Påven och hans kardinaler: Ord mot ord?

Problemen fortsätter med påvens relation till kardinalerna och medierna. Nu har han åter haft samtal med pressen, denna gång Reuters nyhetsbyrå. I en intervju kommenterade påven en mängd olika frågor varav flera av rent politisk art. Bland dem fanns familjesplittringarna till följd av illegal invandring till USA, som han fördömde, precis som den amerikanska biskopskonferensen gjort sedan något år tillbaka. Påven kallade all invandrarfientlig politik för populism och gällande Europa menade han att populism skapar "en psykos" som är ödesdiger då Europa går mot "en stor demografisk vinter" som bara kan undvikas med invandring. "Annars kommer Europa bli tömt på folk".

I slutet av intervjun kommenterar påven de så kallade dubierna, som fyra kardinaler sände till påven i september 2016 med anlednng av alla de frågor om uppstått med anledning av exhortationen Amor Laetitia, och då kapitlet åtta, som antyder att kommunionen kan ges till  frånskilda och civilt omgifta eller sammanboende personer på grundval av individuell urskiljning enbart. Han svarade då att det kom till hans kännedom först "genom pressen - ett tillvägagångssätt som är - låt oss säga  - inte  så kyrkligt, men vi gör alla våra misstag".

Det är välkänt att påven uppfattade publiceringen av brevet som en gest av illojalitet. Och blev personligen sårad. Vid varje kardinalskollegium lovar kardinalerna lojalitet till påven och hans arbete. Samtidigt säger kardinal Gerhard Müller, som varit prefekt för självaste Troskongregationen,  att det finns de som utnyttjar lojaliteten för att uppnå själviska mål. Och de  - inklusive kardinal Müller - som menar att den måste vara självskriven, men ändå aldrig får gå emot vad vi lärt av uppenbarelsen, skrift och tradition.

Nu har två av de fyra kardinalerna - de två kvarvarande i livet - båda svarat att de lät kardinal Cafarra överlämna dubierna personligen till påven, och sände dem även till Troskongregationens perfekt kardinal Gerhard Müller, detta två månader innan de lät publicera dem.  Kardinal Müller har sagt han fick order av påven att inte publicera något i frågan.

Onekligen var dubierna adresserade till påven själv med kopia till Troskongregationen. Man får utgå från att kardinalerna visste hur processen skall ske så att brevet når adressaterna. Att kardinalerna känner sig förtalade råder ingen tvekan om.

Frågan är nu bara om man kan lita på Reuters intervju, om påven förstod frågan rätt till exempel. Det har inte kommit något från Vatikanens presstjänst som klargör saken. Det är heller inte känt vilka som var närvarande vid denna intervju för Reuters nyhetsbyrå, som knappast är kända för sin positiva inställning till katolska kyrkan. 

Åter står vi publicister inför en omöjlig uppgift;  att återge nyheter där ord står mot ord. Man kan bara gissa vad som är med sanningen överensstämmande. Det är oacceptabelt i långa loppet. Alla vet vi påvens svåra uppgift och ansvar, och just därför borde han få stöd vid intervjusituationer som denna. Ingen katolik vill annat än påvens väl. Och ingen vill han skall utnyttjas eller missuppfattas.

Man tycker också att kardinaler kunde tala med varandra istället för att kommunicera via media och direkt i offentligheten, i synnerhet om så centrala frågor som det Allraheligaste Sakramentets förvaltning.

(Om Vatikanens media-etik har Troskongregationens före prefekt kardinal Müller uttryckt stor oro, bland annat i denna intervju. )

Den existentiella ångesten delar vi alla

Erkännanden av allas vår existentiella ångest är kanske inte det som massmedia kastar sig över. Istället fylls radio och TV av skildringar av ångesten över dåliga hantverkare, fellagad mat, totalhavererad privatekonomi, opassande kroppsvikt,  för att inte tala om kärleksbekymmer. Men ibland kan frågan om varifrån och varthän komma fram, och då inte bara i samtal med radiopsykologen, eller något nattligt specialistprogram för filosofi-intresserade.

I några inslag i P1 igår kom saken dock fram. Först Midsommarversionen av Allvarligt talat, där Horace Engdahl bekände sin barndomsupplevelse av en gudlös värld, som något fasansfullt. Och den kloka författaren Lena Andersson som menade att om vi nu kastat av oss religionen, måste vi åtminstone ta tillbaka filosofin för att behandla de existentiella frågorna. I ett program kallat OBS behandlar Ulrika Knutson  Lars Gyllenstens tveksamma ateism med följande ord:

– Jag tror inte på Gud, men jag tycker om honom, säger Gyllensten.
Oavsett tro är det viktigt att lära känna årtusenden av kristet tänkande, som på djupet gestaltat människans  erfarenhet. Han tycker att vi gjorde oss urarva när vi högg av förbindelserna med katolsk kultur, och skriver syrligt: "En ängslig puritanism, en pryd provinsialism har blockerat våra källflöden från 1500 år av kristet skapande".
Och oavsett tro, en värld där människan är alltings mått är dömd att torka ut, menar Gyllensten. Religionens språk behövs för att förstå människan, för att formulera en etik – och för att utmana döden, en annan av Gyllenstens pubertala ödesfrågor.

Detta är ju åtminstone ett trevande efter banden tillbaka - religion. Re-ligio betyder just detta: att återknyta. Det är trevande och lite försagt, och så skall det vara. Ty vi sitter ju alla i samma båt, i samma exisentiella gåta, med samma frågor, om än svaren skiljer oss.

Fast en sak kan vi vara säkra på: Om det händer att döden närmar sig hastigt och vi ser den, så inte ropar vi på vetenskapens svar, eller ens filosofins. Pubertalt eller ej - men alla ropar vi efter  - Gud.

Tyskland och sakramentspraxis: Rom har talat

I februari 2018 meddelade Tysklands primas, kardinal Reinhard Marx att en utveckling redan är på väg mot sk interkommunion mellan katoliker och protestanter. Det vill säga att även döpta personer som inte tillhör någon apostolisk kyrka skulle kunna ta emot kommunionen, endast genom att de är gifta med en katolik. Undervisning, upptagning och bikt skulle ej vara nödvändigt. Under den sk Katholikentag i maj upprepade han att utvecklingen redan är genomförd i vissa stift i Tyskland och att det är upp till varje biskop att bestämma detta, och det inte är konstigt om det finns olika praxis i olika stift.

"Biskopskonferensen kan inte tillgripa lagliga medel gentemot lokala stift", 

sade kardinal Marx då.

Kardinal Marx öppnade därmed för den "ortopraxi" som särskilt S. Johannes Paulus II varnade för redan 1986, det vill säga man låter praxis gå före skrift, tradition och läroämbete.

Likväl så planerades under våren att utge en "handbok" med pastoral vägledning till stiften, detta från Biskopskonferensen, ledd av kardinal Marx.

Sju tyska biskopar besökte i maj påven och uttryckte oro över denna handbok och de konsekvenser som det leder till om olika praxis får råda i det allra heligaste sakramentet som kyrkan har att förvalta. De efterlyste ett klarläggande från Läroämbetet i Rom.

De skickades dock tillbaka utan besked om saken. I slutet av maj sade påven att han uppskattade "den ekumeniska hängivenheten" hos de tyska biskoparna, och bad dem finna

"ett resultat så enhälligt som möjligt, i en anda av kyrklig gemenskap". 

Man kom tillbaka till ruta ett så att säga.

Beskedet väckte reaktioner hos några mycket respekterade kardinaler, däribland kardinal Francis Arinze, som menade att

Firandet av Eukaristin är inte en ekumenisk tjänst. Det är inte en sammankomst för de som tror på Kristus och som uppfinner en bön för tillfället, det är ett firande av mysterierna, Kristi mysterier, Han som dog för oss på korset, som förvandlade bröd till sin lekamen och vin till sitt blod, och bad apostlarna: "Gör detta till åminnelse av mig!".

I Holland uttalade sig kardinal Wilem Eijk i ett öppet brev men hänvisningar till en mängd lärodokument och sammanfattade:

Katolska Kyrkans praxis, baserad på hennes tro, är inte bestämd av lokala biskopar och kan inte statistiskt ändras då en majoritet i en biskopskonferens röstar för något, om än resultatet är enhälligt.

Kardinalen efterlyste klarläggande från Rom.

Men så kom oväntat ett brev ut från Troskongregationen daterat den 25 maj. Dess prefekt msgr. Luis Francisco Ladaria Ferrer SJ fastslår lakoniskt, att frågan inte kan avgöras ute i stiften, inte heller av biskopskonferenser.

Där konstateras att mötet den 3 maj med de tyska biskoparna

reser en mängd problem av yttersta betydelse. Den Helige Fadern har därför kommit till slutsatsen att dokumentet (handboken för interkommunion) inte är färdigt att publiceras. 

Brevet väckte omedelbart reaktioner, först från kardinal Marx själv, som blev "överraskad" att brevet sänts från Rom innan Biskopskonferensen nått konsensus. Från kardinal Walter Kasper kom ett kraftfullt uttalande där han menar:

Ett kommunionsmottagande av icke-katolska makar är inte alls fundamentalt uteslutet och behöver inte "förtydligas av den universella kyrkan".

Kardinalen betonar vidare att publiceringen av msgr Ladarias brev också väckte frågor  om denne som person. Det gör kardinal Kasper "arg" att brevet var "blottlagt".  

Vad som gör mig rasande är att detta brev - som uppenbarligen var personligt adresserat (till  kardinal Marx med kopia till de sju biskoparna som haft dubier över handledningen ö.a.) läcktes till själva de medier vars anti-Franciskushållning är välkänd (1) . Detta är en fortsättning i Vatileaks-stilen och en paus i lojaliteten hos kurians anställda, som inte bara skadat de tyska biskoparnas auktoritet, utan också kurians och påvens, såväl som kyrkans rykte, vilket orsakar förvirring bland de troende.  Man måste förvänta sig att de ansvariga kommer att stå till svars och de bör förvänta sig konsekvenser.

(1) Brevet publicerades av bl.a. Sandro Magister på Settimo Cielo