I dag finns inga grundlagshinder för en svensk regent att vara alkoholist, nazist, kommunist eller brottsling. Vad som däremot är förbjudet är att inte tro på Gud, eller att kalla Gud för Deus, Jahve eller Allah. Med tanke på alla fördomar som ateister, judar, katoliker och nu muslimer utsatts för i vårt land är förbudet helt orimligt.
DN-skribenten har då inte förstått den konstitutionella monarkins absolut mest fundamentala funktion: att den ska vara en samlande symbol för nationen och representera en kontinuitet. Av monarken krävs det då vissa lojaliteter. Först och främst till själva statsskicket. Sedan till grundlagen. Monarken kan förmodligen inte vara uttalad kommunist eller nazist utan att bryta mot den neutralitet, som förväntas av statschefen. När det gäller religion så bör monarkens tro anknyta till en kontinuitet. Om Sveriges eller Englands eller Förenade Arabemiratens monarker plötsligt skulle anta en tro som få i befolkningen kan ansluta sig till, som dessutom vore ett brott mot traditionen, så vore det att missförstå sin roll. Då får man göra som drottning Kristina; abdikera (fast hon ju egentligen bara anslöt till "fädernas tro").
Men man kan för den skull inte från vår statschef kräva en total tolerans gentemot alla religioner. Det låter nästan så i Signumbloggen när Kjell Blückert ondgör sig över en rubrik som ju bara hårddrar konsekvenserna av att vara kristen:
Men varför då ta i med en braskande rubrik som "Tvinga inte Estelle att ta avstånd från islam”, när man mycket väl vet att det inte finns några rörelser i Svenska kyrkan, annat än vissa enskilda tokdårar, som skulle brista i respekt för andra konfessioner och religioner."
Om det nu visar sig att prinsessan Estelle kommer att anta den kristna tron, så måste hon också ta avstånd från islam, precis som alla kristna. Man kan nämligen inte både omfatta att Uppenbarelsen tog slut i och med den siste apostlens död och samtidigt erkänna att en ängel uppenbarade för Mohammed femhundra år senare, att Kristus inte var den han utgav sig för att vara. Dämed är det inte sagt att man måste ta avstånd från våra troende bröder och systrar muslimerna. De ska respekteras om de lever i god tro. Men man kan inte omfatta två sanningar samtidigt, om de talar emot varandra.
Frågan man kanske istället skulle koncentrera sig på är huruvida den Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut betyder något överhuvudtaget för en enda människa i vårt rike. Svenska kyrkan har avlägsnat sig för länge sedan från dem. Vem vet egentligen vilken bekännelse Svenska kyrkan har idag?
Ett intressant faktum är att det faktiskt inte anges i Successionsordningen att tronarvingarna ska tillhöra den Svenska kyrkan. Inget samfund anges alls, bara "den rena evangeliska läran".
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar