Är sexuella övergrepp en samhällsfråga?

Höjdhopparen Patrik Sjöbergs berättelse om sexuella övergrepp som begåtts av hans tränare är knappast unik. Det finns säkert många, många fler liknande fall inom idrottsrörelsen. En krönikör menar att det finns en i varje grundskoleklass som fått uppleva att deras kropp utnyttjats av andra vuxna. Det finns dock få vetenskapliga undersökningar inom detta område.

Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort intervjuer av svenska barn som bott på barnhem och i fosterhem, som anvisats av myndigheterna. I denna s.k. "Vanvårdsutredning" - som omfattade c:a 600 av 100 000 barn - har framkommit att 47 % har upplevt någon form av sexuell kränkning. Men regeringern ahr valt att inte gå vidare utan satte till ännu en utredning - en "Upprättelseutredning" som skulle utreda hur en "upprättelseceremoni" ska utformas. Locket på och stopp och belägg alltså.

Det är bara när det gäller övergrepp från katolska präster (förekommer, men i betydligt mindre omfattning än utanför kyrkan), som hela organisationen ifrågasätts och man ropar "strukturfel" och kräver huvuden på fat i ledningen - påven själv helst. Men vad det handlar om är ju knappast strukturfel utan personlighetsstörningar. Och dessa har ofta sina rötter i uppväxtmiljön. Få personer med dessa störningar kommer från harmoniska hemförhållanden.

Idag talas det knappast om hur man skall skapa en god uppväxtmiljö för barnen. Föräldrakurser är inte så populära, och många föräldrar är för det mesta upptagna med annat än karaktärsdaning av sina barn. Man jagar vidare efter upplevelser i sitt vuxenliv så att säga. Istället är det dagis och skolan som får ta en stor del av bördan. Men det vet ju alla, att här räcker inte resurserna till. Dessutom kan man med fog ifrågasätta den värdegrund som skolan har i förhållande till barnen och respekten för deras intimitet. Vi har tidigare visat hur Skolverket tillåter att Utbildningsradion producerar material avsett för undervisning som tydligt kränker både barn och föräldrar, då det propageras för sexuella handlingar av extrem och osund natur. Dessutom är det i de flesta fall barn från svaga och splittrade familjer som är mest utsatta, då det söker en fadersfigur.

Det är alltså en motsägelse att å ena sidan hylla individens emancipation från omgivningen (föräldrar och partners, religion), och å andra sidan förvånat förfäras av övergreppsproblematiken. Övergrepp kommer alltid att förekomma, men otvivelaktigt elimineras risken till dessa störningar om det i bakgrunden finns en sund och trygg familjerelation. Ingen myndighet i världen kan ersätta en far och en mor och ingen utbildning kan ge samma livskunskap som en kärleksfull uppväxt. Om nu "samhället" skulle ingripa , så vore det väl just här - att visa stöd och förtroende för den stabila familjen.

Modernitetens slaktoffer

Abortdebatten har tagit ett nytt andetag i och med att två filosofer, Nicolas Espinoza och Martin Peterson, i en DN-artikel har föreslagit en omvärderingen av den gamla abortlagen från 1974. Förslaget är väl inte helt genomtänkt, bland annat så menar man att lagen varken ska förbjuda eller tillåta aborter innan den punkt då fostret kan antas vara "livsdugligt" utanför livmodern. Detta är en gråzon, då man inte kan avgöra vad som är rätt och fel, menar författarna. I vissa fall, som vid våldtäkt, ska däremot samhället garantera "säkra" aborter.

Här ser vi tydligt följderna av en sedan lång tid tillbaka förvirrad moralsyn. När man skriver att

Det förefaller rimligt att hålla fast vid att det alltid bör vara förbjudet att göra abort, ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt"

så går man i samma fälla som de vilka utformade dagens lagstiftning. Livsdugligheten beror också på miljön; så länge ett foster får syre, värme och näring så är det i högsta grad livsdugligt. Ett nyfött barn är lika lite livsdugligt som ett foster om det inte får dessa för livsprocessen så vitala behov tillgodosedda.

Det kom genast reaktioner på artikeln, främst från Ylva Johansson, som skriver:

Kvinnors rätt att själva bestämma över sin egen kropp och tillgång till säkra aborter har i vårt land, och i många andra länder, gått hand i hand med en utveckling där barns rättigheter och livsvillkor har stärkts. Det är ingen slump att vi har både fri abort, världens bästa föräldraförsäkring, utmärkta förskolor och bra skyddsnät för barn och unga i vårt land.

Frånsett den politiska demagogin, som på något obegripligt sätt menar att aborter tjänar barnen, så finns här det klassiska omskrivningen att en graviditet handlar om kvinnans kropp i första hand, och fostrets först i andra hand. Men om man nu hävdar att fostret är en sorts tillhörighet till kvinnan, så bör väl detta förhållande i logikens namn gälla hela graviditeten, och inte bara en del av den. Abort borde alltså tillåtas under hela den period fostret finns i livmodern. Men detta vill naturligtvis ingen vara med om, sanningen skulle bli alltför påtaglig vad hela hanteringen egentligen går ut på.

Att lagstiftningen är föråldrad, därom råder ingen tvekan. Sedan den tillkom har det utvecklats nya metoder att rädda för tidigt födda, med den nya ultraljudstekniken vet man betydligt mera om hur fostret utvecklas och vi vet också betydligt mer om den tidiga utvecklingen av alla sinnesorgan. Det första differentieringen av celler är just när hjärta och nervvävnad bildas - innan alla andra organ bildas finns det alltså nervceller.

Lagen är en sak. Men det finns också en hantering, och det är den som bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Dagligen avbryts mer än etthundra graviditeter utan föregående prövning, utan samtal eller ens en liten fråga om orsaken till detta beslut. Inga alternativ presenteras och ingen frågar efter vem mannen är, som kunde bli far till ett barn inom mindre än ett år. Ingen frågar sig eller följer upp hur den ofta unga kvinnan kommer att känna sig senare i livet. Ingen tänker på den unika varelse som kunde se världens ljus, en minor mundus, en värld i världen, önskat eller ej, men ett ojämförligt mysterium. Ett barn må vara oönskat - men aldrig, aldrig ovälkommet.

Men om detta undervisas det inte i skolorna. Däremot görs miljonsatsningar på "sexualundervisning" för minderåriga, där abort framställs som en rättighet, ett enkelt ingrepp och något som under inga villkor får ifrågasättas. Då kan nämligen kvinnan - varför inte mannen, undrar man? - riskeras att skuldbeläggas.

Man ser också tydligt att abortfrågan av någon outgrundlig anledning gjorts till en politisk fråga. Det är nästan alltid vänsterpolitiker - de som annars hävdar att de försvarar de svaga i samhället - som först rusar ut att angripa "abortmotståndare" (detta är ett invektiv alltså), även om passiviteten när det gäller att få ner aborttalen är utbredd i alla politiska läger, inte minst kristdemokraterna.

I en annan artikel uttrycker ordföranden för den den privata lobbyorganisationen RFSU, Åsa Regnér, sin oro över att Ungern försöker införa att en kvinna som söker abort skall först försöka övertalas att inte göra den. Hon vill att den svenska synen ska råda, inte bara i EU, utan i hela världen.

EU är en viktig global aktör som i FN gång på gång misslyckats att stå upp för kvinnors rätt till sin egen kropp.

Det bör påpekas att abort inte är, och har aldrig varit, en mänsklig rättighet. Det finns ingenstans inskrivet i de styrdokument som många av världens nationer samlas kring. Men precis som Åsa Regnér härovan gör, försöker många hävda att kvinnans makt över sin egen livmoder hör samman med rätten till sexualiteten, eller "kroppen". Det växande barnet ses som ett hot mot kvinnans frihet, som hon har rätt att värja sig mot med hänvisning till "mänskliga rättigheter".

Samma argument återkommer alltså hela tiden. Graviditeten ägs av kvinnan allena, och hon är fri att bestämma över den. Att det också finns ett litet liv, som ingen frågat om det önskar leva eller ej, det finns inte med i bilden, inte heller den blivande pappa som ju måste vara en inte helt obetydlig del i sammanhanget.

Man kan inte undgå att se den stora dagliga tragedin som utspelar sig på våra abortkliniker. Det värsta är att all vetenskaplighet just i detta sammanhang verkar som bortblåst. Fakta förtigs, lagen får inte röras, hanteringen får pågå på de inrättningar som finns för att bota sjuka och rädda liv. Detta trots ett helt annat utgångsläge när det gäller kunskaper än under till exempel medeltiden, då fosterfördrivning var förbjuden i lag.

Unga kvinnor, och deras barn, offras på aborträttens altare.