Den synodala ohörsamheten

Idag startar sista kapitlet av påve Franciskus projekt att omskapa kyrkan till att bli "synodal". Det hela startade 2021 med församlingsaftnar mm. Ledorden är gemenskap-delaktighet-mission. Inför denna sista omgång har det givits ut många texter, den senaste kallas för "Instrumentum laboris", ett 64 sidors kompendium utan struktur och tydliga författare. Detta var kanske avsikten, ty detta ska alltså vara den nya kyrkans melodi; här ska man bokstavligt talat bli indragen i en helt ny epok i den katolska kyrkan, där inget egentligen är givet på förhand.  Så här presenteras det av generalsekreteraren, kardinal Mario Grech: 

IL är inte ett dokument från den Heliga stolen, utan från hela kyrkan. Det är inte ett dokument som skrivs vid ett skrivbord. Det är ett dokument där alla är medförfattare, var och en för den roll han eller hon är kallad att spela i kyrkan, i lyhördhet för Anden. [...] Ni kommer inte att finna en teoretisk systematisk förklaring av synodalitet i texten, utan frukten av en kyrklig erfarenhet, av en resa där vi alla har lärt oss mer genom att vandra tillsammans och fråga oss själva om innebörden av denna erfarenhet. Jag kan säga att IL är en text där ingens röst saknas: den från Guds heliga folk; från pastorerna, som har säkerställt kyrklig urskiljning genom sitt deltagande; från påven, som alltid har åtföljt oss, stött oss och uppmuntrat oss att gå vidare. IL är också ett tillfälle för hela Guds folk att fortsätta den resa som har påbörjats, och ett tillfälle att involvera dem som inte har varit involverade hittills."

 

Det är få som orkar läsa denna text, Man får intrycket att den skildrar ett skeende som redan är utstakat, att kyrkan lämnat allt bakom sig och nu är en annan, en synodal kyrka utan några svar på frågor. Här lyser referenserna till kyrkofäderna och heliga  - och för all del katekeser -  med sin frånvaro. Vi ska inte vara bundna vid sådant, utan själva göra våra urskiljningar genom Anden. Men dock verkar många av dessa urskiljningar redan vara gjorda av andra än oss själva. Är vi med på resan, eller ställer vi oss utanför, genom att urskilja fel? 

Att synodens sista kapitel inleddes med en tredagarsreträtt ledd av dominikanen Timothy Radcliffe kan ses som ett resultat av dessa redan färdiga urskiljningar: Han gjorde sig känd redan på 1980-talet som förespråkare för att prästseminarierna skulle vara underbara tillflyktsorter för homosexuella män som han själv benämner gay. Och en varning till alla som eventuellt inte skulle känna sig bekväma med detta. På den vägen har det varit, i stark opposition mot inte minst påve Benedikt.

Som sagt; allt verkar redan vara utlagt, och för oss som inte alls känner igen något av vår kyrkas lära och tradition i dessa gåtfulla och synnerligen ostrukturerade textmassor, gäller det tydligen bara att inse, att vår känsla av trygghet och helighet i liturgin och läran, bara betyder att vi inte har något att bidra med här. Och inte behöver höras ens. Vår röst saknas dessutom i dokumentet.

Uppe igen

Vi har inte kunnat upprätthålla denna blogg med Nytt under en längre tid. Det handlar om resursbrist helt enkelt. Det har ju strömmat ut en mängd nyheter, och dessutom så jobbar redaktören i andra projekt i samarbete med EWTN, som är vår pålitliga partnerorganisation sedan några år. Men vi försöker dra igång nu med kommentarer kring vad media presenterar - från vårt land, från kyrkan och från världen i övrigt, om det akan tänkas påverka vår egen orientering -  och faktiskt existens som troende katoliker. 

Rom: Stor manifestation för bevarandet av den traditionella latinska mässan

Runt om i Rom har det idag satts upp dussintals skyltar på italienska och engelska för att försvara den traditionella latinska mässan. Följande pressmeddelande skickades ut för att förklara initiativet.

PRESSMEDDELANDE

Från och med i morse och 15 dagar framåt kommer flera dussin skyltar till förmån för den traditionella liturgin att sättas upp i närheten av Vatikanen och dess omgivningar.

En organisationskommitté, vars medlemmar deltar personligen och som kommer från olika katolska enheter (t.ex. bloggarna Messainlatino och Campari & de Maistre och föreningarna National Committee on Summorum Pontificum och St Michael the Archangel Association), har velat offentliggöra sitt djupa engagemang för den traditionella mässan i en tid då dess utplåning tycks planeras. De gör det av kärlek till påven, så att han på ett faderligt sätt kan öppna sig för att förstå de liturgiska periferier som inte längre känner sig välkomna i kyrkan, eftersom de i den traditionella liturgin finner det fulla och fullständiga uttrycket för hela den katolska tron i den traditionella liturgin.

"Det som tidigare generationer ansåg vara heligt förblir heligt och stort även för oss, och det kan inte helt plötsligt vara helt förbjudet eller till och med betraktas som skadligt" (Benedictus XVI, brev till biskoparna med anledning av offentliggörandet av det apostoliska brevet Summorum Pontificum). Den växande fientligheten mot den traditionella liturgin kan inte rättfärdigas vare sig på teologisk eller pastoral nivå. De samfund som firar liturgin enligt 1962 års romerska missal är inte rebeller mot kyrkan. Tvärtom, välsignade av en stadig ökning av antalet troende lekmän och prästvigningar, utgör de ett exempel på en orubblig uthållighet i katolsk tro och enhet, i en värld som blir alltmer okänslig för evangeliet och i ett kyrkligt sammanhang som alltmer ger efter för sönderfallande impulser.

Därför är den avvisande attityd med vilken deras egna pastorer tvingas behandla dessa gemenskaper i dag inte bara en anledning till bitter sorg, som dessa troende strävar efter att erbjuda för kyrkans rening, utan utgör också en allvarlig orättvisa. Inför denna orättvisa kräver själva kärleken att vi inte tiger: för "en olämplig tystnad gör att de som skulle ha kunnat bli undervisade hamnar i fel händer" (påven Gregorius den store, Pastorala regeln, bok II, kapitel 4).

I vår tids kyrka, där lyssnande, välkomnande och inkludering inspirerar alla pastorala åtgärder och där det finns en önskan att bygga upp kyrklig gemenskap "med en synodal metod", har denna grupp av vanliga troende, unga familjer och ivriga präster en förtröstansfull förhoppning om att deras röst inte kommer att kvävas utan att den kommer att välkomnas, lyssnas till och beaktas. De som går till den "latinska mässan" är inte andra klassens troende, och de är inte heller avvikare som måste omskolas eller en börda som man måste bli av med.

Den organiserande kommittén
(Toni Brandi, Luigi Casalini, Federico Catani, Guillaume Luyt, Simone Ortolani, Marco Sgroi)
prolibertatemissalis@gmail.com

Påven på sjukhus

Påve Franciskus är på sjukhus och alla möten och audienser är inställda. Han har en luftvägsinfektion med smärtor i bröstet. Den 29 mars meddelade Vatikanen att påven Franciskus förväntas stanna kvar på ett sjukhus i Rom i "några dagar" på grund av en luftvägsinfektion. Det hade tidigare under dagen meddelats att han befann sig på sjukhuset för tidigare planerade läkarundersökningar.

Den 23 februari meddelade Vatikanen att påven Franciskus hade en "kraftig förkylning". Påven delade ut kopior av sina tal vid två morgonmöten i stället för att som vanligt läsa dem högt. I januari berättade han själv att hans tarminfektion återkommit, men att han för sin ålder var i god hälsa.