla om vedertagna sanningar, teorier som vunnit acceptans under lång tid och har fått större evidens, som den om jordens sfäriska form.

Men teorier gäller endast tills det framkommer bättre teorier och inte ens vedertagna sanningar går säkra. Ett exempel är flogistonteorin som dominerade synen på hur materia hålls samman, under 1700-talet, ända tills Scheele upptäckte syret och Lavoisier beskrev oxidationsfenomenet. Den helt förhärskande teorin försvann under loppet av ett par år. Idag är den bortglömd.

Det finns alltså ingen som helst orsak till oro att barn skulle bli hjärntvättade mera än andra av vetenskapligt felaktiga teorier eller uppfattningar om omvärlden. Om man skulle kalla det övergrepp att undervisa barnen om att Gud är "skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är; " så finns det åtskilligt i skolornas kursplaner som också kunde kallas för "övergrepp". Man måste förlita sig på att sanningen är åtkomlig och att den kan igenkännas av envar.

Ledare utan motstycke

Påven Benedikt XVI är nu i Mexiko, vägarna kantade överallt av troende mexikaner - ja, överallt till skillnad från till exempel i hans hemland Tyskland, där det var betydligt glesare mellan folkleden. Den 84-årige påven ser förvånansvärt vaken och rörlig ut, fast vi vet att hans ämbetes plikter drar kraften ur honom. Resan innebär hundratals personliga möten och miljonstals förväntansfulla själar hälsar honom utmed vägarna, som en apostels ankomst. Och en apostel är han ju - för den heliga tron. Ingen annan - kunglighet, statsledare eller ens popstjärna - kunde uppväcka så många människors hängivenhet och få dem att vänta i timmar i hetta och damm, för att eventuellt få en skymt och en välsignelse. Orsaken ligger inte i påvens personlighet utan i hans ämbete. Påven är den samlande principen i världen för det folk som enas över tid och rum i trosbekännelsen. Han är unik i allt, som symbol, som ledare, i sitt budskap, i sitt sätt att framföra det, i sin tillgänglighet och öppenhet. Det finns helt enkelt ingen motsvarighet, och just därför kan han också helt riskfritt missförstås, häcklas och hånas, avsiktligt misstolkas, användas för olika syften. ""Nu har han två roliga hattar", "stoppa påvens mörkermän", "påven angriper HBT-personer genom att framhålla kärnfamiljen", "påvens budskap skapar stigmatisering, ofrihet, mytbildning och okunskap" etc.

Men dessa röster bortser helt från vad katoliker känner och vad de tänker när de möter en påve: "Det är tron som rör oss", sade Alejandra Angola som bar sovsäckar åt övernattande ungdomar. "Att få hälsa honom kan förändra våra liv", sade en Antonio Martinez utmed kortegevägen. "Han kommer med nåd till oss".

Påven mötte också biskopar i den stora biskopskonferensen CELAM, som är i Leon. (Han avråddes att besöka Guadalope och Mexico City beroende på höjden över havet. ) I ingången till vespern kom han dem nära. Lite störande var det att se att flera biskopar var mera upptagna av videofunktionen i sina mobiltelefoner än att koncentrera sig på att verkligen möta påven som personer. Det är ett mänskligt men inte särskilt övervägt beteende. Och knappast artigt heller.


Nu väntar närmast Kuba och ett eventuellt möte med den siste kommunistikonen Fidel Castro, kanske även hans vän, Venezuelas president Hugo Chavez. Castro har vana från tidigare påvebesök, 1998 mötte han påven Johannes Paulus II i ett historiskt samtal. Det sades att ingen annan statsledare varit bättre förberedd än Castro, som bland annat lusläst påvens alla encyklikor .

Kyrkan växer?

Vi läser i Signum att antalet katoliker i världen bara ökar - nu är man uppe i 1,3 miljarder eller 17,7 % av befolkningen i hela världen. Även antalet präster har ökat enligt denna kommuniké, främst då i Asien och Afrika.

Det hela låter ju som om allt är ganska bra. Men går man till andra källor som explicit återger förhållandena i kyrkans ack så viktiga europeiska mylla, så framträder en annan bild: I Frankrike finns nu endast 710 seminarister, en nedgång med 3% sedan året innan. Det har inte sedan Franska revolutionen funnits så få kallelser. År 1966, strax före konciliet avslutades, fanns det 4536 seminarister, eller sju gånger fler. I Europa är det också en årlig minskning av antalet studerande i filosofi och teologi vid de ecklesiastiska högskolorna med 10,7 %.

I Irland är blott 1,6 % av prästerna under 35 år, ändå finns det bara 10 seminarister just nu i Dublin till exempel; som alltså inom kort ska fylla tomheten efter ett par hundra pensionerade präster. I Spanien saknar mer än 10 000 församlingar av totalt 26 000 en kyrkoherde. Genomsnittsåldern bland prästerna är 63 år. För inte så länge sedan lämnade den siste jesuiten Toledo, något fullständigt otänkbart för tjugo år sedan, och den magnifika kyrkan San Illdefonso är nu museum, inträdet är 2,50 €. Visst, spanjoren i gemen erkänner ännu sin religion som katolsk och de religiösa högtiderna är allt populärare. Men 47 % av befolkningen går aldrig ens i söndagsmässan.

Talar vi om Asien måste man också räkna med ökningen av folkmängden. Filippinerna: Flera kallelser, javisst, men ändå går det 10 000 själar på en enda präst.

När det gäller klostren så är bilden ännu mer dramatisk. Stora benediktinkloster i Tyskland och Frankrike har fått läggas ner, efter sekler av förvaltande av den västerländska mystiken. I Italien har dessutom en mängd mindre kända ordnar helt försvunnit, liksom i tysthet. Det enda kvarvarande kamaldolenserklostret i Frankrike hyser två äldre polska systrar. Ett stort dominikankloster, byggt för mer än hundra systrar, har idag nitton, alla äldre. Innan konciliet var de ett sjuttiotal. Klarissornas kommuniteter i Frankrike och Spanien, klostren kunde på 60-talet vara livaktiga bönecentra, ofta med mer än 50 systrar, stänger nu ett efter ett, detta efter 600 år av överlåtelse. Trappisternas saga är all inom en tioårsperiod. Dominikanklostren i Tyskland drivs som spaanläggningar, om än med krucifix i receptionen. Etc.

Ser vi till lekmannaengagemanget har även det minskat radikalt i Europa. I Frankrike räknar man att endast 2% av befolkningen går i heliga mässan regelbundet, liknande kan sägas om Österrike och Tyskland.

Ljuspunkterna är märkligt nog de ordnar som återgått till sina ursprungliga regler: Abbaye de Notre Dame de Fontgombaud, Solesmes till exempel har ett hundratal munkar, Our Lady of Clear Creek abbey och flera ordnar i USA ökar också, såsom de "återreformerade" Immaculatafranciskanerna. Ett strålande undantag är också benediktinerna i Nursia. Allt började med en amerikan, Rev Cassian Folsom OSB, som tyckte det var ledsamt att inga benediktiner fanns i helgonets födelseby. Efter en gudomlig inspiration på tåget mellan Rom och Neapel flyttade han in i ett garage i byn med några munkar. Detta var 1998. Nu är man redan ett dussintal, man får inte plats för alla kallelser, man står just i begrepp att starta ett bryggeri för försörjningen.

Även de mera strikta rörelserna när det gäller läran får kallelser; från personalprelaturen Opus Dei vigdes nyligen 35 diakoner och i Legionaries of Christ vigdes innan jul 49 nya präster, trots de tidigare uppmärksammade skandalerna kring grundaren. Annars får man nog räkna den mycket särpräglade Neokatekumenala rörelsen som den snabbast växande lekmannarörelsen just nu, med sina 40 000 kommuniteter världen runt. Med egen liturgi och katekes riskerar man dock alltid att det är gemenskapen i den egna rörelsen som fångar intresset mera än den eviga sanningen.

Sammanfattningsvis så är det reformerade och "moderniserade" äldre ordnar som avtar (dominikaner, franciskaner, jesuiter, trappister, cistercienser...) medan mera traditionellt orienterade ordnar tenderar att öka.
Man kan anlägga olika analyser på denna statistik. Men helt klart så kan allt inte skyllas på tiderna som sådana. Hela 1900-talet har ju präglats av modernitetens dominans. Den så kallade evangelisationen har uppenbarligen inte skördat framgångar om man med detta menar en livskraftig kyrka, som väcker kallelser och kan påverka även samhället. Men kyrkan är ingen affärsverksamhet, som man kan lägga ner i brist på kunder. Den kommer att finnas kvar, genom de sannskyldiga troende och de äkta kallelserna, som alltid kommer, om än inte ymnigt.

En rättelse

En läsare påpekade att debatten om den förestående lagändringen för inseminering inte handlar om IVF, alltså befruktning utanför livmodern, utan endast "assisterad befruktning", dvs man för in manliga könsceller i livmodern. Detta är riktigt - vi har gjort fel här. Men likväl innebär metoden att man väljer könsceller från en man, som också är utvald på grundval av några få kriterier som är bestämda av mänskliga val, ej naturens (det som brukar gå under namnet "naturligt urval"). Provet genomgår tvättning, selektion av orörliga spermier, och vid frysning sätts kemikaler till.

Alltså handlar det även här om ett ingrepp i själva fortplantningsprocessen. Man måste ifrågasätta motiven bakom att genomdriva ännu en lag som ändå rent konkret berör ett fåtal individer, men påverkar hela samhället när det gäller synen på människan; vilka vi är, vilka våra rättigheter är, vad faderskap innebär för en människa.