Den synodala ohörsamheten

Idag startar sista kapitlet av påve Franciskus projekt att omskapa kyrkan till att bli "synodal". Det hela startade 2021 med församlingsaftnar mm. Ledorden är gemenskap-delaktighet-mission. Inför denna sista omgång har det givits ut många texter, den senaste kallas för "Instrumentum laboris", ett 64 sidors kompendium utan struktur och tydliga författare. Detta var kanske avsikten, ty detta ska alltså vara den nya kyrkans melodi; här ska man bokstavligt talat bli indragen i en helt ny epok i den katolska kyrkan, där inget egentligen är givet på förhand.  Så här presenteras det av generalsekreteraren, kardinal Mario Grech: 

IL är inte ett dokument från den Heliga stolen, utan från hela kyrkan. Det är inte ett dokument som skrivs vid ett skrivbord. Det är ett dokument där alla är medförfattare, var och en för den roll han eller hon är kallad att spela i kyrkan, i lyhördhet för Anden. [...] Ni kommer inte att finna en teoretisk systematisk förklaring av synodalitet i texten, utan frukten av en kyrklig erfarenhet, av en resa där vi alla har lärt oss mer genom att vandra tillsammans och fråga oss själva om innebörden av denna erfarenhet. Jag kan säga att IL är en text där ingens röst saknas: den från Guds heliga folk; från pastorerna, som har säkerställt kyrklig urskiljning genom sitt deltagande; från påven, som alltid har åtföljt oss, stött oss och uppmuntrat oss att gå vidare. IL är också ett tillfälle för hela Guds folk att fortsätta den resa som har påbörjats, och ett tillfälle att involvera dem som inte har varit involverade hittills."

 

Det är få som orkar läsa denna text, Man får intrycket att den skildrar ett skeende som redan är utstakat, att kyrkan lämnat allt bakom sig och nu är en annan, en synodal kyrka utan några svar på frågor. Här lyser referenserna till kyrkofäderna och heliga  - och för all del katekeser -  med sin frånvaro. Vi ska inte vara bundna vid sådant, utan själva göra våra urskiljningar genom Anden. Men dock verkar många av dessa urskiljningar redan vara gjorda av andra än oss själva. Är vi med på resan, eller ställer vi oss utanför, genom att urskilja fel? 

Att synodens sista kapitel inleddes med en tredagarsreträtt ledd av dominikanen Timothy Radcliffe kan ses som ett resultat av dessa redan färdiga urskiljningar: Han gjorde sig känd redan på 1980-talet som förespråkare för att prästseminarierna skulle vara underbara tillflyktsorter för homosexuella män som han själv benämner gay. Och en varning till alla som eventuellt inte skulle känna sig bekväma med detta. På den vägen har det varit, i stark opposition mot inte minst påve Benedikt.

Som sagt; allt verkar redan vara utlagt, och för oss som inte alls känner igen något av vår kyrkas lära och tradition i dessa gåtfulla och synnerligen ostrukturerade textmassor, gäller det tydligen bara att inse, att vår känsla av trygghet och helighet i liturgin och läran, bara betyder att vi inte har något att bidra med här. Och inte behöver höras ens. Vår röst saknas dessutom i dokumentet.